Men hur tar man farväl, hur gör man en tjusig sorti med pennan? Går det, utan att det blir sentimentalt pjosk. Nej, det bästa är väl att tänja lite på sanningen som Rod, förklara att rösten är slut, blecket i mitt fall, sen försvinna ut bakvägen, för att sedan dyka upp igen en vacker dag som om ingenting hänt.

Men det finns faktiskt undantag, de som gått mot strömmen och hållit sitt löfte om att lägga av, stått för sina ord.

Det största exemplet är väl The Band. Inga spontana återföreningar, inga improviserade inhopp, bara ett stort mäktigt slut; precis när bandet stod på topp, fortfarande var ungt; tillsammans med de mest inflytelserika stjärnorna på en och samma scen, fångat på film i den bästa musikdokumentären någonsin: The Last Waltz (1976).

Fåfäng som jag är skulle jag önskat att den här krönikan blev lika storslagen och värdig; med namnkunniga gästskribenter som ville dela spaltutrymmet med mig, tala samma språk, spela pekfingervals, fyrhändigt och tillägna varandra klassiska stycken och formuleringar.

Men än en gång finner jag mig sitta ensam vid tangentbordet, lika ensam som när jag började skriva; ensam med mina tankar, min skrivkramp, min berättarlust.

Det är en skräckfylld njutning varje gång, kommer alltid att vara.

Men allt har ett slut och det går inte att sluta bättre än när det fortfarande är roligt. Och dagligen upplever vi ju förändringar.

Annons

Den största av dem alla står Jönköping för. Bara på de tolv åren som jag skrivit krönikor har staden exploderat och äntligen intagit den självklara positionen som en av Sveriges mest attraktiva städer.

”Det gäller bara att man fortsätter”, som nöjesprofilen Edde” Nilsson sa till mig en gång, ”och tar till vara på folk med galna idéer, som en själv”.

Nu sätter jag punkt. I den här formen, i den här tidningen.

Någon comeback kommer det inte att bli tal om. Det här får bli min sista vals, tillägnad invånarna i spridningsområdet.

Bäst att gardera med en ”Never ending tour”. Eller som Rod the Mod avrundade konserten på Råsunda med den där sommarkvällen för snart 37 år sen: ”See you in the bar…”

Val