År 1900 är ett märkesår i Jönköpings arbetarrörelses historia. Då hölls den första förstamajdemonstrationen i staden. Den ägde rum redan den 29 april, en lördag. Någon ledighet den 1 maj kunde man inte ta ut. Jönköpings-Posten konstaterade respektfullt att demonstrationen som genomfördes med 1500 deltagare präglades av god ordning, och ingen var onykter. De krav som framfördes var allmän rösträtt och normalarbetsdag, det vill säga en arbetsdag på åtta timmar. Muraren Nils Persson från Malmö, socialdemokratisk riksdagsman från 1902, höll det stora talet, och han menade att Jönköping var efterblivet i socialistiskt hänseende, men även här skulle det bli bättre sedan upplysningen kommit. Mot dessa ord, om efterblivenhet i Jönköping, polemiserade Jönköpings-Posten.

Följande år, 1901, ägde förstamajdemonstrationen i Jönköping rum den 1 maj. Flera av stadens industrier stängde vid middagstid den dagen.

Talare nu var en av det socialdemokratiska partiets främsta agitatorer, skräddaren F. E. Elmgren. Jönköpings-Posten skrev att Elmgren »i agitationssyfte« uppehållit sig en tid i staden och att han skulle tala för allmän rösträtt och »oförståndigt nog« mot en utsträckning i tiden av de värnpliktigas övningar. I sitt tal polemiserade Elmgren mot Jönköpings-Posten och sa att inga försvarsnihilister deltog i arbetaredemonstrationen. Vad socialdemokraterna ville ha var ett milissystem. Jönköpings-Posten polemiserade i sin tur mot Elmgren och lyfte också fram att i demonstrationen hade en folkskollärarinna, Adèle Wetterlund, deltagit och deklamerat ett poem.

Riksdagen beslöt år 1901 om en kraftig upprustning av det svenska försvaret. Indelningsverket skulle avskaffas till 1904, och de värnpliktigas övningstid ökade från 90 dagar, som beslutats 1892, till 240 dagar för flertalet truppförband, 300 dagar för flottan och 365 dagar för arméns specialvapen.

 

Den 12 maj ägde i landet, bland annat i Jönköping, stora protester rum mot regeringens förslag i fråga om härordningen. När Jönköpings-Posten vid årsskiftet såg tillbaka på det gångna året prisades särskilt upprustningen av försvaret.

På senhösten 1901 hade tidningen Smålands Folkblad börjat sin verksamhet. Pådrivare var den ovan nämnde F.E. Elmgren. Startkapitalet var en hundralapp från Norrahammars arbetarkommun. I tidningens första nummer skrev man:

Vid det förhållandet, att i Småland, ett av de största bland Sveriges landskap, med tusentals fabriker och bruk, det ej finnes en enda tidning, som i kampen mellan det rovgiriga kapitalet och dess levande verktyg odelat står på de senares sida, torde det sålunda vara förklarligt och vad mer är behövligt, att en arbetaretidning framträder.

 

Smålands Folkblads första redaktör var Ernst Hallin, som kom från tidningen Småland. Redan efter ett år efterträddes Hallin av Gottfrid Frösell från Arbetet i Malmö. Han ledde Smålands Folkblad i tre år. Större kontinuitet blev det först med Ivar Neuman, som var redaktör från 1906 till 1919. Tidningen expanderade snabbt och 1907 var upplagan 7500 exemplar.

I april 1902 förekom skrikiga och skräniga demonstrationer på Hovrättstorget. Jönköpings-Posten lade ansvaret på F. E. Elmgren. Däremot hade arbetarkommunens ordförande, muraren Anders Knutsson, sagt tillborgmästaren att han ogillade sådana demonstrationer. Första maj 1902 uppgick demonstranternas antal till 2500, och Elna Danielsson, Axel Danielssons änka, talade. Jönköpings-Posten skrev att en »erkännansvärd ordning och reda rådde«. Tidningen uppskattade att demonstrationståget avslutades med en svensk fana.

 

Annons

Även efter förstamajdemonstrationen följande år hade Jönköpings-Posten positiva ord att säga. Då hölls talet av redaktören Gottfrid Frösell, och det sades vara formfulländat och ledigt framfört. De krav som ställdes var åttatimmars arbetsdag och allmän rösträtt. År 1904 skrev tidningen att det var en värdig och lugn prägel på demonstrationståget. De deltagande bedömdes uppgå till 5000.

Den bild som framträder är sålunda att Jönköpings-Posten skrev med respekt om arbetarrörelsen i Jönköping, inklusive den socialdemokratiska. Samtidigt angrep tidningen kraftigt socialdemokratin i stort. När tidningen Social-Demokraten i Stockholm hade kritiserat en hovrättsdom mot en demonstrant, skrev Jönköpings-Posten att för den socialdemokratiska oförsyntheten fanns som bekant inga gränser, och kommentaren till en arbetskonflikt i Lund var att den kända socialistiska oresonligheten åter visat sig (11/6 1904 respektive 11/1 1905). I tidningens prenumerationsanmälan inför år 1905 talas om den »quasi-arbetarevänliga rörelsen, den socialistiska«.

Det fanns vid ingången till det nya århundradet också andra politiska partier att ta ställning till. I början av riksdagen år 1900 bildades Liberala samlingspartiet. Till detta anslöt sig den tidigare grupperingen Folkpartiet. Jönköpings-Posten var först positiv till det nya partiet och skrev att det var bra människor i ledningen, man nämnde bland andra lektorn Sixten von Friesen. Tre punkter dominerade partiets program: rösträtten, unionsfrågan och »den sociala frågan«. Den förstnämnda bedömdes vara viktigast. I fråga om unionen ville man att den skulle bevaras men att man skulle visa sig moderat mot norrmännen. Viktigt i den sociala frågan var lagstiftning mot yrkesfara. Och så begärde man politisk rösträtt för män som uppnått 25 års ålder, och dessutom önskade man en begränsning av den kommunala röstskalan. Den kommunala rösträtten var nämligen vidsträckt men synnerligen ojämnt fördelad.

Jönköpings-Posten menade att programmet var bra, men tidningen saknade ett ställningstagande i försvarsfrågan. Det var en klok synpunkt, för som det visade sig nästkommande år var liberalerna mycket splittrade i försvarsfrågan.

Efter hand blev Jönköpings-Posten alltmer kritisk till det liberala partiet. Tidningen var positiv till Erik Gustaf Boström, som var statsminister från 1891 till 1900 och sedan återigen från sommaren 1902. Därför var det medstark irritation som Jönköpings-Posten i december 1902 skrev att det liberala partiet kämpade mot Boström men kysste och omhuldade frihetsfienden Hjalmar Branting (17/12).

Synen på kristendomen var som alltid mycket viktig för Jönköpings-Postens ställningstaganden. I början av år 1903 skrev tidningen att en utmärkande egenskap för större delen av »den radikal-liberala pressen« var dess kristendomsfientlighet. Märkligt nog var det Svenska Dagbladet som då var särskilt mål för attacken (12/1 1903).

 

År 1902 bildades en liberal riksorganisation, Frisinnade landsföreningen. Det var inte alltid som denna förening var samstämd med riksdagspartiet. Den 17 december 1903 ägde ett stort offentligt möte rum i Immanuelskyrkan i Jönköping som partimedlemmen och folkskoleinspektören Robert Johansson hade kallat till. Johansson redogjorde där för det proportionella valsystemet, som nyligen utretts av en statlig kommitté. Tanken var att allmänrösträtt för män skulle kombineras med proportionella val, vilka skulle garantera visst inflytande även för de mindre partierna. Johansson sa också att Frisinnade landsföreningen var negativ till förslaget. Om man skulle ha proportionella val till andra kammaren skulle man också ha sådana val till första kammaren, detta för att begränsa den konservativa övervikten där. Socialdemokraterna F. E. Elmgren och Gottfrid Frösell var också negativa tillförslaget.

Även Josef Hamrin deltog i debatten. Hans linje var den som han även senare ofta förfäktade, nämligen att man borde acceptera vad man kunde uppnå, alltså att det var bättre att säga ja till allmän rösträtt för män medproportionella val till andra kammaren än att bara säga nej därför att man ville ha mer.

Upprepade gånger skrev Jönköpings-Posten att de frisinnade alltför ofta gick i socialistiskt ledband (20/1 och 1/7 1904). I början av år 1905 vände sig Jönköpings-Posten mot dem som ville avskaffa första kammaren (2/1). Udden var här riktad mot liberalerna, som nu leddes av Karl Staaff. I motsats till företrädaren Sixten von Friesen ville Staaff ha majoritetsval och hela makten samlad i det som var andra kammaren.

 

I övrigt märks en kontinuitet i Jönköpings-Postens ställningstaganden. Tidningen hoppades att riksdagen skulle återgå till sina gamla traditioner av sträng sparsamhet. Vidare beklagades att folkströmmen gick till städerna.

Det utgjorde en fara om svenskar för sitt livsuppehälle blev beroende av andra länder. Senare fanns en artikel om att Sverige förblödde. Då var det emigrationen som avsågs, och Jönköpings-Posten framhöll att det var unga livskraftiga män som ville utvandra. (15/1 1904 respektive 5/1 1900 och 29/4 1903) En starkt alarmistisk dikt av Karl Gustav Ossian Nilsson publicerades, (3/7 1903):

 

Tusen röda droppar Sverige

liksom vatten

o i morgon som igår

tusen, tusen åter tusen !

Vem skall tända stuguljusen?

Tomma stugor stå i natten

allt ditt liv förrinner Sverge,

livet rinner

ur ditt öppna sår.

 

Nykterhetssaken var fortfarande mycket viktig. 1902 skrev Erik Räf en stor artikel som var riktad mot Jönköpings Spritförsäljningsaktiebolag, som gick in i sitt sextonde år. Artikeln slutade med en dikt, där första strofen lyder(30/4):

 

Girighetsfri och i sedligt intresse

Bygger jag krogar vid gator och torg

Sprider mitt gift uti koja och borg

Lyckan förstör, kläder tusen i sorg.