Jag fyllde år härom veckan, det var dags igen.

Jag tycker inte om det. Att fylla år alltså... Inte längre. Min födelsedag känns inte särskilt viktig och faktum är att jag får ångest varje gång den närmar sig. Jag vet delvis varför, efter att ha analyserat mig själv, mina känslor, minnen och hur jag brukar må den här tiden på året.

Födelsedag – dagen man föds, right? Själv föddes jag för 26 år sedan och mina föräldrar fick sin enda dotter, en av deras mäktigaste stunder i livet. Dagen då den de skapat fick se ljuset första gången och fick ligga på sin mammas trygga bröst efter nio månader i den varma magen. Själv minns jag inte, såklart, men på något sätt går jag tillbaka i tiden och blir min mamma. Jag är henne med sin nyfödda liggandes lätt över sig. Lycklig, lyckligare än någonsin faktiskt.

Det gör mig glad, men de gör också ont att hon bara fick vara med om sin dotters födelsedag sexton gånger. Det är tio år sedan sist, vilket känns som en lång tid. Ändå är det ingenting av mitt förhoppningsvis långa resterande liv. Så att ångesten grundar sig en del i saknad och tomhet är inte konstigt.

Andra biten är det där med grattishälsningar. Själv är jag så extremt dålig på sådana!

Förra året glömde jag till exempel min bästa kompis födelsedag (förlåt) men "han har ju faktiskt inte Facebook"...

Annons

Jag lade skulden på Facebook för att det var det lättaste att göra och för att mitt eget dåliga samvete inte skulle explodera. Fast det är väl ändå upp till mig som en av hans närmsta att bara veta sådant, eller i alla fall skriva upp det som påminnelse?

Man har blivit så galet bekväm med den här ansiktsboken och nu mera får man till och med notiser när någon fyller år. Bortskämd är man allt. Trots det är jag ändå dålig på att skriva grattis där. Men det känns så ytligt, gör det inte? Därför förväntade jag mig inte särskilt många grattis tillbaka, vilket i stället gjorde mig stressad och gav viss prestationsångest.

Så det här året bestämde jag mig för att göra ett experiment. Jag avaktiverade mitt konto för att slippa känna stressen av hur många som skulle gratta, samt för att se om någon skulle komma ihåg mig.

De som kom ihåg var mina allra, allra närmsta. Och det känns så klart viktigast – för de är viktigast. Men jag förundrades ändå över hur många som inte hörde av sig. Jag blev absolut inte arg, för jag själv hade inte kommit ihåg deras födelsedag, men det gav mig helt klart en tankeställare. En tankeställare om hur mycket Facebook har tagit över, på självklart gott och ont.

Dagen därpå skrev jag ut om mitt experiment och fick god respons då flera tyckte att det var en väldigt bra idé och några funderade på att göra samma sak.

Någon verkade känna sig träffad trots att det absolut inte var min mening att "testa vår vänskap" eller få någon att känna skuld, utan jag ville bara se om andra påverkats av sociala medier på samma sätt. För hade grunden till en relation varit att komma ihåg den andres födelsedag, då hade jag förmodligen inte haft några vänner. Eller familj. Ja, jag är kass på datum och förväntar mig därför inte mer av någon annan heller.

Men jag tar nog fram almanackan och antecknar speciella datum i alla fall. För ja, födelsedagen är kanske ganska viktig ändå, till och med min. Den symboliserar att vi finns och att vi lever. Det är verkligen värt att komma ihåg – och gratulera.