I NORDISKA RÅDET finns Sverige, Norge, Island, Finland, Danmark, Åland, Grönland och Färöarna representerade.

Temat för sessionen var ”tillit”. Norden är nämligen den plats i världen där det finns högst social tillit, vilket Nordiska ministerrådet till och med har dokumenterat i rapporten ”Tillit – det nordiska guldet”.

I välfärdssamhällen, som de nordiska länderna är, är det särskilt viktigt att vi människor kan lita på att andra personer kommer att följa de skrivna och oskrivna reglerna i samma utsträckning som vi själva.

Det är en förutsättning för det så kallade sociala kontraktet.

TILLITEN HAR dock ett inneboende problem: den är sårbar för drastiska förändringar.

Flyktingmotståndare brukar hävda att den sociala tilliten minskar med ökad invandring. Det finns en poäng i detta även om den ibland överdrivs.

Visserligen brukar de flesta med invandrarbakgrund förr eller senare integrera sig i den nordiska mentaliteten, men kortsiktigt tar det tid för människor som kommer från samhällen där det inte finns en utbredd social tillit att anamma det även i Sverige. Eller i Norden.

Tillit är något som kräver tid att bygga upp.

Men invandringspolitiken påverkar också på ett större plan: Tidigare i höst ville Norges invandrings- och integrationsminister Sylvi Listhaug, från Fremskrittspartiet, besöka Rinkeby i Sverige med ändamålet att ”ta reda på” hur den svenska integrationspolitiken har fungerat.

I grunden var detta ett sätt för henne att använda Sverige som ett skräckexempel inför valkampanjen i september, vilket även den norska regeringen varnade Sverige för.

I tisdagens session i Nordiska rådet blev den händelsen väldebatterad. Bland annat fick Sveriges statsminister Stefan Löfven frågan om vad han tycker om att den norska regeringen använder Sverige som ett skräckexempel.

ATT SMUTSKASTA ett annat nordiskt grannland är dock inte typiskt för norrmän. Svenskar gjorde själva länge samma sak mot de andra länderna, också i frågan om invandringspolitiken.

Annons

När danskarna valde in Dansk Folkeparti i folketinget blev de kallade för rasister.

När norska Höyre bildade regering med Fremskrittspartiet och när Timo Soini, då partiledare för det högerpopulistiska Sannfinländarna, blev finsk utrikesminister blev det liknande reaktioner.

Skadeglädjen blev stor från danskt håll när Sverigedemokraterna valdes in i riksdagen år 2010, och det med rätta. De hade länge utmålats som " the bad guys” i det nordiska sällskapet.

Frågan är nu om denna smutskastande fram och tillbaka påverkar tilliten mellan länderna.

Hur kan Sverige veta att norska företrädare inte vill använda landet som ett varnande exempel och vice versa?

Kan man lita på att andra länders regeringsföreträdare har ädla motiv när de säger att de bara vill "lära” sig av ens inhemska politik?

Kan man lita på att grannländerna inte kommer att kalla ens politik för rasistisk?

DET FINNS flera frågor som de nordiska länderna inte är helt eniga om, som till exempel Natofrågan.

Tre av de nordiska länderna är med i Nato och två (Sverige och Finland) är det inte. Utifrån ett försvarssamarbete är det bra med en enhetlig linje.

När det kommer till invandringspolitiken är inte en enhetlig linje lika viktig, men det är ändå i den frågan som vi finner den främsta friktionen mellan de fem länderna.

Den sociala tilliten kommer nog förmodligen att finnas kvar mellan de nordiska länderna.

Förståelsen och respekten för varandras val verkar dock emellanåt ha sina svackor.