Redan den 21 augusti hade signaturen B.G-z (Bernhard Greitz) i Jönköpings Läns Tidning angripit Jönköpings-Posten för att denna tidning fann krig ofrånkomliga. Inför årsskiftet (28/12) kom Greitz tillbaka till detta tema. Han talade om fredens nödvändighet och angrep dem som trodde att krig var nödvändiga. Greitz var en ung man, socialdemokrat, som kom utifrån. Han verkade i Jönköpings Läns Tidning 1914–1918, de senare åren som redaktör och ansvarig utgivare. Därefter gick han vidare till de socialdemokratiska tidningarna Ny Tid och Social-Demokraten.

I en tid då nyheterna var stora och engagerande hade Jönköpings-Posten ett företräde, då den var en sexdagarstidning och hade större resurser än sina lokalkolleger.

En för Jönköpings läns valmansförening hotande fara sågs under 1914 i uppkomsten av det politiska partiet bondeförbundet. Det partiet behövdes inte i Jönköpings län, skrev både Jönköpings-Posten och riksdagsmannen Räf (24/9 och 9/10).

Av lokalt och regionalt intresse var att Jönköpings regemente flyttade från Skillingaryd till Jönköping (3/10). Jönköpings-Posten fortsatte att kombinera sin högerprofil i inrikespolitiken med kraftfulla angrepp mot den regerande majoriteten i Jönköpings stad. Framför allt gällde det alkoholpolitiken. Ernst Hartmann var chef för ett bryggeri i staden och dessutom drätselkammarordförande. Jönköpings-Posten skrev att hr Hartmann förväxlade sin ställning som ordförande i Jönköpings drätselkammare med ställningen som chef för ett av stadens ölbryggerier. Majoriteten angreps också därför att anslag inte gavs till stadens nykterhetsorganisationer. I denna kritik var bröderna Felix och Josef ense (18/11, 26/11 och 28/11).

 

År 1915 inleds i Jönköpings-Posten med en betraktelse av Paul Walden-ström, där han skriver att kriget är, och dess resultat blir, »den närvarande mammonsdyrkande, njutningslystna, gudsförgätna, sedeslösa kulturens ragnarök«.

Strax därefter (8/1) finns en rapport i tidningen av en överstelöjtnant Bouveng, som har besökt Tyskland. Han är överväldigad av sina erfarenheter. Tysklands militära kraft och det tyska folkets offersinne har gett honom den bestämda övertygelsen att Tyskland inte kan besegras av sina nuvarande motståndare. Särskilt beundras den tyska disciplinen. Hjalmar Branting kallas en fanatisk tyskfiende.

Än värre råkade Karl Staaff ut. Han kallades av Jönköpings-Posten russofil. Under hösten detta år avled han, men Jönköpings-Posten var då mycket kritisk mot hans gärning (16/1, 4/10 och 5/10).

En viktig fråga under krigsåren är den svenska handelspolitiken. Här pågår en ihållande dragkamp mellan Storbritannien och regeringen Hammarskjöld. Statsministern menar att Sverige ska ha rättighet att exportera vidare – det vill säga till Tyskland – de produkter som landet köpt via Storbritannien. Dragkampen utvecklar sig till ett handelskrig mellan Sverige och Storbritannien. Jönköpings-Posten stod helt på den svenska regeringens sida. Tidningen prisade regeringens fasthet och menade att England mer än något annat land behövde en påminnelse om att iaktta neutrala staters rätt. Regeringen Hammarskjöld hade enligt Jönköpings-Posten i handling visat sig stå över partierna.

Efter hand fanns det många anledningar att klaga på både tysk och brittisk krigföring. I slutet av februari skrevs om tyskarnas hänsynslösa undervattensbåtskrig. Strax därefter påstods att det inte var något hot mot de neutralas liv eller varor. Senare framhävdes dock de tyska ubåtarnas hänsynslösa framfart. En svensk ångare hade sänkts av en tysk torped. Av större politisk betydelse blev den tyska sänkningen av den amerikanska atlantångaren »Luisitania«, och Jönköpings-Posten undrade om detta skulle medföra att Amerika drogs med i kriget. Men i en artikel talades om hänsynslösa engelska övergrepp mot Sverige. I slutet av året angreps åter Tyskland för att landet kränkte den svenska neutraliteten. (26/2, 2/3, 26/4, 8/5, 10/5, 12/6 och 17/11.)

Doktor Eurén, som inte enbart var lasarettsläkare utan också en ledande Jönköpingspolitiker, besökte Tyskland och västfronten och höll efter hemkom-sten ett anförande i staden på en timme och 45 minuter. Han framhävde tyskarnas beundransvärda organisationsförmåga och ansåg sig kunna konstatera att talet om tyska grymheter var ogrundat. I Tyskland vändes vreden mot England, inte mot Frankrike eller Ryssland. »Gott strafe England!« var bönen (30/4).

Annons

Det fanns de som tyckte att Sverige skulle sluta upp på Tysklands sida i världskriget. Mest ryktbar bland dessa var drottning Victoria. Samma uppfattning hade riksmarskalken Ludvig Douglas och Sveriges minister i Berlin Arvid Taube. En del unga akademiker tyckte likadant, främst män på högerkanten men också de energiska socialdemokraterna Otto Järte och Yngve Larsson.

Denna uppfattning stred ju radikalt mot Hjalmar Brantings ståndpunkt, som var ententevänlig. De aktivistiska socialdemokraterna blev uteslutna ur partiet, men Smålands Folkblads redaktör Ivar Neuman var en av de fyra i parti-styrelsen som röstade mot uteslutningen.

För en annan tidningskollega var 1915 ett viktigt år. Smålands Allehanda hade dålig ekonomi, och världskriget medförde att annonsintäkterna minskade me-dan priset på tidningspapper kraftigt steg. Friskt kapital behövdes, och det kom via utgivaren av Eksjö-Tidningen, Frans Bäckström. Han köpte in sig i Smålands Allehanda och blev efter hand så gott som ensam ägare. Med sig från Eksjö hade han redaktören Ernst Greén. Båda blev mycket långvariga i Allehandas ledning. Tills vidare fortsatte dock Hjalmar Sjöstrand som tidningens redaktör. En stor förändring var att tidningen vid årsskiftet 1915/1916 blev morgontidning.

I början av år 1915 meddelade Felix Hamrin att han lämnade både riksdagen och stadsfullmäktige. Han hade hösten 1914 valts in i riksdagens andra kammare för en ny period men begärde entledigande, därför att han inträtt i firman J. D. Ericsson & Co i Göteborg. Samtidigt fortsatte han att leda firman Hamrin & Co (11/1), men familjen flyttade till Göteborg.

I en av Jönköpings-Postens hjärtefrågor tillstyrkte andra kammaren, medan första kammaren avstyrkte, en utredning om rusdrycksförbud under kristiden (11/2).

Stort lokalt intresse hade en ny villastad som började växa upp i Jönköpings utkant, nämligen Bäckalyckan (20/5).

Under år 1915 firade Jönköpings-Posten sin 50-åriga tillvaro, även om jubileumsnumret kom först under det följande året. I sin prenumerationsanmälan inför år 1916 karakteriserade sig Jönköpings-Posten som moderat till sin politiska läggning. Man underströk den kristliga grunden i verksamheten och ansåg att nykterhetsfrågan nu stod inför sin lösning. Enligt Jönköpings-Postens tro och förhoppning var lösningen totalförbud mot alkohol.

 

Under år 1916 fortsatte kriget med rasande kraft, men rapporteringen var något mindre omfattande än tidigare. Jönköpings-Posten fick emellertid en krönikör som skrev om både världsekonomin och världskriget. Det var signaturen V.S-n, bakom vilken dolde sig Valfrid Södergren, som tidigare varit chef för först Göteborgs-Posten och sedan Affärsvärlden. Han kunde i någon mån balansera Jönköpings-Postens Englandskritiska hållning.

I en intressant krönika den 12 februari skrev han att bortsett från en liten »stor-svensk« eller rättare sagt tysk-svensk hop hade svenska folket ingen högre önskan än att med iakttagande av en ärlig neutralitet åt alla håll kunna undgå detta enastående krigs hemska hemsökelse. Krönikören avrådde från ett dumt hävdande av rätten. Sverige var först och sist skyldigt att tillvarata sitt eget livsintresse, och Södergren hoppades på en uppgörelse med England.

Ett slags redaktionell replik på denna krönika kom en dryg månad senare (17/3) under rubriken »Vasallskapets följder«. Jönköpings-Posten skrev där att de som ivrigast anbefallde uppgörelse med England var de som eljest var de mest talföra fredsvännerna, friherrarna Adelswärd och Palmstierna, Hjalmar Branting med flera. De insåg inte att den väg de ville inleda landet på öppnade den största krigsfaran. Senare kallade tidningen Hjalmar Branting för fransmannen Branting, och han sades vara ohöljt för Frankrike och England trots att han satt i riksdagens hemliga utskott (15/8).

Paul Waldenström fortsatte sina försök att tolka kriget i den gudomliga världs-ordningen, och han menade att Nya testamentet framställde kriget som hörande till Guds världsregering, då Gud vill straffa folk för deras synders skull (28/4).

I början av sommaren ägde krigets största sjöslag rum, utanför Jylland, med i huvudsak oavgjort resultat. Samtidigt hade Ryssland framgångar mot Österrike. Överste Melander analyserade krigssituationen (6/7). Han fann att centralmakterna var mycket sammansvetsade. Ententetidningarna bedömdes vara mer ovederhäftiga än de tyska och österrikisk-ungerska. Sammanfattningsvis menade Melander att ententen hade ett litet övertag på grund av den engelska övermakten till sjöss.

Den 7 augusti rapporterades om den fredssöndag som just varit. Stadens flaggor hade vajat på halv stång. I Sofia kyrka hade hovpredikanten Eskil Andræ lett en fredsbön, och i Stadsparken på Värendsberget hade filosofie magistern Jalmar Furuskog talat. Furuskog, senare en ledande gestalt inom både det svenska och det internationella IOGT, menade att en omsvängning ägt rum i tänkesätten om kriget. Nu talade man inte om krigets storhet – det var hädelse – inte heller om kriget som en kulturfaktor. Nu hade kriget i stället blivit inbegreppet av allt elände som världen skådat.

Fortsättning följer...