Det finns olika skäl att läsa. Litterära utmaningar, spänning, språklig innovationskraft, nya insikter eller att det helt enkelt är en god historia. Och så, förstås, att det en läser handlar om trovärdiga människor som det går att engagera sig i.

Bankerydsboende Magnus Hördegård, till vardags musiker, författardebuterar på eget förlag med ”Vägen hem för Benjamin Blå”, och här blir anledningen till läsning i hög grad att boken baserar sig på verkliga händelser. Möjligen är den till och med en lätt maskerad kombination av självbiografi och modersporträtt, och det är en tillräckligt intressant berättelse för att – åtminstone emellanåt – hugga tag.

Det verklighetsnära stoffet gör det lätt att identifiera sig med personerna i boken – och med dess författare.

Benjamin Blå reser till sin barndomsby där mamman Anna fortfarande bor, åldrad men full av kraft. Han kommer dit för att läsa upp berättelsen om hennes liv som han har skrivit och för att gemensamt minnas lite till.

Benjamin och Anna i nutid bildar ett ramverk för den längre berättelsen om Annas liv, men också för den tätt sammanlänkade historien om Benjamins eget liv. Som treåring har han drabbats av en svår tumör – hans äldre bror Gabriel har redan avlidit i leukemi, det här är föräldrar som inte behöver ännu ett lidande – men tillfrisknar, till synes mirakulöst.

Annons

Familjen Blå är starkt troende och djupt rotade i den småländska frikyrkomyllan, och för dem är det självklart att det är Gud som har gripit in. För den vuxne Benjamin är det inte fullt så enkelt – han tvivlar och lutar mer åt ”naturliga” förklaringsmodeller.

Magnus Hördegård skriver rakt och enkelt, syftet är inte att vara litterär. Han växlar mellan greppen – förstapersonsperspektiv, brev, utdrag ur sjukjournaler – och öppnar på så sätt för olika infallsvinklar på sin historia.

Romanens främsta tillgång är dess ärlighet och värme. Mamma Annas bakgrund är svår, och även Benjamin har fått sin beskärda del av lidande. Men de har en nära relation och närmar sig efter hand varandra ytterligare.

Det är fint skildrat, liksom flera av de episoder som återges. Det är till exempel omöjligt att förhålla sig känslokallt till berättelsen om Gabriels död.

Sedan finns annat som är svårare att ta till sig. Utan att spoila alltför hårt kan jag nog säga att sluttonen blir lite väl trosviss. För den som inte står i den självklart troendes ruta blir vissa förklaringar väl enkla, och frågan om hur Gud kan tillåta att något hemskt händer i en viss persons liv gränsar till det cyniska eftersom hemska saker händer hela tiden, överallt.

På några ställen hade också en skarp redaktörspenna kunnat göra nytta; lite småslarv här och där och ett något inkonsekvent användande av dialekt hade till exempel kunnat undvikas.

På grund av det trosvissa blir nog målgruppen lite smal. Det hindrar inte att ”Vägen hem för Benjamin Blå” i positiv bemärkelse bär starka drag av en historia som verkligen behövde berättas.