Kung Gustaf V fyllde 70 år 1928. En insamling till honom gjordes. Pengarna skulle användas för bekämpning av kräftsjukdomar. Det kan ha sitt intresse att ta del av namnen i uppropet för gåvan i Jönköpings län. Listan toppades givetvis av landshövding Carl Malmroth. Därefter följde bland andra borgmästare Dahlbäck och fullmäktigeordförande Eurén. Tre Hamrinare var med: Felix, Lizzie och Josef. Lizzie Hamrin benämndes statsrådinna. Även redaktörerna för konkurrenttidningarna Jönköpings Läns Tidning och Smålands Allehanda var med på uppropet, Carl Bergström och Ernst Greén (19/3). Dagen före kungens födelsedag ägnades han en helsida i Jönköpings-Posten.

Men den stora lokala händelsen i Jönköping 1928 var den ambitiösa Hantverks-, industri- och konstutställningen under sommaren. Jönköpings-Posten hade en bilaga på 12 sidor om utställningen och om Jönköping i historia och samtid (19/6). En flitig skribent från utställningsdagarna var Agne Hamrin, och han skrev bland annat »Hymn«. Första strofen lyder:

Min sång är en sång om den trotsiga människoanden,

jag prisar med fröjd de tumlande viljornas kamp.

Min dikt vare ägnad den skapande människohanden,

de tallösa fötternas grovskodda brådskande tramp

i frysande morgnar till städernas svarta fabriker

i alstrandets lust och där människohjärnor betvinga

de krafter som längta att tumla i kaosberusning.

 

Kungen invigde utställningen, och Jönköpings-Posten gav en utförlig skildring av kungamiddagen på Stora hotellet. På sin högra sida hade kungen statsrådinnan Lizzie Hamrin, på sin vänstra landshövdingskan Malmroth. Först talade landshövdingen, sedan följde kungens tack. Därefter talade fullmäktigeordförande Eurén, borgmästare Dahlbäck och direktör Roempke. Slutligen framförde statsrådet Gärde gästernas tack. Han lyfte fram Viktor Rydberg och J. E. Lundström, och hans tal väckte stormande bifall (21/6).

För övrigt hade även Alf Henrikson en dikt införd (24/8), som handlade om Jönköpings läroverk och Grekland. Dikten heter »Hellas« och första strofen lyder:

I Jönköpings skola, där stegen

i trappan fördjupats av år

och Plato i gips funnit vägen

till ingångens grå korridor,

där släkten sett höstdagar kvällas

och ändlösa timmar förgå,

där hängde en karta av Hellas

i grekrummets dammiga vrå.

 

Alla hyllade dock inte Jönköping och dess traditioner. Inför utställningen skämtade Svenska Dagbladet om religiositeten och förbudstron i Jönköpings län. Tidningen angrep pietismen, »som lätt antog trångbröstade, livsfientliga och fanatiska drag« (J-P 22/5). Emellertid var det inte enbart bygden som sattes i fokus. 1928 hade det också gått 75 år sedan Jönköpings missionsförenings föregångare började sin verksamhet, och Jönköpings-Posten skrev om denna organisation som en kulturfaktor och om den enorma utveckling som skett i bygden sedan föreningen bildades. Härvid kom tidningen även in på de egna bidragen (28/6, också 2/7).

Den stora Hantverks-, industri och konstutställningen ledde till att Jönköpings-Posten tog ställning till företeelser som annars brukade förtigas. Tidningen berömde en film om Jönköping och införde också en annons från Metropol om filmen »Aktuella Jönköpingsbilder«. Även en film om Gustav Vasa recenserades. Likaså skrev man om Salta böljor och friska viljor. Lustspel i sju akter (6/3 och 29/5).

Någon gång kom man tillbaka till det gamla temat om tidens dekadens. Man citerade författaren K. G. Ossiannilsson, som kraftigt angripit den moderna ungdomens överhandtagande lyx- och njutningsbegär. Bland annat anfördes att fabriksflickor bodde hos sina föräldrar och kunde lägga ner hela sin lön på kläder och nöjen (2/7).

 

Annons

Ett annat gammalt tema som återkom var frågan om huruvida Alliansmissionen och Missionsförbundet borde gå samman. Tanken väcktes från missionsförbundshåll, och en del i Alliansmissionen var positiva, så emellertid ej Jönköpings-Posten. Tidningen satte synen på Bibelns auktoritet i centrum och talade om »den gamla läsarandan som bottnar i full och barnslig förtröstan på bibelordet såsom sann Gudsuppenbarelse«. Jönköpings-Posten ville ha besked av Gustaf Mosesson, rektor på Missionsförbundets Missionsskola, och andra om deras syn på den heliga skrifts auktoritet. Så småningom svarade Mosesson att hans Bibel var Guds förblivande och osvikliga uppenbarelse till vår frälsning. Jönköpings-Posten fann svaret tillfredsställande men var ändå negativ till ett samgående mellan de båda organisationerna (17/3 och 7/4). Och något sådant samgående blev det inte heller.

En stor förändring under 1928 var att Jönköpings-Posten började skriva om litteratur och då inte bara om uppbyggelseböcker. Den som drev denna nya linje och satte sin prägel på recensionsavdelningen var Agne Hamrin. Han skrev om Sture Bolins bok Romare och germaner, och så småningom infördes en särskild rubrik »Veckans recensioner«. Där behandlades bland annat Kjell Strömbergs Modern fransk litteratur, Karl Ragnar Gierows Den gyllene ungdomen och Ingeborg Björklunds Ropet efter lycka (4/2, 20/10 och 17/11). Det ökande intresset för skönlitteratur märktes också på annat sätt. Agne Hamrin skrev en dikt till Henrik Ibsen och publicerade en stor artikel om Selma Lagerlöf till hennes 70-årsdag (20/3 och 20/11).

I slutet av året fick Jönköpings-Posten en ny veckobilaga. »Vid Vätterstrand« hade funnits sedan 1912. Den nya bilagan präglades mindre av uppbyggelseläsning och mer av kulturhistoria.

 

Givetvis fanns det gränser för Jönköpings-Postens litteraturintresse. Tidningen hade en ledare mot Hjalmar Söderbergs bok Jesus Barabbas och fann den vara blasfemisk. Sedan vägrade tidningen att ta in en annons om boken och polemiserade därför mot Bonniers förlag (29/10 och 30/11).

Det bör ha framgått att Agne Hamrin blivit en mycket flitig skribent i tidningen. Ibland sattes hela namnet ut, ibland signaturen A.Hmn. Han skrev ofta om det som var lite spektakulärt. Sålunda gjorde han en flygtur Jönköping–Varberg–Malmö och skrev om den (26/6). Han höll föredrag på ABF över ämnet »Människan och boken«, och delar av föredraget publicerades i Jönköpings-Posten (29/11).

En annan viktig nyhet 1928 var att Jönköpings-Posten började skriva kontinuerligt och förhållandevis mycket om sport. Dagens Nyheter hade Sveriges första sportsida den 15 januari 1920, och det var under 1920-talet som sportbevakningen växte mycket i svenska tidningar. I Den svenska pressens historia har man undersökt sportrapporteringen i olika tidningar under åren 1895–1995: Aftonbladet, Arbetarbladet, Arbetet, Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten, Jönköpings-Posten och Norrbottens-Kuriren. Av undersökningen framgår att Dagens Nyheter hade en klar ledning under perioden fram till slutet av 1940-talet; då tog Göteborgs-Posten över. Jönköpings-Posten rapporterade minst fram till slutet av 1920-talet, då rapporteringen blev väsentligt större, och tidningen gick förbi ett par av kollegerna. Redan den 7 januari hade Jönköpings-Posten tre spalter sportnyheter under rubriken »Vinterns sport och idrott«. Sedan rapporterade man från vinter-olympiaden i Sankt Moritz (15/2), och den 27 februari fanns fem spalter med »Sport- och idrottsnyheter«. Så småningom kunde man läsa om »spänstfenomenet« Eric Svensson som hoppat 7,28 meter i längdhopp och satt nytt Smålandsrekord, och givetvis om Amsterdamolympiaden, där brottarna Ture Sjöstedt och John Richthoff tog svenska guldmedaljer liksom Erik »Målarn« Lundqvist i spjut. Jönköpings-Posten ansåg dock att »fruntimmerstävlingarna« i olympiaden var ett missgrepp (23/7, 1/8 och 3/8).

Utrikespolitiskt fanns inga svårare mörka moln 1928. En dikt var införd i Jönköpings-Posten den 10 november, »Till de fallna kamraterna«. Den minde om dem som stupade i kriget som slutat för jämnt 10 år sedan.

 

Stor uppmärksamhet fick luftskeppet »Italias« förlisning nära Nordpolen liksom senare norrmannen Roald Amundsens död vid försöken att hjälpa de försvunna (12/6, 13/6 och 3/9).

I USA valdes den konservative republikanen Herbert Hoover till president. Jönköpings-Posten skrev fem spalter om händelsen (8/11).

Internt var året viktigt för Jönköpings-Posten. Ett par år tidigare hade tidningen fått nya rymliga tryckerilokaler. Under 1928 skapades också nya utrymmen för bokförlaget. På andra våningen fanns väsentligt större lokaler för redaktionen. Småländska vävnadsindustrien fick butik på bottenvåningen, och doktor Laurentz hade mottagning på våning 2 – med hiss, underströks det. I övrigt fanns bostäder i huset, i första hand för familjen Josef Hamrin. Denna nya byggnad, med E. H. Wallin som byggmästare, låg mot Västra Storgatan. I tidningen framhölls att byggnationen skulle fortsätta längs Kapellgatan, och där skulle det inte finnas några lokaler som hade sammanhang med tidningsutgivning och tryckeri (29/12).

Fortsättning följer...