De stora tvistepunkterna var två, valsättet till riksdagen och försvarsfrågan. När det gällde valsättet slöt Felix Hamrin ivrigt upp på Karl Staaffs sida och ville ha majoritetsval till andra kammaren. Till denna ståndpunkt hörde också att första kammaren skulle bli av försvinnande betydelse. Josef Hamrin där-emot ville ha proportionella val. Han menade att de medförde större rättvisa och gav en bättre bild av opinionen i landet.

Josef var konsekvent vän av ett starkt försvar. Hos honom förenades en varm religiositet med ett mycket nationellt sinnelag. Häri liknade han Paul Walden-ström. Frisinnade landsföreningen var länge kritisk mot en kraftfull upprustning av Sverige, och bland de frisinnade tillhörde Felix vänsterfalangen.

Bröderna hade också olika inställning till Sveriges politiska ledare. Felix var positiv till Karl Staaff, medan Josef efter hand blev alltmer kritisk till denne. Samtidigt var Josef positiv till Arvid Lindman under dennes statsministerperiod 1907–1911 och även till Hjalmar Hammarskjöld. Detta innebar också att bröderna kom på olika sidor i den kombinerade försvars- och konstitutionskonflikt som borggårdskrisen 1914 innebar, Felix på Staaffs sida, Josef på kungens.

Under 1920-talet närmade sig de båda bröderna varandra politiskt. En viktig orsak i början av decenniet var att rusdryckspolitiken kom i fokus, och där var de ense. Båda hade också länge en positiv inställning till C. G. Ekman, de frisinnades ledare. Josef upplevde på det lokala planet en stor klyfta till högern, därför att detta parti var mest negativt till alla restriktioner av rusdryckshanteringen.

I sak var det mer Felix som närmade sig Josef än tvärtom. Det proportionella valsystemet vann allmän acceptans, och det stod också klart att de frisinnade skulle förlora i särskilt hög grad på en övergång till majoritetsvalssystem. Vidare ändrade Felix under 1930-talet uppfattning i försvarsfrågan och förordade under intryck av förändringarna i Europa en svensk försvarsupprustning.

Det finns anledning att säga ytterligare några ord om i första hand Josef Hamrins inställning till socialdemokratin, som växte sig så stark under hans redaktörstid. Han var, liksom hans tidning, genomgående kritisk mot det social-demokratiska partiet, samtidigt som arbetarna kunde behandlas med sympati. Anledningen synes inte ha varit socialismskräck utan snarare uppfattningen att partiet och åskådningen vilade på en icke-kristen grund. När organisationen »Kristna socialister« bildades i slutet av 1920-talet gjorde det inte någon större skillnad för Jönköpings-Posten, för tidningen menade att organisationen inte skulle kunna påverka det stora partiet i nämnvärd grad. Jönköpings-Posten kunde däremot med stor respekt skriva om socialdemokratiska ledare, i första hand Hjalmar Branting och Fredrik Wilhelm Thorsson, och på det lokala planet var det uppenbart att Josef Hamrin uppskattade den socialdemokratiske drätselkammarordföranden Carl Gustafsson, och inställningen var besvarad.

Annons

Utrikespolitiskt fanns en skillnad mellan bröderna. I och med att Josef var positiv till Hjalmar Hammarskjöld var han också positiv till dennes »tysk-vänliga neutralitetspolitik« under världskriget. Felix var Englandsorienterad, bland annat genom sitt giftermål. Båda blev emellertid kritiska mot Versailles-freden. Felix fann under 1930-talet att Europas stormaktsdiktaturer, Tyskland, Italien och Sovjetunionen, också var de främsta hoten mot Europas fred. I Jönköpings-Posten fanns ofta en förstående inställning både till italiensk fascism och till tysk nazism, men anledningen var säkert inte gamla tysksympatier hos Josef Hamrin utan snarare sonen Agne Hamrins vilja att se utvecklingen i ett stort perspektiv och inte vara bunden av en demokratisk synvinkel.

När vi vänder på perspektivet och ser på resultatet av de båda brödernas verksamhet kan vi börja med Felix. Han upparbetade en framgångsrik grossistfirma, men det var som politiker han gjorde sina främsta insatser. Han satt länge i riksdagen, 26 år, och han var både handels- och finansminister. Det var i den sistnämnda funktionen som hans verksamhet blev särskilt betydelsefull. Under den tiden lämnade Sverige guldmyntfoten och devalverade, vilket bidrog till att Sverige förhållandevis snabbt övervann den ekonomiska krisen. Han handlade raskt och beslutsamt i samband med Kreugerkraschen, så att förtroendet för bankerna kunde bibehållas. Vidare markerade han att C. G. Ekmans ohederlighet endast var hans, vilket förmodligen bidrog till att rädda de frisinnade från en katastrof. Att han efterträdde Ekman som en reell partiledare skapade en förutsättning för en förnyelse i den borgerliga partistrukturen med folkpartiet som ett bestående resultat.

Felix Hamrin hade ingen förståelse för keynesiansk krispolitik utan menade att Sverige skulle spara sig ur krisen. Skillnaden mellan honom och Ernst Wigforss var därför betydande, även om man inte tycktes vara långt från en uppgörelse i 1933 års särskilda utskott. Han hade inte samma auktoritet som C. G. Ekman i sitt parti, vilket märktes då flera i riksdagsgruppen följde socialdemokraterna och bondeförbundet i deras överenskommelse.

I försvarsfrågan medverkade Felix Hamrin först i den stora nedrustningen 1925 och sedan i nytänkandet under 1930-talets första hälft. Här var han påverkad av förändringarna i Europa med det nazistiska maktövertagandet i Tyskland som en avgörande händelse. På det sättet bidrog han till en svensk upprustning, till att folkpartiet blev ett försvarspositivt parti och till att de hårda motsättningarna i försvarsfrågan mellan partierna väsentligt mildrades.

Josef Hamrins insatser låg inte på det nationella planet utan på det lokala och regionala. Här var de å andra sidan mycket stora. Han var den drivande kraften i Jönköpings läns valmansförening från dess bildande 1905 till dess upphörande 1934. Han kände varmt för dess program med förankring i kristna värden och med en oförsonlig kamp mot rusdrycker. Partiet låg, särskilt i riksdagsarbetet, mycket nära högern, men Josef arbetade i slutet av partiets existens för att föra det mot de frisinnade. När folkpartiet bildades, kunde partiet dra fördel av röster som tidigare tillfallit valmansföreningen, och dessutom blev Jönköpings-Posten ett organ för det nya partiet. Arvet från valmansföreningen blev också en förstärkning av den kristliga flygeln inom folkpartiet.

När Jönköpings-Posten grundades 1865 var en förutsättning för dess start och dess framgång att väckelsen i staden och bygden varit och var stark. En tidning med tydligt kristlig prägel hade en marknad. Jönköpings-Posten blev sedan ett viktigt redskap för att behålla denna prägel på staden och bygden. Ett resultat blev den ovan nämnda Jönköpings läns valmansförening med dess starkt kristliga karaktär. Ett annat resultat var opinionen i fråga om rusdrycker. I folkomröstningen om förbud mot alkoholhaltiga drycker skilde sig Jönköpings län, Jönköpings-Postens verksamhetsområde, från alla andra syd- och mellansvenska län, i och med att över 80 procent där röstade för ett alkoholförbud.

Josef Hamrin var ingen vindflöjel. De värderingar han hade med sig från sin uppväxt och sin frälsningsupplevelse på 1880-talet förblev han trogen till sin död 1934. Det var mycket i den moderna tiden han tyckte illa om: dans, skilsmässor, teatrar, biografer och modern litteratur. Kanske ska man inte se honom som en korsfarare mot denna del av moderniteten, utan i stället som en man som med sina trogna förskansar sig i en borg mot det onda i tiden. Det framstår som symtomatiskt att man på politiska sammankomster och andra opinionsmöten så ofta sjöng »Vår Gud är oss en väldig borg«. Det är rimligt att se Josef Hamrins och Jönköpings-Postens kamp som led i en kulturkamp, där Josef och hans tidning tillhörde eftertruppen. Till Josef Hamrins imperium hörde inte endast tidningar och ett bokförlag, som gav ut mycken kristlig litteratur. Han byggde även ett hotell med kristlig prägel. Där fanns en restaurang fri från alkohol.

Mitt i sin kulturkonservatism kunde Josef Hamrin dock ha förståelse för vad tiden krävde. Jönköpings-Postens idrottssidor blev av god klass från slutet av 1920-talet. Vid samma tid började recensioner publiceras även av modern icke-kristlig skönlitteratur och veckobilagan moderniserades.

Det kan finnas risk för att man i efterhand alltför mycket lägger vikt vid allt det som Josef Hamrin och hans tidning var emot. Det visade sig att Josef hade ett vinnande koncept, och det bestod inte i vad tidningen inte skrev om. Under Josef Hamrins ledning hade Jönköpings-Posten en mycket god bevakning av allt som hände i bygderna i tidningens spridningsområde, både av världslig karaktär och från missionshus och kyrkor. Referaten var utförliga från riksdag och landsting, och kommunalpolitiken bevakades noggrant. En hel del information gavs också från den stora världen, utanför Sverige. Överallt, inte minst i familjenyheterna, fanns en personlig ton. Läsarna kunde känna igen sin tidning.

Fortsättning följer...