Fredrik Backmans nya roman ”Björnstad” handlar om en stad där hockey är allt. Det är en liten gudsförgäten håla som inte har någonting annat än ett juniorhockeylag som lyckats kämpa sig upp för att spela med elefanterna. Allt hänger på laget – vinner de kommer sponsorerna att flockas kring klubben, ett hockeygymnasium kommer att placeras i staden, kanske ett köpcentrum till och med. Staden har allt att vinna och därför också allt att förlora och pressen på juniorerna är enorm.

Annons

Här kommer en bekännelse: Jag är fullständigt ointresserad av sport. Jag ser inte ens på OS. Trots att jag bor i en hockeystad har jag aldrig sett en match. Tur för mig som recensent att ”Björnstad” egentligen inte handlar om hockey. Hockey är bara arenan där Backman valt att placera sin historia. I centrum för händelserna står hockeyspelarna Kevin, Benji och Amat, tränaren David, sportchefen Peter och hans dotter Maya. Och intrigen handlar egentligen inte om hockey utan är en illustration av hur det blir när pengar och makt är viktigare än rättvisa.

”Björnstad” är en berättelse om familjer, om vänskap och lojalitet, om ojämställdhet, kvinnlig utsatthet, manligt ryggdunkande och om föräldraskap. Den handlar också om klass, om utanförskap, om att vara barn och bli vuxen och om att vara vuxen och bli gammal. Om sorg och kärlek och stora hemligheter. Faktum är att den här boken har lika många olika spår som den har karaktärer. Det är ett myller av människor, som alla får komma till tals. Ingen persons historia är för liten för att berättas, Backman låter alla ta plats. Det är fint och solidariskt och lite för mycket.

”Björnstad” är medryckande läsning. Den är spännande och sorglig och gör mig bitvis förbannad. Men Backmans språk är lite för utstuderat, som om han i varje stycke vill driva hem en poäng – det blir ett manér som fungerar bra i en krönika men blir tröttsamt när man sträckläser det över 500 sidor.

De många karaktärerna och deras bihistorier är engagerande, men ibland känner jag att manuset hade mått bra av en liten tuktning. Backmans skrivglädje är inspirerande i sig, men det är här en respektingivande redaktör är värd sin vikt i hallonlakrits. ”Björnstad” är en roman med stort hjärta. Det hade den haft även om en redaktör kärleksfullt med bestämt lagt handen på Backmans axel och sagt: ”Det räcker nu Fredrik. Bromsa.”