En lång rad frågor anmäler sig när jag läser Björn Hägers omfattande porträttbok om Carl Bildt. Till exempel:

Fakta: Om boken

Titel: ”Uppdrag Bildt. En svensk historia”

Författare: Björn Häger

Föralg: Norstedts

Fakta: Om boken

Titel: ”Uppdrag Bildt. En svensk historia”

Författare: Björn Häger

Föralg: Norstedts

Finns det någon svensk politiker i modern tid som väckt så starka känslor – av alla slag – som Bildt? Har vi haft någon politiker – efter Olof Palme – som gjort så tydliga avtryck på den internationella arenan? Hur är det möjligt att en så arrogant person lyckats bli så beundrad, i vissa kretsar på gränsen till folkkär?

Och främst: Hur har Carl Bildt kommit undan med allt?

Turerna har varit många: Bildts inblandning i det kraftigt ifrågasatta Lundin Oil. Hans minst sagt tveksamma hantering av de förmodade ubåtskränkningarna för några decennier sedan. Eller, i lite mindre skala, vurmandet för Turkiets Erdogan i slutet av utrikesministertiden liksom diverse ekonomiska förehavanden.

Mediedrevet går – och Bildt klarar sig ur det. Eller så blir det ingen fart på det för att ingen riktigt tycks orka driva det.

Bildt har ett antal standardgrepp som används och återanvänds genom decennierna. Varianter på ”Det har jag inget minne av” är återkommande. Ofta går han till motattack, ibland rent av personangrepp, och lyckas gång på gång välta också gediget pålästa reportrar. Eller så pratar han helt enkelt om något annat. Björn Häger skriver att Bildt ”svarar på frågan som den är ställd, inte som den är menad”.

Detta Carl Bildts beteende går naturligtvis att ha en mängd synpunkter på. Men samtidigt är det svårt att inte bli imponerad av konsekvensen, ja, briljansen i det politiska överlevandet. Oavsett vad en tycker om det. Inget fäster, i alla fall inte för någon längre period. Och så kan Bildt gå vidare till nästa prestigefyllda uppdrag.

Annons

När Fredrik Reinfeldt skulle bilda sin första Alliansregering 2006 var inte knäckfrågan om Bildt var lämplig som utrikesminister, utan om han riskerade att fullständigt ställa statsministern i skuggan.

Björn Häger är frilansjournalist med bakgrund inom bland annat Sveriges Radio och TV4. När han leder kurser i intervjuteknik heter ett moment ”Konsten att intervjua Carl Bildt”. Paradoxalt, och ganska underhållande, är att han till sin över 600 sidor tjocka bok om Bildt inte har lyckats få till mer än en knapp handfull mycket korta intervjuer med sitt objekt. Bildt har inte aktivt sagt nej – men han har effektivt passat på alla Hägers inviter.

Tack vare ett hyggligt outsinligt övrigt källmaterial har Björn Häger ändå skrivit ett porträtt som framstår som komplett.

Brister finns. Ibland stör jag mig på den lätt raljanta ton som genomsyrar framställningen. Häger berättar en hel del om vad Bildt åstadkommit som bland annat partiledare, statsminister, fredsförhandlare och utrikesminister. Även privatlivet – eller bristen på det – får plats. Men huvudfokus i ”Uppdrag Bildt” ligger på diverse affärer och hur Carl Bildt har hanterat dem. Naturligtvis är det i hög grad relevant att beskriva dem. Men Hägers problematiserande ambition blir ibland lite väl dominerande, på bekostnad av andra aspekter av Bildt.

Ibland låter Björn Häger ämnet styra berättandet på bekostnad av kronologin. Men i huvudsak är hans bok en rapp, rak och initierad skildring av ett liv i maktens centrum. Här finns inte mycket nytt – såväl den tidiga episoden när Bildt som 17-åring under en lärarstrejk tar över Östra Real, som det allra mesta från resten av karriären, är väl känt. Men det har inte målats i helfigur på det här sättet tidigare.

När Bildts första tid som statsminister 1991 beskrivs, korsklipper Häger episoder ur statsmannalivet med växande ekonomisk kris, tilltagande främlingsfientlighet och lasermannens dåd. Han beskriver Carl Bildts ovilja att kalla rasism för rasism, och konstaterar att statsministerns beskrivning av sina första 100 dagar är ganska pompös: politiken har höjts ”från det rutinartade förvaltandets till den skapande statskonstens nivå”.

Kanske är det någonstans där hemligheten bakom Bildts popularitet ligger; det bor en fascination i den totala bristen på ödmjukhet och övertygelsen om den egna förträffligheten. Dessutom är han rätt kul ibland och vet hur en journalist ska mosas. Sådant kan också väcka sympatier hos en del.

På något märkligt sätt får Carl Bildt också sista ordet i Björn Hägers bok. Hans vägran att låta sig intervjuas för boken är ett budskap: ”Här styr jag, inte du”.