1. Vintern 2006 blir ett skolfoto på en tioårig pojke en nyhetsbild. En fasansfull berättelse om vad som skedde i hans barndomshem i Småland gör att vi alla lär oss hans namn.

Det går inte att förstå varför ett tioårigt barn dör i sitt eget hem och göms i en sjö – men journalistiken måste försöka. I januari publicerade Jönköpings-Posten #falletBobby – vår första digitala longread - och sannolikt något av det tyngsta vi någonsin jobbat med. I sådana lägen känns vårt jobb väldigt märkligt. Vi jobbar nära det som inte ska hända, skriver historier som aldrig borde behöva berättas – och gör samtidigt något viktigt.

2. I maj 2015 mördas en ung kvinna på Rosenlund i Jönköping. Ett år senare planerar vänner och familj en minnesceremoni för henne. De ska tåga genom stan och placera ljuslyktor i Munksjöns vatten. På redaktionen frågar vi oss: Hur bevakar vi det här? Gör vi det ens?

Fotograf Pär Grännö och reporter Joel Jonsson hittade ett sätt. Till tonerna av bortgångna Alicias älsklingslåt visas stämningsfulla och vackra bilder från det allvarsamma, respektfulla tåget som vandrade längs Vätterstranden. Jag såg filmen på ett hotellrum i Paris – och grät.

3. Språket är centralt för oss som jobbar med journalistik, men vi glömmer ibland att vi alla inte använder, eller ens förstår, text. Inför Teckenspråkets dag den 14 maj upplyste kulturredaktör Nina Marjavaara om att hon tänkte uppmärksamma dagen med en krönika. Nina har själv en syster som inte är hörande och ville dela med sig av erfarenheterna.

– Kan du översätta den till teckenspråk, undrade jag.

Nina gjorde en hälsning i tv-format riktad till alla familjer med döva barn – och fick fin respons. ”Står i Tvärbanan och blir tårögd”, skrev signaturen Lisa från Stockholm - och vi påmindes än en gång om att om så bara en enda person blir berörd av det vi gör så är det värt det.

4. I det digitala brus där vi nu verkar hittar både gott och ont sin plats. De må vara färre – men de hatiska rösterna når trots det stora massor via Facebookgrupper och Twittertrådar. Då behövs starka röster som säger ifrån. Som står emot.

Annons

När SD-företrädare i Nässjö i somras angrep stadens nyinvigda offentliga konstverk var det Hallpressens kulturchef Anders Rydell som stod för rösten. Där och då blev vikten av stark, lokal opinionsbildning tydlig – för utan Anders Rydell hade diskussionen troligen aldrig nått riksmedierna och den allmänna debatten. Vilket den nu gjorde - med all rätt.

5. 2016 var året då JP-sporten gjorde ett av sina mest lyckade nyförvärv. Julia Lindster, mittback i Mariebo IK, gjorde debut som fotbollskrönikör på redaktionen – vilket var en riktig fullträff. Det var länge sedan någon kastade en handske lika kaxigt och självklart som när Julia slog fast att Stadsparksvallen också är damfotbollens. Självsäkert, smart – och inspirerande.

6. Jag brukar beskriva uppdraget som lokalreporter, med ansvar för en ort eller en kommun, som särskilt betydelsefullt. Det är ett tufft jobb – som samtidigt bär oändliga möjligheter att publicera stark och angelägen journalistik som verkligen gör skillnad.

JP:s reportrar Markus Engberg och Johan Nordenström jobbade i flera månader – utifrån uppgifter från organisationen Inte rasist men – med en granskning av en lokal SD-politiker i Habo. Under våren publicerade vi resultatet av deras jobb – ett gräv som bland annat visade att den folkvalde politikern skröt om krigsbrott på nätet. I partiet blev det tumult – och de två Haboföreträdarna Lennart Karlsson och Morgan Malmborg fick lämna SD.

7. En av de starkaste upplevelserna inom lokaljournalistiken är förmånen att få berätta andras historier. Det faktum att så många varje dag ger oss förtroendet och faktiskt låter oss komma riktigt nära är något att vara både stolt och ödmjuk inför. Reportaget om Marie Andersson som öppnade både sitt hem och sitt innersta för JP:s Patricia Franzén och Robert Eriksson stannar kvar hos mig. När kropp och själ försonas, skrev vi om hennes resa från att vara Mats till att bli Marie. En vacker konklusion av en livslång kamp för att äntligen få vara sig själv.

8. Måste det finnas en pappa? I somras skrev JP:s Anna Ekström historien om Terese och Erica Oliw, som kämpade för vårdnaden om sin egen son. Pojken blev till genom insemination på en dansk klinik via en anonym donator. Men Jönköpings kommun ville prompt veta vem fadern var. Artiklarna blottade samhällets konservativa syn på föräldraskap - och den lilla människans kamp mot konventionen. De tuffa mammorna vågade - och fick rätt.

9. I maj var jag, som representant för styrelsen för Publicistklubben Östra, på plats vid i en föreläsning på Österängens konsthall. Huvudperson för kvällen var Naseem Hussein, journalist från irakiska Mosul.

För publiken berättade han om hur kollegor bara försvann. Han visade bilder på arbetskamrater – oberoende journalister – som inte längre är i livet. Hans tillvaro skiljer sig förstås radikalt från min – men vi länkas samman via det journalistiska uppdraget, genom viljan att berätta. Beskedet om att Naseem i juni fick uppehållstillstånd i Sverige berörde mig därför djupt. Än starkare kändes hans eget brev till landet som nu välkomnat honom.

10. Inte sällan är det rapporteringen som förskräcker som man minns bäst. Men jag tar gärna med mig alla de goda historier som fått plats hos oss via satsningen JP-Buketten från året som gått. Anette Svensson och Carolina Carpvik har tillsammans med JP:s fotografer Johan Lindblom, Pär Grännö, Elin Elderud och Robert Eriksson delat ut blommor till lokalhjältar som gjort något extra för sin omgivning.

Alla förslag kommer från er – och tack vare alla dessa bidrag har vi fått berätta mängder av goda nyheter. Och Jönköping har förhoppningsvis blivit några förebilder rikare.