Senare under sommaren 1919 kom Jönköpings-Posten tillbaka till sin principiella syn på kriget (15/8). Tidningen beklagade att inte president Wilsons 14 punkter blivit vägledande för freden men framhöll att kriget och allt vad som hörde till den tidsåldern skulle ta slut, när Herren av himlen kom och gjorde slut på det men ej förr. Samtidigt skulle vi vara tacksamma för att Sverige undsluppit kriget. »Vi ha ingalunda förtjänat denna fred. Men vi ha den ändå. Må vi tacka därför! Om söndag och andra dagar.« Än en gång lyfte Jönköpings-Posten fram som bevis för att Gud var med i världskriget att judarna nu skulle få komma tillbaka till Palestina så som hade profeterats (23/9).

Valfrid Södergren blandade inte in religionen på samma sätt, men i slutet av 1920 (29/11) gjorde han sin summering. Den första stora missräkningen var president Wilsons nederlag i Versailles, som möjliggjorde den järnhårda segerfreden. Sedan fick världen ett folkförbund utan USA. Därefter tillkom att i Ryssland led Wrangels vita trupper nederlag mot bolsjevikerna.

 

Det kan vara befogat att något fundera över Jönköpings-Postens pessimistiska syn på krigets nödvändighet. Krig hade världen för människors synders skull, och så skulle det förbli i denna tidsålder. Vi har sett att Paul Waldenström resonerade på samma sätt. Det synes sannolikt att i en kristendomsuppfattning med starka inslag av Gamla testamentet uppfattades kriget som naturligt. Vi vet att i Gamla testamentet är krigen ständigt återkommande och anses ledda av Gud. Till bilden hör också att då andra världskriget var nära förestående, resonerade Sveriges ärkebiskop Erling Eidem på liknande sätt som Jönköpings-Posten och Waldenström under första världskriget: »Den djupaste roten till det osägligt svåra som hotar, ligger i själviskheten bland människor och folk. Och i den äro vi alla, var och en medskyldiga.« När alla var medskyldiga till kriget, var ingen person, ingen stat särskilt ansvarig.

 

Kampen mot spriten (till 1922)

Kampen mot spriten var alltid viktig för bröderna Josef och Felix Hamrin   liksom för deras tidningar Jönköpings-Posten och Jönköpings Läns  Tidning. Inte enbart som publicist bekämpade Josef Hamrin spriten och dess skadeverkningar. Även en stor del av hans föreningsengagemang hade samma syfte. Sedan 1903 ingick han i styrelsen för Jönköpings läns nykterhetsförbund. I den egenskapen hade han tillsammans med ordföranden Erik Räf år 1909 skrivit till Konungen och hemställt om ett permanent rusdrycksförbud. De menade att erfarenheterna från det tillfälliga förbudet under storstrejken visade på möjligheten och välsignelsen av ett sådant förbud. I trakten hade också flera kommunala omröstningar skett, där uppslutningen var stor bakom tanken på ett totalförbud mot alkohol.

 

Allt sedan denna tid var ett allmänt alkoholförbud en av de viktigaste ledstjärnorna för Josef Hamrin och därmed för Jönköpings-Posten. Ett problem var dock att Hamrins vanligaste allierade i politiken var de ivrigaste motståndarna till alkoholförbud. Josef Hamrin och Jönköpings-Posten tycktes genom sitt stöd till Arvid Lindman och proportionella val vara förankrad i högerlägret. Samma bild gav ställningstagandet i försvarsfrågan och stödet till Hjalmar Hammarskjöld och hans handelspolitik. Men högern och dess ledning sade klart nej till allmänt rusdrycksförbud.

Den tidiga socialdemokratin var skeptisk till nykterhetsrörelsen, men efter hand blev många socialdemokrater organiserade nykterister, och 1911 inskrevs kravet på rusdrycksförbud i partiets program. Meningarna inom partiet var emellertid delade, och frågan behandlades med försiktighet, ungefär som kravet på republik. När striden om förbud stod som hetast, tog inte de två stora tidningarna Social-Demokraten och Arbetet ställning, medan Ny Tid var förbudsmotståndare.

 

Det var inom det frisinnade partiet som de ivrigaste anhängarna av ett rusdrycksförbud fanns, men där fanns också de ivrigaste motståndarna. År 1915 tycktes anhängarna ha vunnit en stor framgång, då partiledaren Karl Staaff uttalade sig för ett förbud, men strax därefter avled han, och den man som syntes vara den reelle ledaren, Nils Edén, var motståndare till förbud. Frisinnade landsföreningens landsmöte förde 1917 en lång och intensiv debatt om kravet på rusdrycksförbud skulle skrivas in i valprogrammet. Nils Edén själv engagerade sig kraftigt mot en sådan formulering, och hans ståndpunkt vann också flertalets gillande, men majoriteten var knappt, 68 mot 56. Som ledare på motståndarsidan framstod C. G. Ekman, men han tillhörde inte de mest militanta. Felix Hamrin fanns på Ekmans sida.

Situationen hade emellertid förändrats sedan storstrejksåret 1909. Valet stod inte längre mellan fritt supande och totalförbud. Det var främst en man som hade åstadkommit denna förändring, nämligen Ivan Bratt.

Annons

Märkligt nog hade Ivan Bratt en stark förankring i Jönköping. Han var född där 1878. Fadern, Axel Bratt, var hovrättsråd och blev även stadsfullmäktiges ordförande. Ett tidigt uttryck för Ivan Bratts självständighet var att han efter genomgången konfirmandundervisning vägrade att ta nattvarden, eftersom han inte trodde på det budskap som prästen sökt förmedla. En värdefull vän fick Ivan Bratt i Otto von Zweigbergk, redaktör för tidningen Småland och så småningom redaktör för Dagens Nyheter och där, vid sidan av Ivan Bratt, den främste propagandisten för »Brattsystemet«. Efter avlagd studentexamen reste den unge Bratt till Uppsala och läste medicin men var också mycket engagerad i samhällsfrågor och blev aktiv i föreningen Verdandi.

 

Ivan Bratt gjorde sin debut i alkoholsammanhang i februari 1908. Det skedde vid ett sammanträde med Svenska Läkaresällskapet, där ett föredrag hade hållits om orsakerna till alkoholmissbruk. Ivan Bratt fick ordet och talade om vikten av att privatekonomiska intressen frikopplades från sprithanteringen. Ett resultat av mötet blev att Läkaresällskapet tillsatte en kommitté för att behandla alkoholfrågan. En av ledamöterna i kommittén blev Ivan Bratt, och det var också han som satte sin prägel på betänkandet. Han var absolut motståndare till ett generellt förbud, en tanke som hade stark medvind under storstrejksåret. I stället ville han ha individualiserade restriktioner, och han föreslog att vinsten av alkoholhanteringen skulle tillfalla staten. År 1912 blev det utförliga betänkandet offentligt, och redan 1914 blev Ivan Bratt direktör för Stockholmssystemet, som fick ensamrätt på spritförsäljning i huvudstaden. Han hade tidigare kritiserat »systemets« föregångare för att verksamheten inte bedrevs i sedlighetens och nykterhetens intresse. I det nya »systemet« var ett led i de individualiserade restriktionerna att var och en som skulle köpa alkoholhaltig dryck måste ha en bok, där mängden inköpta varor skrevs ner.

 

Ivan Bratts verksamhet fick många lovord, inte minst från kvinnor, vilkas män tidigare supit upp större delen av lönen. Men från två skilda håll kom kritik, från dem som ville ha fri spritförsäljning som tidigare och från nykterhetsrörelsen, som inte ville att man skulle lappa på den existerande ordningen utan besluta om totalförbud. Det är viktigt att ha detta i minnet. Så småningom kom »Brattsystemet« att betraktas som mycket restriktivt, men hela nykterhetsrörelsen bekämpade det som inte restriktivt nog.

Under världskriget gick spritförbrukningen ner beroende på att spriten blev mindre tillgänglig och ransonerna sänktes.

 

Även för Jönköpings-Posten kom alkoholfrågan något i skymundan under världskriget, men vid krigets slut (30/11 1918) ställdes frågan vilket som var bäst: Brattsystemet eller rusdrycksförbud. För Jönköpings-Posten var svaret självklart.

Under år 1919 skrev Jönköpings-Posten om världskampen mot alkohol och pekade på att USA infört alkoholförbud. Norges folk sades vara för förbud liksom Finlands (1/10, 8/10 och 8/11).

Nu återkom frågan om sammanslagning av Jönköpings missionsförening och Svenska missionsförbundet. Åter var Jönköpings-Posten negativ och än en gång blev diskussionen resultatlös. Vid detta tillfälle var missionssekreterare Axel Andersson inflytelserik i Missionsförbundet, och mot honom var Jönköpings-Posten starkt kritisk (13/2, 14/2 och 17/6). Däremot fanns en positiv vilja till sammanslagning av Jönköpings missionsförening, Svenska alliansmissionen och Jönköpingskretsens kristliga ungdomsförbund (25/1 och 10/3). Be-slut härom fattades.

 

En sedlighetsdiskussion började ta fart. En artikel handlade om det sedliga tillståndet i Jönköping. Mycket unga flickor var ute på kvällarna, och skörlevnad sades bedrivas under öppna former. Världskriget hade fört med sig en störtflod av osedlighet, och man frågade sig var föräldrarna var. Orsakerna sades vara biograferna, tidningar och tidskrifter med osedligt innehåll samt dansen. Kyrkoherden och hovpredikanten Eskil Andræ anknöt till artikeln och angrep särskilt biograferna. Han refererade till en film där en flicka naken tjänat pengar till sin fästman (10/10 och 23/10).

På ett annat sätt uppmärksammades kvinnor i Jönköping. Stadsfullmäktige fick sina första kvinnliga ledamöter, Emma Aulin och Gerda Djurberg för de frisinnade och Tyra Schartau för högern.

 

På riksplanet fortsatte regeringssamarbetet mellan liberaler och socialdemokrater. Förutom de konstitutionella frågorna skulle riksdagen ta ställning till förslag om arbetstidslag. Det gällde alltså den av alla förstamajdemonstrationer drivna frågan om åttatimmarsdag. Första kammaren sade nej till propositionen. Då fattade regeringen beslutet att upplösa första kammaren och förrätta nyval. Valen skedde av nya demokratiskt valda korporationer och medförde stora förluster för högern och motsvarande vinster för socialdemokraterna. Nu kunde beslut fattas om åttatimmarsdagen, trots liberala lantmäns tvekan. Jönköpings-Posten förblev länge kritisk till denna reform.

Fortsättning följer...