— Jag hade bestämt mig för att aldrig bli chef mer efter att jag hade varit en ung fräsig chef på 90-talet. Jag upptäckte att det inte passade mig, i alla fall inte då, det var för okreativt för mig. För mycket kontor. Så då bestämde jag mig för att aldrig gör det igen.

Men något förändrades?

— När jag fick frågan kände jag att jag inte kan tacka nej, det gick inte. Det passade bra, jag har i mitt liv mer långtgående projekt och de kunde jag fortsätta med och ta med i bygget. Jag har ju varit här tidigare i huset under inledande möten och blev fullkomligt knockad över möjligheterna här.

Med möjligheterna menar han det faktum att skådespelare samsas med en sinfonietta och att det finns flera scener i samma hus. Enligt Staffan själv en unik möjlighet.

— Det är som att i mindre skala slå ihop Stockholms stadsteater och Göteborgsoperan, vilket gör att det finns redan beröringspunkter mellan de olika delarna och det finns inte en attityd där operan anses vara finare än musikal, framför allt finns den inte hos publiken. Sedan får vi vara tydliga med att det inte är "här gör vi allt till alla, välkomna till vårt smörgåsbord".

Annons

Att det inte finns några sådana bakgrunder att förhålla sig till kan vara svårt. Ett öppet spelfält är inte nödvändigt det lättaste och det gäller därför för Staffan att hitta den där gyllene medelvägen.

— Det gäller att ha ett brett utbud men inte bli allmängiltiga, det är en skitsvår balans. Det nya händer inte i det breda, det händer i det svårtuggade. Men om det nya där kan korrespondera med det breda blir det breda bättre.

Den första uppgiften som teaterchef har han redan påbörjat. Och det är en ytterst personlig uppgift.

— Jag är rätt hetsig av mig och vill att saker ska gå fort, så mitt första uppdrag blir att ta det lite lugnt och lära känna huset och människorna. I morse träffade jag skådespelarna och det är en fantastisk grupp, de är stolta över huset och det vi gör.

Efter det gäller det för honom att hitta essensen till vad Jönköping är, att så att säga gräva där han står.

— Jag måste ta reda på vad Jönköping är, det lilla jag har är att jag är uppväxt i Östergötland och spenderade somrarna nere i Skåne, så jag har åkt igenom och fascinerats av Vättern och berg. Och så myten om Jönköping som Sveriges Jerusalem och att allt stänger klockan fem. Nu upptäcker jag att det inte alls är så.

Det har varit en del avhopp eller människor som har slutat för andra tjänster. Hur ser du på det?

— Jag är inte så insatt, men jag förstod att det hände en del när jag var här inför "Spelman på taket". Första gången var det en ledning och den andra gången var det en annan ledning. Jag har väl fått delar berättat för mig, men jag har ingen större information och känner väl att jag inte behöver det. Jag förstår att det blir en oro från press och publik som ställer frågor.