Ögonblicket. Musiklektion i sal 18. På Kungsängsskolan. Läraren kunde ibland överraska oss med att spela pop. Men ville det sig illa åkte vi på att spela triangel. Nu skulle den lätt uttråkade stämningen i stället förbytas i sorg.

– Det är som om allt saknar betydelse i dag…

Vad säger han, undrade vi alla. Sorlet avstannade. Magistern såg rejält tagen ut. Antingen menade han allvar eller så spelade han musikteater på hög nivå.

– Ronnie är död. Han dog på sjukhuset i dag på morgonen.

Fyra decennier senare är det omöjligt att föreställa sig en större nationell chock. Olof Palme, men det handlade mer om skam och rädsla över att verkligheten hade nått i kapp oss, världens ondska hade drabbat lilla Sverige.

Med Ronnie var det en annan sak. Han hade varit en vän i vardagen, en folkets man, på affischer, på förstasidor, en vanlig kille som förverkligat sina drömmar, våra drömmar, skänkt oss spänning. gjort oss stolta. Lika mycket som Björn Borg och Ingemar Stenmark. Nu hade han lämnat oss, nära nog i direktsändning, mitt framför ögonen på oss tre miljoner tittare.

Klassrummet kändes kvavt, nästan tomt på livsluft. Död? Man tänkte plötsligt: aldrig mer ett Sportspegeln med Ronnie Peterson. Inga fler depåstopp eller pole position eller pallplatser efter Fittipaldi. Lauda. Regazonni.

”Men Ronnie var ju vid liv när han lyftes ur bilvraket”, sa någon. ”Ja, han var ju i säkerhet”, fyllde en annan i. Javisst, döden var grundlurad och han skulle komma igen nästa säsong. Och bli världsmästare. För han var ju den snabbaste av dem alla. Egentligen. Fattades bara att han bli försteförare och slippa bromsa in, ta hänsyn till stallets försteförare. Det skulle han sluppit 1979. Hos McLaren. Kontraktet var klart, sa ryktena.

Annons

Läraren bara skakade på huvudet. Men han lyssnade andäktigt, minns jag, som han ändå fascinerades över vårt djupa deltagande, sorgearbetet, inlevelsen.

Tankarna svävade. Var det så här det kändes när en nära anhörig gick bort? Det var som om ens 15-åriga nerver ställdes inför sitt första riktiga elddop.

Några år tidigare hade jag kommit tio meter ifrån honom. I Anderstorp. Det räckte för att känna hettan från den stora spännande världen. Nästa gång jag kom i närheten av legenden susade han förbi i en likbil på motorvägen genom Jönköping, eskorterad av polismotorcyklar från Axamo till sista vilan i Örebro.

Om vi spolar fram bandet till 2018. Ronnie Peterson håller så sakteliga på att falla i glömska. Mellan varven dyker han upp i ens minnesbank, som en sån här septembermånad när formel 1-cirkusen återvänder till Monza-banan i Italien och man påminns om kraschen; scenen när startfältet kommer iväg för tidigt och någonting händer i bildkant, kommentatorn: ”det är Ronnies bil som brinner” och James Hunt som räddar honom undan lågorna och benen som är illa tilltygade.

Men han levde ju…