Det började kanske 2016. Då kom bland andra brittiska författaren Francesca Simons bok ”The Monstrous Child”. Huvudpersonen där heter Hel. Hon är en sur, missanpassad tonåring. Hon är också drottning över dödsriket. Hels berättaröst är modern, även om berättelsen är uråldrig. Simon har nämligen gjort en ny version av den gamla myten om Lokes barn med jättinnan Agrboda. De är Jormungand (Midgårdsormen), Fenrisulven, och Hel, som föds till hälften levande, till hälften död. I Simons tappning förvandlas en så kallad mustig skröna till en berättelse om en kärlekslös uppväxt med en frånvarande far och en känslomässigt bortkopplad mor. Agrboda visar inte sina barn någon kärlek, och det är inte svårt att tolka in en tredubbel förlossningsdepression. Hon har trots allt fött fram en orm, en varg och ett spädbarn med ruttnande extremiteter.

Aktuella böcker om nordisk mytologi

Neil Gaimans ”Nordiska myter”

Francesca Simons: ”The Monstrous Child”

Lars Lönnroth (övers..

Aktuella böcker om nordisk mytologi

Neil Gaimans ”Nordiska myter”

Francesca Simons: ”The Monstrous Child”

Lars Lönnroth (översättning): ”Den poetiska Eddan”

Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson: "Vei"

Rick Riordan: "Tors hammare"

Johan Egerkrans: ”Nordiska gudar”

Hels liv blir hårt. De andra barnen hånar och är rädda för henne. Hon passar inte in någonstans, med sina likstinkande ben och sina svårigheter att gå. Tillslut förvisas hon från Asgård till underjorden, där hon ska härska över de döda.

Annons

Skriven ur Hels perspektiv innehåller berättelsen om Lokes barn alla beståndsdelar som är nödvändiga för en modern ungdomsroman – plus några till. Och det är nog det som gör att vi aldrig tröttnar på mytologi. Den är baserad på oss, på vår längtan och våra rädslor. Vi var människor då, när berättelserna skapades, berättelserna som redan när Snorre tecknade ner dem i Eddan på 1200-talet ansågs mytologiska. Och vi är människor nu. Nu har vi Netflix, Tinder och Swish, men vi är lika rädda för Ragnarök.

Katastroflarm

Vi som lever på jorden idag, upplever på många sätt att vi lever i den yttersta tiden. Katastroflarm på katastroflarm om klimatet, högerextremismen och Donald Trumps senaste tweet gör oss vaksamma och spända. När ska det smälla? Och hur?

Jag och andra har redan skrivit om hur vi vänder oss till fiktionen när vi sitter fast i katastrofens vindöga som nu, och inte vet vad vi ska ta oss till. Vi har alla olika syften – eskapism, förberedelser, tröst, men vårt mönster är detsamma. Vi älskar skräckberättelser för de får oss att känna oss trygga. Vi älskar dystopier för de hjälper oss att föreställa oss en värld där allt har gått åt fanders, men vi fortfarande är vid liv. Vi älskar fantasy för att det goda alltid segrar. Och vi älskar mytologi för att den får oss att känna oss närmare våra rötter. Våra förfäder hittade på de här berättelserna. De gick här, de också, och var rädda för jordens undergång. Det är en svindlande tanke som samtidigt kan förankra oss och göra oss lite mindre skräckslagna.

Nordiska myter

I våras kom Neil Gaimans ”Nordiska myter” - en rak återberättelse av den nordiska mytologins bästa skrönor, med typisk Gaimansk språksäkerhet och humor. Det är underhållande och förunderlig läsning, och berättelserna håller, fortfarande. Dessutom kom ”Cirkeln”-författaren Sara Bergmark Elfgren och tecknaren Karl Johnsson ut med första delen av serieeposet ”Vei” – en berättelse om asarnas kamp mot jättarna, berättad ur jättarnas perspektiv. Under 2016 kom Lars Lönnroths nyöversättning av ”Den poetiska Eddan”, och samtidigt övergav den amerikanska fantasyfabriken Rick Riordan sitt grekisk-mytologiska spår för att börja på en ny serie som utspelar sig i den nordiska sfären. Och så har vi Johan Egerkrans praktverk ”Nordiska gudar”, ett coffee table-uppslagsverk för alla mytologiintresserade.

Jag vet inte om det är en slump att den nordiska mytologin fått ett uppsving i litteraturen just nu. Om det beror på att Ragnarök närmar sig eller om det handlar om att flera författare samtidigt fått samma smarta idé. Och det spelar egentligen ingen roll vad det beror på. Det viktiga är vad vi kan lära oss av mytologin. Till exempel att enligt flera gamla myter var vanerna (mest kända är Frej och Freja) de gudar som fanns på plats först, och att asarna invandrade efter dem. Det innebär alltså att Tor och hans ökända hammare inte är någon vidare symbol för nationalism och främlingsfientlighet – det är inte alls omöjligt att han själv var immigrant. Vi kan också lära oss att även gudarna var rädda för Ragnarök. Vi är alltså i gott sällskap när vi inväntar jordens undergång.