DET ENDA man med säkerhet kan säga om kommunala arenabyggen är detta: de blir alltid dyrare än vad beslutsfattarna påstår.

Detta har bevisats om och om igen i kommuner som Lund, Kristianstad, Ystad, Falkenberg och Sandviken. Och när kommunerna blir sittande med stora lånekostnader, försenade byggprojekt och urspårade kalkyler så går det ut över de riktiga välfärdsverksamheterna.

Ändå tänker Jönköping nu beträda samma stig.

I det här fallet är det dessutom än värre eftersom beslutet har tagits av oppositionen, alltså de rödgröna partierna tillsammans med Sverigedemokraterna.

Det betyder att en kommunal jätteinvestering görs utan att de partier som har budgetansvaret i Jönköping är med på tåget.

DESSUTOM dras Jönköping redan med ekonomiska problem.

Hösten 2015 förutsåg politiker och tjänstemän att kommunen skulle behöva spara hundratals miljoner under 2017 och 2018. Både skola och äldreomsorg måste byggas ut för att möta de växande behoven.

Och så sent som i somras rasade Jönköpings socialdemokrater mot den styrande alliansens besparingar.

Men samma socialdemokrater har uppenbarligen inga problem med att leka byggherrar från baksätet, och risken för en ekonomisk dikeskörning är nu akut.

Särskilt eftersom de som just smällde iväg en halv miljard kronor på arenabygget ”hoppas” att privat sponsring ska lindra smällen något.

Det är som om en familj skulle besluta om en stor badrumsrenovering och sen hoppas att grannarna både vill och kan betala för den.

DEN SVENSKA arenafebern måste helt enkelt få ett slut.

Annons

Under 2000-talet har landets kommuner byggt omkring femtio arenor, och enbart underskotten för dessa kostar skattebetalarna 400 miljoner kronor per år.

Beslutsfattarna brukar försvara sig med att arenorna skapar stora mervärden även om de går med förlust. Men exakt vilka dessa är får vi sällan veta.

Sport är kul. Konserter är kul. Arenor är kul. Om detta kan väl det flesta enas.

Frågan är bara hur mycket glädje man har av ännu en halvtom kommunal arena om man samtidigt inte kan hitta en förskoleplats inom rimligt avstånd, om farmors mat på äldreboendet är för dålig, om barnens skoltoaletter är för ostädade, om bemanningen på socialtjänsten inte är tillräcklig, om ens deprimerade tonåring inte får tid hos BUP och om kommunen inte ens klarar av att betala sina egna pensionsskulder.

Och det är i den riktningen alltför många svenska kommuner, inklusive Jönköping, nu färdas.

De frågor som väljarna måste börja ställa, och som de valda måste börja besvara, är de mest grundläggande av alla budgetfrågor: om vi köper något dyrt och roligt, vad ska vi avstå från istället?

Hur ska vi dra gränsen mellan det vi vill ha, och det vi måste ha?

SVERIGE ÄR ett rikt land, och har goda förutsättningar att både värna det som brukar kallas välfärdens kärna och samtidigt lätta på den skattebörda som vi alla måste bära.

Men det kräver beslutsfattare som klarar av att prioritera, som klarar av att välja bort och som kan ta ansvar för besluten de själva fattar.

Den högst tillfälliga kommunmajoritet som tog Sveriges senaste arenabeslut gör inget av detta. Istället beter de sig som en flock obevakade treåringar i en godisbutik.

Prislappen kommer inledningsvis att kunna gömmas under ett ton kommunala dokument. Men förr eller senare – förmodligen förr – så kommer den att bli kännbar när betydligt viktigare verksamheter åker på nya sparkrav.

Låt oss hoppas att de partier som fattade arenabeslutet då klarar av att förklara det, istället för att bara hälla upp ännu en cocktail av bortförklaringar och skattehöjningar.

För deras nya arena har levererat självmål innan den ens hunnit byggas.

Johan Ingerö

Ansvarig för välfärdspolitik på tankesmedjan Timbro