Jennie Brangelid sitter vid köksbordet med en kopp te och några droppar mjölk. Solen skiner in genom fönstret. Hon har satt på kaffebryggaren, tar några djupa andetag och börjar berätta om det som hände för nio månader sedan.

— Det är inte så många som vet hur det känns. Att gå till polisen och hämta de bruna påsarna med tillhörigheter som Alicia hade på sig när hon blev mördad, säger Jennie Brangelid.

Den 25 maj i fjol mördades hennes dotter Alicia Brangelid Freij. Hon blev knivhuggen till döds i en lägenhet på Rosenlund. Jennie Brangelid var då hemma i radhuset på Ekhagen. Hon nås av nyheten via Facebook att en kvinna hade blivit mördad på Rosenlund. Redan då visste hon att det var Alicia. Fem minuter senare får hon ett samtal från hennes syster Nina. Hon var den som var på plats utanför bostaden på Rosenlund.

Alicia hade blivit mördad.

— Ingen höll Alicia i handen. Hon dog i skräck med stereo på hög volym och täcke över sig. Det är så överjävligt och ovärdigt, säger Jennie.

Dödsrosslingen

Mannen dömdes till livstids fängelse för mord av Jönköpings tingsrätt. I hovrätten satt mamman med på hela förhandlingen och fick då för första gången höra larmsamtalet från en granne på Rosenlund. Samtalet spelades upp under rättegången och då hör man Alicias dödsrossling.

— Det är mitt barns dödsskrik. Det sista hon gav ifrån sig, jag kan inte sätta ord på det. Det är så fruktansvärt, säger Jennie.

Hon berättar om timmarna efter samtalet från hennes syster. Hon ringde jobbet och sa att hon inte kunde jobba eftersom hennes dotter hade blivit mördad. Polisen som kom hem till henne, besöket på Ryhov och hennes händer mot dörren till sjukhusets kylrum. Rummet där Alicias kropp låg.

— Jag fick inte se henne, det var hårt. Det kan jag förstå eftersom Alicia var ett rättsmedicinskt ärende och ska inte kontamineras och förstöra bevisning. Men jag ville veta var hon låg. Mina händer mot dörren var så nära jag kunde komma, säger Jennie.

Dagarna efter kunde hon inte sova, vågade inte sova. Hon kunde inte äta men drack mycket te, läsk och nyponsoppa.

— Man befinner sig i ett vakuum. Hennes tvätt var ju inte ens torr än.

Straffet sänktes

Hon säger att människor sagt till henne att de aldrig skulle klara av en sådan förlust.

— Är jag en dålig mamma då som gör det? Jag förstår att det är i all välmening de säger det, att jag är stark, men man tänker nog inte på hur det kan tas emot.

Göta hovrätt sänkte mannens straff till 16 års fängelse från livstid. Jennie berättar att hon förstår att det finns försvårande och förmildrande omständigheter i rättsfall men det kommer aldrig ge henne Alicia tillbaka.

Nu är det nationella brottsofferveckan. Jennie Brangelid har själv engagerat sig i en ideell organisation, Riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade (RAV).

— När det hände hade jag behövt RAV. Jag fick ingen information alls om det. Nu vill jag lyfta perspektivet för brottsoffer och vara ett stöd för anhöriga, säger Jennie.

"Sorgen är tillräcklig"

Hon säger att stödet från präster, psykologer, poliser, sjukvård och målsägandebiträde har varit strålande. Men att det ändå känns som att brottsoffer glöms bort någonstans på vägen. Utredningen från brottsoffermyndigheten är inte klar ännu, om hon ska få någon ersättning. När en gärningsman inte kan betala ut skadestånd så kan brottsoffer i vissa fall få ersättning från staten.

— Vi får själva kämpa för ersättningen. Staten får mig att känna mig girig. Sorgen är tillräcklig och man ska inte behöva tänka på annat.

— Nu gäller det att hitta balansen och orka fortsätta leva, säger hon.