Jönköpings-Posten vädjade till chefen för A6 att inte ha dans på Axamosjön till förmån för försvarslånet. Det vill säga: försvarslån var bra men inte dans (1/3 1941).

1 maj 1941 gick 2 300 personer i demonstrationståget, något mindre än föregående år, 5 000 var samlade på torget. Huvudtalare var riksdagsman Hemming Sten, och dessutom talade Folke Kyling för högern och Lennart Hartmann för folkpartiet. Jönköpings-Posten skrev att det var »manligt svenska toner i majtalen på torget« (2/5 1941). Senare fick Jönköpingsbygden storfrämmande då statsministern själv talade på Taberg. JP refererade respektfullt (23/7 och 28/7 1941).

Det fanns i Sverige sedan december 1937 en organisation kallad Riksföreningen Sverige–Tyskland. Den skulle »verka för ett rättvist bedömande av det nya Tyskland«. Föreningen var alltså positiv till Adolf Hitlers Tyskland. I motsats till Sveriges små nazistpartier hade denna organisation en överklassprägel. Medlemmar var bland annat godsägare, högre militärer och många akademiker, inte minst från Lund. Ordförande under nästan hela krigsperioden var Hugo Odeberg, professor i Nya testamentets exegetik i Lund. Man gav även ut en tidskrift med namnet Sverige–Tyskland. Denna organisation hade haft en svår tid under Finska vinterkriget, eftersom Tyskland var i allians med Sovjetunionen, och Sovjet var intensivt hatat i Sverige under kriget. Väsentligt bättre var det under andra halvåret 1941, eftersom Tyskland då hade angripit Sovjet, och Finland var på samma sida som Tyskland. I detta läge hade Riksföreningen Sverige–Tyskland ett sommarting i Jönköping den 23 och 24 augusti 1941. Tal hölls under hakkorsflaggan, och en huvudtalare var professorn i geografi vid Köpenhamns universitet Gudmund Hatt. Hans tal gällde »Norden och Europa«, och han karakteriserade »det pågående kriget som en kamp mellan europeiska och Europa-fientliga krafter, där en brittisk seger skulle innebära en katastrof för Europa«. Jönköpings-Posten hade inget referat från tinget, ej heller någon kommentar, men meddelade i förväg att tinget skulle äga rum med inledningsanförande av Hugo Sommarström, tal av Per Engdahl och avslutningsanförande av hovrättsfiskal Gunnar Michelsen (21/8 1941).

Strax efteråt kom Sveriges främste dansbanemotståndare, kyrkoherde Grände, och talade i Idrottshuset över ämnet »Sunt nöjesliv – frisk ungdom«. Arrangör var Jönköpings kristna socialdemokratiska grupp (28/8 1941).

I början av 1942 hade Jönköpings-Posten en insamling för slumarbetet i staden (14/1 och 19/2 1942). Frälsningsarmén arrangerade en Hemlandsafton den 31 januari, och där kunde man finna olika betydelser av begreppet hem. Det började med fosterlandet, och man sjöng »Sverige, Sverige fosterland«, Kungssången och »Du gamla, du fria«, fortsatte med tal och sång om barndomshemmet och avslutade med inriktning mot det himmelska hemmet; bland annat sjöngs »Mot härlighetens land« (30/1 1942).

JP önskade en partipolitiskt övergripande förstamajdemonstration även 1942, men nu blev det enbart en socialdemokratisk manifestation. Dock talades det om gemenskap med de borgerliga partierna (18/3 och 2/5 1942).

Jönköpings idrottsorganisationer anordnade en Finlandsafton i Idrottshuset den 22 mars (20/3 1942), men i slutet av året hade intresset förskjutits mot Norge. Norgehjälpen annonserade, och en lokalkommitté för Norge bildades. Senare ägde en Norgeafton rum i Kristine kyrka, och man kunde köpa Norge-nålen, och den 26 januari 1943 var det en norsk kulturafton i Brahesalen (3/11 och 20/11 1942 och 20/1 1943). Det skrevs om en samling med rasförföljelsernas offer som särskilt böneämne (11/12 1942). I februari 1943 var det dags för arrangemang i Sofiakyrkan. En Norgeafton ägde rum med inledning av borgmästare Dahlbäck och föredrag av pastor Eirik Guldvog från Oslo över ämnet »Norge kämpar för sin själ«. Under sommaren anordnade Jönköpings arbetarkommun och Smålands Folkblad en Norgeafton i Stadsparken (18/2 och 24/7 1943).

Mitt i allt fanns idyll. Frågesport var den stora flugan, och magister Gösta Knutsson den store frågesportledaren. Den 12 november 1942 kunde man läsa att Veckorevyn arrangerade en frågesportstävling i Brahesalen mellan Jönköping och Huskvarna under Gösta Knutssons ledning.

Hösten 1943 drabbade förföljelserna också Danmark och en stor flyktingvåg kom därifrån. Nu var det Flyktinghjälpen i Jönköping som anordnade ett offentligt möte i Kristine kyrka. Både prosten Ödquist, Kristina, och kyrkoherde Anders Blomquist, Sofia, talade (13/10 1943). Professor Kühlert från Tjeckoslovakien berättade i Betaniakyrkan om upplevelser som flykting och kollekten gick till Inomeuropeisk mission (29/2 1944).

Man började under 1943 veta hur kriget skulle sluta och visste det ännu säkrare 1944. Den 2 november talades det om ett möte som Svensk-amerikanska klubben skulle arrangera på Konditori Björkhaga. I början av 1945 rapporterades att danskarna fått klubblokal på Västra Holmgatan 12, och strax senare omtalades att en ny dansk förening bildats i Jönköping, Dannevirke (30/1 och 23/2 1945).

Norge fick kontinuerligt stor uppmärksamhet. Under år 1945 arrangerades en stor insamling för Norge. En dagsinkomst borde lämnas. Jönköpings läns insamling leddes av landshövding Ekblom, och komminister Yngve Bredin var länsombud (26/1 1945).

Till slut kom freden. Jönköpings-Posten inbjöd till samling vid Rådhuset. Stadsfullmäktiges ordförande Anton Karlsson talade, liksom chefen för A6 och kyrkoherde Blomquist. A6 musikkår spelade, och scouterna samlade in pengar till »Frihetsgåvan för Norge« (8/5 1945).

Efterkrigstiden, 1945–1950

Familjen utökas – och reduceras

Yngve Hamrin levde länge ogift. Först vid 41 års ålder, den 7 november  1948, gifte han sig med Stina Stendahl, dotter till skräddaremästaren  Adolf Stendahl. De båda hade träffats via MRA. I september 1949 föddes deras dotter Eva.

Yngve blev alltmer politiskt aktiv vid sidan av tidningsmannayrket. Vid landstingsvalet 1946 toppade han en av tre folkpartilistor, och vid valet till andra kammaren 1948 var han aktiv som mötestalare, bland annat medverkande då en folkpartifilm visades, ett medium som han ju inte tyckte om. Vid det sistnämnda valet stod han på fjärde plats på en av listorna. Även vid landstingsvalet 1950 var han aktiv. En sammanställning av hans engagemang gjordes. Förutom landstingsman var han ledamot av kyrkofullmäktige och lasarettsdirektionen. Han var ordförande i Frikyrkliga pressmannaföreningen och i Jönköpings läns nykterhetsförbund, tillhörde styrelsen för Svenska alliansmissionens ungdomsförbund och var vice ordförande i detta ungdomsförbunds studieförbund. Dessutom satt han i styrelsen för folkpartiets lokalavdelning i Jönköping.

Det var fortfarande kärvt mellan syskonen, i första hand mellan dem som särskilt skulle samarbeta, Carl-Olof och Yngve. Ett par brev från syster Greta till Carl-Olof belyser svårigheterna. Hon skrev den 20 januari 1949 att den nygifta hustrun Stina besökt riksdagen tillsammans med Yngve. Gretas råd till Carl-Olof var att man skulle

ta det väldigt lugnt och för mors skull göra det bästa av situationen. Sedan du lät mig ana detta om Jenz och hennes inställning till mor förstår jag dig ännu bättre, förstår din svåra ställning. Men mycket hänger på om du själv har överseende med mor och inte gräver ner dig i granskningar och hakar upp dig på yttranden. Det är svårt men du måste försöka. [– – –] Att du har kritik att komma med mot Y. känner och vet både S. och Y.

Ett annat brev finns från Greta av den 4 december 1949. En anledning till brevet var att Greta ville få tips om vad hon kunde köpa som present till Jenz: »Hon är värd hur mycket som helst.« I brevets ingress och avslutning märker man den existerande konflikten:

Om vad som hände dagarna då du var i Stockholm och jag i Jönköping skriver jag ej. Onödigt och omöjligt göra det i brev. Jag är bara tacksam över att du inte var hemma och att jag fick vara med om att ta stöten. Att det måste gå till en kris har jag ju sagt. [– – –] Hoppas innerligt du har lugn och orkar. Bara en sak. Skall affären Yngve kunna redas upp för framtiden få vi helt se bort från mors känsloinställning till Y. och företaget!

Även från syster Barbro finns ett brev från december 1949 (10/12). Hon skriver:

Hur har ni det för övrigt? Går dagligen och bär på en gnagande oro för er alla. Skall ni kunna komma fram till en lösning som håller?! Kära du, vad man känner sig vanmäktig i sådana här situationer. Man ville hjälpa åt olika håll, men förmår ingenting. Blir missförstådd i sina bästa avsikter. Ville bra gärna få någon kontakt med dig eller Jenz och höra. Mor skriver inte och Yngve – kanske dröjer det innan han söker någon kontakt med oss. Om han någonsin gör det.

Fortsättning följer...