Läser Jakob Olofsgårds krönika, där han skriver om Romeo och Julias kärlek kontra föräldrarnas okänslighet och försöker se sin egen roll som tonårsförälder. Det är en bra reflektion.

Han ställer Shakespeares 400-åriga drama mot den norska serien "Skam", men glömmer att tala om vad det är i "Skam" som står mot "Romeo och Julia". "Skam" får på något sätt symbolisera det bristande generationsmötet, men han talar inte om på vilket sätt. Låt mig hjälpa honom.

Inga vuxna

Det finns inga vuxna karaktärer i Skam, alla är bortskrivna ur manus. Några få, typifierade vuxna finns i bild: Evas mamma är den ende föräldern som syns i ett avsnitt (säsong 1). Alla andra föräldrar bor någon annanstans eller håller sig borta med jobb på annan ort. De omtalas av karaktärerna eller har repliker i telefon eller sms, men agerar aldrig i bild.

Det är naturligtvis en klassisk dramaturgisk lösning. Man frilägger scenen så att bara tonårskaraktärerna kan agera. Det finns alltid en egen lägenhet (William), en frånvarande mamma (Eva) eller ett kollektivboende (Noora och Eskild). All energi kan läggas på den tonåriga dramatiken.

Annons

Den gemensamma mötesplatsen är skolan, Hartwig Nissens skole, ett verkligt gymnasium i Oslo, där för övrigt en av skådespelarna, Isak, faktisk går.

I övrigt syns bara fyra vuxna: två skolsköterskor gestaltas som parodiskt hurtiga i sin hejiga sexupplysningsiver. Av biologilärarinnan ser man bara överkroppen (med kläder på!), inte ansiktet. Slutligen också en hotellreceptionist i säsong 3, men hon är närmast att se som en möbel.

Strul och missförstånd

Serien ger oss massor med underhållande scener, där karaktärerna driver handlingen framåt genom förälskelser, strul och missförstånd som borrar sig ner i alla upptänkliga aspekter av gymnasisters hantering av sina relationer, utan att störas av vuxna. Närbilder av ansikten dominerar, men även sms-bubblor spelar en stor roll i dialogen naturligtvis.

En styrka med serien är att ingen av karaktärerna är ond eller god enligt det traditionella seriestuket. Alla agerar utifrån sin personlighet, bakgrund och antagonisternas utmaningar i form av förälskelser eller motsatsen.

Ibland knycker man från andra filmer, till exempel en scen från Baz Luhrmanns "Romeo och Julia" med Leonardo DiCaprio och Claire Danes, till och med musiken är den samma. Vilken scen får den cineastiskt kunnige komma på själv, men ett tips att leta i säsong 3 efter en scen med vatten. I berättelsen om Noora kände sig filmmakarna tvungna att slänga in lite högläsning ur Ibsens "Et dukkehjem"; man räknade kanske inte med några gamlingar i publiken.

Olofsgård verkar tycka det är jobbigt att smygtitta in i tonårsrummet. Själv tycker jag att det är rätt ljuvligt att frossa i kärleksbekymren, även om det är 50-55 år sedan man själv försökte reda ut sitt liv på denna front, men jag har också märkt hur en del av mina jämnåriga kompisar reagerar precis som Olofsgård. Och då tar man kanske till Shakespeare.

Läs även Jakob Olofsgårds krönika: Välj Shakespeare framför Skam