Mor Beda fyllde 78 år 1949. Hon blev detta år sjuk och klarade inte längre av att bo kvar vid von Platensgatan. Därför föreslog hon i ett brev till Carl-Olof att han skulle få köpa villan på ekonomiskt fördelaktiga villkor. Av intresse är att hon skrev att hon kommit fram till förslaget »i samråd med gode vännen Hägg«. Carl-Olof svarade på brevet den 17 november 1949 i en anda av stor sonlig vördnad. Han inleder med »Käraste lilla Mor!« och sedan tackar han för erbjudandet men avvisar det. Villan är för stor och för dyr. Dessutom vill han inte för syskonens skull köpa en villa som skulle betinga ett bättre pris på den öppna marknaden.

Beda Hamrin hade vid denna tidpunkt inte lång tid kvar att leva. Den 3 januari 1950 omtalade en dödsannons att »Vår älskade Mor, Farmor, Mormor Beda Augusta Hamrin« avlidit. Den 9 januari beskrev Jönköpings-Posten »Beda Hamrins griftefärd«. Samling skedde i Mäster Gudmunds källare, där kyrkosångare Karl Fransson sjöng »Klippa du som brast för mig« och pastor Gunnar Petersson talade. Sedan fortsatte begravningshögtidligheten i Sofiakyrkan, där mågen Sven Hultman förrättade gudstjänsten.

Sonen, redaktör Agne Hamrin, Rom, tolkade i gripande ordalag barnens sista tack och farväl till mor, medan alla barnen med familjer slöto ring kring båren. Löjtnant Karl-Ivar Cahné framförde en sista hälsning från den bortgångnas båda systrar samt syskonbarnen, direktör Charles Hamrin, Göteborg, nedlade en krans från sin moder, den bortgångnas svägerska, och fru Ruth Hamrin-Thorell, Stockholm, gav en tacksamhetens hyllning från barnen Felix Hamrin. För släktingar talade också Martin Söderquist, Thure A. J. Carlsson och fröken Ingeborg Jonsson, Stockholm. Beda Hamrins eftermäle framstrålade ur talen såsom föredömet för de nära och kära i omsorg och förpliktelse och i en kärlek som omfattade flera barnkretsar i andra generationen. För Halls bolag talade styrelseordföranden Fritz Hägg. Beda Hamrin hade i 15 år tillhört styrelsen.

Sedan talade representanter för olika personalkategorier, Gunnar Petersson för Jönköpings evangeliska missionsförening, Sadie Dahlbäck för Vita bandets lokalavdelning, fröken Karin Lorén för Storckenfeldtska kamratföreningen. »Sonen, doktor Bengt Hamrin, framförde därefter de anhörigas tack till alla som hedrat den bortgångnas minne.«

Situationen blev annorlunda efter moderns bortgång, men den spända relationen mellan Carl-Olof och Yngve kvarstod. Familjen skulle träffas i slutet av februari, och inför mötet skrev Bengt ett brev till Carl-Olof, där han bland annat sade:

Så vill jag bara också skriftligen gärna instämma i de ord, som Agne riktade till Jenz och Dig vid middagen. Jag tycker knappast det kunde ha sagts bättre och riktigare, och så är säkert också meningen bland alla syskonen i förskingringen. Och inte tror jag, att Agnes o. Svens små tal i det stora hela gjorde ont värre i relationerna mellan Y. och Dig.

Greta skrev till »Olle och Jenz« den 1 april 1950: »Ja så har några dagar gått sedan ni följde mig till tåget. Åter och åter är ni i mina tankar och jag undrar hur ni har det i den pressande atmosfär som ni lever i.« Agne skrev på Dagens Nyheters papper den 21 april till Carl-Olof. Han var jäktad som vanligt men lade till ett P.S.

Just som jag skulle lägga på det här brevet kom ditt brev med bouppteckningen. Tack! Och än en gång tack för all den möda du lägger ner på att sköta denna sak åt oss alla! – Hinner nu inte gå in på allt du skriver om Yngve–villan–tidningen etc. Konstifikt det hela! Ja, man kan ju bara skaka på huvudet, när man läser hans ledare om riksdagsdebatten! Jag vill råda dig till att – med anledning av vad du skriver om att du är ansvarig utgivare o.s.v. – trots allt hålla god min i elakt spel de få återstående månaderna tills vi träffas, då en definitiv uppgörelse måste komma till stånd. – Måste nu ut på ett brådskande reportage.

Agne Hamrin nådde under tidig efterkrigstid sina drömmars mål. Han blev Dagens Nyheters korrespondent i Rom. Uppdraget vidgades dessutom så att han blev tidningens Medelhavskorrespondent. Omedelbart efter krigsslutet fick han göra en reportageresa i Spanien. Sedan skulle han liksom hela familjen vara i Rom. Men Herbert Tingsten, Dagens Nyheters nytillträdde chefredaktör, ville ha honom ett par år i London. Först därefter blev det förening med hustru Grete och sonen Harald och Rom och Medelhavsområdet på allvar.1

Agne Hamrin gav ut fyra böcker under de första fem efterkrigsåren, och titlarna är talande: Italiens väg till demokrati (1946), Grekland mellan öst och väst (1948), Storm över Palestina (1948) och Spansk horisont (1949). Greklandsboken handlade om landets inbördeskrig. Av särskilt intresse är reportaget om Palestina. Agne Hamrin var närvarande när staten Israel föddes den 14 maj 1948, och han förblev en mycket energisk Israelvän.

I Familjen Hamrin och Jönköpings-Posten kunde konstateras att Agne Hamrin såg med förståelse på åtskilligt i den nazistiska politiken, inklusive koncentrationslägren (s. 261). Även i denna bok har framhållits att Agne Hamrin kunde försvara nästan all Hitlers aggressiva utrikespolitik med hänvisning till Versaillesfreden. Tidigt hade han dock skrivit en artikel som var kritisk mot nazistregimen. Den handlade om ett tal som Hitler hade hållit i Sportpalatset i Berlin strax efter riksdagshusbranden 1933. I det sammanhanget hade Agne Hamrin sett vad han senare kallade för »det första judemordet«. Det är något som fått mycket stor uppmärksamhet i Hamrins memoarer. Han skrev också om denna händelse i Dagens Nyheter den 9 januari 1949. Då presenterades han som tidningens Londonkorrespondent. Följande dag refererades artikeln i Jönköpings-Posten. Så byggdes bilden av Agne upp som en konsekvent och pålitlig motståndare mot nazism och fascism.

Sedan Agne fått fast anställning i Dagens Nyheter skrev han inte längre i Jönköpings-Posten, åtminstone inte under eget namn eller igenkännbar signatur. Däremot kan konstateras att sonen Harald redan 1949 skrev sina memoarer, vilket var tidigt, eftersom han då endast var tio år gammal (28/6 1949).

Fortsättning följer...