Den 17 mars 1956 fanns en annons för tidningen, och det har sitt intresse att se hur den administrativa tidningsledningen ville att JP skulle uppfattas:

friska reportage / nyhetstjänst i text, bilder och annonser / familje- och ortsnytt / läsning till nytta och nöje, bland annat stort utökat bildkorsord, lyrik, litteratur-, konst- och biorecensioner med mera / orientering i dagens frågor i religiösa och politiska spörsmål, opinionsundersökningar etcetera / fyllig idrottsavdelning / annonsspalter med verkligt nyhetsvärde.

Dessutom nämndes att Nils Linnman, »radions populäre naturvetare«, skulle besvara JP-läsarnas frågor i en särskild naturfrågespalt och att en detektivroman av H. K. Rönblom, Höstvind och djupa vatten, skulle starta som följetong vid kvartalsskiftet. Det sistnämnda är värt att notera, för det innebar en annan typ av följetong än den som varit vanlig i Jönköpings-Posten.

Yngve Hamrin, tidningens chefredaktör, vinklade marknadsföringen något annorlunda. Sista dagen 1959 vände han sig till läsekretsen med ett tack och underströk att Jönköpings-Postens linje var den kristna linjen.

Mellan annonsen 1956 och Yngve Hamrins deklaration nyårsaftonen 1959 hade en strid ägt rum om Jönköpings-Postens redigering, en strid som även var en brödrakonflikt. Vid Halls bolags styrelsesammanträde i april 1957 tog verkställande direktören Carl-Olof Hamrin upp tidningens snäva behandling särskilt av kulturstoffet. Diskussionen kom för övrigt upp i samband med att Sven Eriksson ville sluta på tidningen.

Hamrin underströk att han inte för ett ögonblick ifrågasatte tidningens kristna och politiska linje, men medarbetarna hade inte frihet att skriva mycket om film. Styrelseledamöterna Rudolf Boman, G. O. Gerdner och Yngve Malmvall delade Carl-Olof Hamrins uppfattning, men något beslut fattades inte, då chefredaktören Yngve Hamrin inte var närvarande.

Striden fortsatte vid sammanträde den 6 september 1957 i Carl-Olof Hamrins bostad, och då var båda bröderna närvarande. Carl-Olof Hamrin klagade över att breddningen av tidningens innehåll inte skett i den takt som han önskade. Redaktör Fridemar fick inte det utrymme för filmrecensioner som han ville ha. Tidningen hade inte skrivit om andra offentliga nöjesarrangemang, och därför fick inte JP annonser därifrån. Nu hade Carl-Olof Hamrin sagt ifrån att det skulle skrivas om folkparksprogrammen.

Yngve Hamrin sade i en replik att han ansåg sig vara bunden av ett heligt löfte, men om hans ställning ansågs vara ett hinder för utvecklingen fick styrelsen handla i enlighet med sitt uppdrag. Han ställde sålunda sin plats till förfogande. Chefredaktören måste ha styrelsens förtroende, sade han.

I den fortsatta diskussionen nämnde Carl-Olof Hamrin att när Operans balett framträtt i Jönköping hade en medarbetare skrivit en recension, men den hade chefredaktören låtit gå i papperskorgen. Styrelseledamoten G. O. Gerdner föreslog ett möte med styrelsen där inte bara bröderna Hamrin utan även deras främsta medarbetare skulle vara närvarande.

Detta möte kom till stånd först den 27 oktober 1958. Uno Tenfält, Nils Schön, John Lorentzi, Filip Eklund, prenumerationschefen Alwar Ljung och Georg Fridemar höll alla anföranden om Jönköpings-Posten inför 1959. De belyste den svenska landsortspressens situation och särskilt Jönköpings-Postens prenumerationssiffror och upplageutveckling liksom arbetsförhållandena på redaktionen. Gösta Fridemar menade att JP nu »börjar finna sin väg när det gäller att förena den nya tidens krav med arvets förpliktelser«. Han nämnde att man planerade en vidgad litteraturbedömning och en fortlöpande bevakning av TV-programmen. Styrelsens medlemmar sade sig vara nöjda med den utveckling som pågick, och Carl Estberg framhöll att »tidningens innehåll så småningom breddats«. Fritz Hägg yttrade sig inte i diskussionen, och det gjorde inte heller Carl-Olof Hamrin, medan Yngve Hamrin inte var närvarande. Han hade anmält förhinder.

Ytterligare några månader senare (16/3 1959) förklarade sig Carl-Olof Hamrin nöjd med breddningen av tidningens innehåll. Dock ville han ha ytterligare åtgärder som skulle göra tidningen läsvärd.

Halls bolags styrelse understödde sålunda den uppfattning som Carl-Olof Hamrin företrädde. Tillkomsten av ett arbetsutskott stärkte hans ställning. Till bilden hör att Yngve Hamrin inte kunde detaljstyra tidningen när han dessutom var riksdagsledamot.

Jönköpings-Posten hade en svag upplageökning under senare delen av 1950-talet. Nettoupplagan ökade från 25 800 exemplar 1956 till 26 800 1960. Tidningens hushållstäckning var i stort sett konstant, 55 à 56 procent. Ser man på Hallpressen i dess helhet så skedde en ökning till 58 100 exemplar 1960, vilket innebar att koncernen hade nästan hälften, 49,4 procent, av tidningsutgivningen i Jönköpings län.1

År 1954 hade Carl-Olof Hamrin aktualiserat frågan om en ny rotationspress till bolaget. Förhandlingar fördes om att inköpa tryckpress från den konservativa Aftonposten i Göteborg, en tidning som skulle läggas ner.

Förhandlingarna blev dock resultatlösa. I stället inköptes en press från Aarhus Stiftstidende i Danmark, en affär som dessutom blev billigare. I slutet av 1958 rapporterades att den nya presshallen var färdig, och tre månader senare togs den nya rotationspressen i bruk (17/12 1958 och 17/3 1959).

Större förändringar skedde på andra håll. Den 4 maj 1956 skrev JP om Svenska Morgonbladet, en tidning som i långa stycken stått Jönköpings-Posten nära. Tidningen hade dålig ekonomi och deklarerade att den skulle bli sitt frikyrkoprogram trogen men bli politiskt neutral. JP trodde inte att uteblivet engagemang i politiska frågor skulle hjälpa tidningen. I oktober 1956 kunde man läsa att Torsten Kreuger sålt Stockholms-Tidningen och Aftonbladet till Landsorganisationen. De gick sålunda över från att ha varit folkpartistiska till att bli socialdemokratiska tidningar. Mot denna försäljning var Jönköpings-Posten mycket kritisk. Vid samma tid meddelades att Erik Hjalmar Linder, som var hamrinarna närstående, skulle bli chefredaktör för Svenska Morgonbladet (5/10, 20/10 och 2/11 1956). Det blev dock en kortvarig historia. Hösten 1958 lades Morgonbladet ner liksom den socialdemokratiska Morgontidningen, en utveckling som JP beklagade (29/10 1958).

Jönköpings-Posten gick vidare på sin förvärvslinje. Våren 1959 aktualiserade Carl-Olof Hamrin vid sammanträde mellan representanter för Halls bolag och Smålands-Tidningens Tryckeri AB ett förvärv av Vetlanda-Posten. Denna tidning hade en stark ställning i Vetlanda med en nettoupplaga på 8 800 exemplar och med en hushållstäckning på cirka 84 procent. Styrelserna var positiva, liksom aktieägarna i Vetlanda-Posten, så en uppgörelse träffades. Halls bolag blev ägare av tidningen, och i november 1960 gick den över till att bli en sexdagarstidning, och blev en avläggare till Smålands-Tidningen i Eksjö. Även Värnamo-Tidningen övergick till sexdagarsutgivning vid årsskiftet 1960/1961.

Fortsättning följer...