- Grattis till JP:s guldklocka.

- Tack...kul.

- Vet du vad det är för något?

- Nä.

Det är ett pris för årets bästa idrottsprestation 2016.

- Va? Har jag vunnit? Det var skoj. 

- Ska du ha en riktig guldklocka får du köpa en själv, men du får 8 000 kronor som ett tillskott.

JP:s guldklocka

1938: Oscar Bruce, Ankarsrum, friidrott.

1939: Evert Malm, Husqvarna IF, fotboll.

1940: ..

JP:s guldklocka

1938: Oscar Bruce, Ankarsrum, friidrott.

1939: Evert Malm, Husqvarna IF, fotboll.

1940: Reinhold Petersson, Kalmar, atletik.

1941: Nicke Bergström, Nässjö, bandy.

1942: Gunnar Petersson, Växjö, friidrott.

1943: Rune Gustafsson, Värnamo, friidrott.

1944: Karl Simonsson, J-Södra, fotboll och G T Gustafsson, Eksjö, skytte.

1945: Sven Davidsson, Växjö, orientering.

1946: Jönköpings Roddsällskap.

1947: Ragnar Björk, Jönköping, friidrott.

1948: John Ljunggren, Värnamo, gång.

1949: Wiking Palm, Västervik, brottnng.

1950: Hilmer Andersson, IKHP, skidor.

1951: Ingen medalj.

1952: Vanja Blomberg, Huskvarna, gymnastik.

1953: Gunhild Larking, Jönköping, friidrott.

1954: Torsten Ullman, Växjö, pistolskytte.

1955: Rolf Junefelt, Jönköping, simning.

1956: Sven Eliasson, Vaggeryd, fotboll.

1957: Stig Andersson, Västervik, kanot.

1958: Lars Helander, Eksjö, fiidrott.

1959: Rolf Friberg, Jönköping, simning.

1960: Owe Jonsson, Växjö, friidrott.

1961: Gunnar Utterberg/Per-Ola Nöjd, Jönköping, kanot.

1962: Hans Gunnar Liljenvall, Jönköping, modern femkamp.

1963: Birger Gustafsson, Eksjö, skytte.

1964: Gunnar Utterberg, Jönköping, kanot.

1965: Bo Jonsson, Vista, friidrott.

1966: Göran Öhlund, IKHP, orientering.

1967: Björn Ferm, Jönköping, modern femkamp.

1968: Björn Ferm, Jönköping, modern femkamp.

1969: Sven Johansson, Skillingaryd, skytte.

1970: Anders Faager, Värnamo, friidrott.

1971: Stefan Green, IKHP, orientering.

1972: Kurt Elmgren, Växjö, brottning.

1973: Björn Andersson, Öster, fotboll.

1974: Gunnar Öhlund, IKHP, orientering.

1975: Göran Lundqvist, Växjö, golf.

1976: Anders Linderoth, Öster, fotboll.

1977: Conny Samuelsson, Njudungarna, speedway.

1978: Östers IF, fotboll.

1980: Sven Johansson, Jönköping, skytte.

1981: Thomas Ravelli, Öster, fotboll.

1982: Bo Lindkvist, Nässjö HlF, rullstolslöpning.

1983: Lars-Olof Augustsson, Nässjö AMK, styrkelyft.

1984: Ingamay Bylund, Tranås, dressyr.

1985: HV 71, ishockey.

1986: Vetlanda BK, bandy.

1987: Pelle Lennartsson, Vetlanda BK, bandy/Myresjö, fotboll och Ulf Söderman, IKHP, friidrott.

1988: Magdalena Tjernberg, Värnamo, handikappsim.

1989: Joakim Holmquist, Jönköpings SS, simning.

1990: Johan Ivarsson, IKHP, orientering.

1991: Bo Karlsson, Jönköping, fotbollsdomare.

1992: Jonas Claesson, Vetlanda BK, bandy.

1993: Joakim Holmquist, Jönköpings SS, simning.

1994: Fredrik Stillman, HV 71, ishockey.

1995: Boo Ahl, HV 71, ishockey.

1996: Johan Ivarsson, IKHP, orientering,

1997: Kent Claesson, Skillingaryd, friidrott.

1998: Ulf Dahlén, HV 71, ishockey.

1999: Henrik Söderqvist/Tobias Sylwan, Huskvarna MK, sidvagnscross.

2000: Jonas Edman, Bankeryd, skytte.

2001: Anette Granstedt, IKHP, orientering.

2002: Johan Anderson, JIK, innebandy.

2003: Mattias Karlsson, IKHP, orientering

2004: Johan Davidsson, HV 71, ishockey

2005: Sofia Paldanius, JKK, kanot

2006: Sofia Paldanius, JKK, kanot

2007: Johan Davidsson, HV 71, ishockey

2008: Anders Gustafsson, JKK, kanot

2009: Anders Gustafsson, JKK, kanot

2010: Anders Gustafsson, JKK, kanot

2011: Peter Arnesson, Hallby SOK, skidorientering

2012: Alexandra Engen, JCK

2013: Peter Arnesson, Hallby SOK, skidorientering

2014: Janni Larsson, JKK Samurai, jujutsu

2015: Jimmy Thelin, J-Södra

Diana Kajic Halldén reagerar inte på pengagåvan - van att inte få något gratis i livet. 

Flydde från Bosnien

Katastrofen kom marscherande över bergen och delade upp människorna i vi och dem.

På vägen hem tvingades Tadija Kajic kryssa mellan krigszoner, platser där de farligaste av människor gjorde skillnad på folk och folk.

Soldaternas grepp om civilbefolkningen hårdnade vid vägposteringarna. Vem som fick och inte fick passera var upp till dem. Vem som fick komma hem i tid, försent eller inte alls bestämde de.

Hemma på bondgården i Bosnien väntade mamma och de tre barnen. I fjärran hördes skotten och på tv:n rullade ett brutalt skoningslöst blixtkrig närmare familjens by i Bosnien. Hemma kändes mer som borta.

Fakta: Diana Kajic Halldén

Bor: Huskvarna.

Familj: Make.

Ålder: 32.

Arbetar som: Sk..

Fakta: Diana Kajic Halldén

Bor: Huskvarna.

Familj: Make.

Ålder: 32.

Arbetar som: Skolkurator/boendecoach Sandagymnasiet

Vad bör alla läsa: Lyckans verktyg av Sonja lybomirsky och Candide av Voltaire.

Största motgång i livet: Min farmors bortgång.

Största upplevelsen i livet: Delfinsimning i öppet hav.

Vilken last har du: Jag är alltid hungrig.

Diana Kajic Halldén var åtta år när mamma Marica och pappa Tadija bestämde sig för att rycka upp rötterna.

Otrygg uppväxt i Sverige

När föräldrarna letade fotfäste i Sverige fick Diana en otrygg och rörig uppväxt.

- Helt plötsligt fick vi besked om att flytta från en ort till en annan utan att veta var den låg. Vi flyttade omkring på olika flyktingboenden och vi barn fick börja om i olika skolor. Jag lärde mig tidigt att inte be mamma och pappa om pengar. De blev inte arga, men pengar var en bristvara.

Istället började hon jobba extra som 14-åring.

- När jag började arbeta inom socialtjänsten och fick möta människor i svåra livssituationer förstod jag hur tufft mina föräldrar har haft det och jag har blivit ännu mer imponerad av hur de kämpat för oss. Oavsett vad som hände så hade jag alltid min familj som en trygg bas.

Trots det har hon haft svårt att hitta hem.

”Har alltid varit den där konstiga invandrarungen”

Diana har flyttat många gånger och bytt umgänge lika ofta.

Annons

- Under hela uppväxten har jag alltid varit den där lite konstiga invandrarungen. Min största svårighet genom livet har varit att hitta någonstans att känna mig hemma. Jag har aldrig varit utfryst på riktigt, men aldrig känt mig som en naturlig del av någonting. Jag ser inte rotlösheten som ett problem. Jag lärde mig ganska tidigt att det var okej att vara ensam och göra min grej även om kompisar ville göra något annat.

Att vara 23 år och börja elitsatsa på en ny idrott är inte helt vanligt. Det hindrade inte Diana från att göra sin grej. Det gav ett VM-silver i Jujutsu 2015, men också en smäll mot ländryggen. Den 20 minuter långa promenaden till jobbet som kurator på Sandagymnasiet blev ett omöjligt uppdrag.

- Jag åkte bil överallt, hade svårt att sova och att träna var inte så lätt. Då kände jag för att lägga ner.

Gav aldrig upp

Hennes föräldrar hade aldrig gett upp i Bosnien eller när de kom till Sverige.

- De vande sig vid motgångar, de vande sig vid att klara sig på lite och vande sig vid att slita.

När hon hade tentaångest på socionomprogrammet ringde hon till pappa och bad om råd.

- Jag var skitstressad, då sa han alltid "skit i det där. Hoppa av och börja med mig på bokbinderiet igen". Jag visste ju hur monotont det jobbet var. Då förstod jag privilegiet med att kunna plugga.

Storasyster Kristina såg många matcher på plats, men föräldrarna fanns inte vid matchmattan.

- De stöttar mig på håll, firar gärna framgångar och ignorerar aktivt motgångar vilket är väldigt skönt.

”En hatkärlek mellan oss”

Smärtan från ländryggen blev hanterbar inför VM 2016. Men hon kunde inte träna så mycket hon behövde för att ha någon bra chans på pallen. Tekniken satt där, konditionen kunde vara bättre. Hon tog sig ur semin mot en stark och superteknisk jordanska, men hade knappt ork för finalen där hon ställdes mot polskan igen.

- Det har blivit lite av en hatkärlek mellan oss. Jag ville att hon skulle ta en bottenposition, men så fick jag hjärnsläpp och tog den själv i stället. Halvvägs ner hann jag tänka "fan fan fan, det här var ju inte planen". Men jag kunde hamna i överläge och vinna VM-guld.

I sommar åker Diana till EM i Bosnien. Hon åker inte hem igen. Hon åker tillbaka. 

- Jag känner mig väldigt hemma i mitt liv nu. Samtidigt har Bosnien ett fantastiskt folk, men de har det skittufft, många kämpar järnet för att bara hålla sig flytande. Där har man inte lyxen att oroa sig för att få väggarna lite vitare.

— Det är ju löjligt hur man själv oroar sig för småsaker ibland även om alla problem är relativa. Det är så lätt att fokusera på perfektion och att få allting lite bättre, lite mer extravagant. Det gör oss bara olyckliga. Allting kan ju alltid bli lite bättre, men till vilken nytta?