Syskonen stod på Carl-Olofs sida i konflikten. Agne hade som vanligt mycket omkring sig. Han hade ju blivit uppsagd på Dagens Nyheter när världskriget bröt ut, men strax därefter blev han anställd av Utrikesdepartementet som pressattaché i Rom, och han hade dessutom rätt att tillställa Dagens Nyheter två, högst tre telefonartiklar i veckan. Familjen Agne, Grete och Harald reste sålunda till Rom, och på vägen dit köpte Agne en gård i Ödängla, nära släktbygden i Mönsterås.2 I Rom fick Agne uppleva Mussolinis fall och skrev en bok om detta, Diktatorns fall, 1944. Ytterligare en bok av honom kom ut under perioden, På italienska vägar, 1944.

Agne skrev ett brev till Carl-Olof den 12 juli 1943, då brittiska och amerikanska trupper snart förväntades komma till Rom. Han tog upp brödrakonflikten, som svar på ett brev som Carl-Olof skrivit den 3 juli:

Egentligen skulle jag väl gå in på allt det du skriver om det eviga konfliktämnet i din tillvaro. Men det tjänar ingenting till, för härifrån kan jag ju i alla fall ingenting göra för att söka ställa det störda förhållandet till rätta – har för resten gjort det en gång. Men resultatet blev alltså kortvarigt. Så mycket kan jag dock säga att jag står på din sida och finner Yngves handlingssätt inte bara egendomligt utan direkt upprörande. Det är sålunda på det viset man bygger broar mellan människorna enligt Oxford- och pingstmönster. [– – –] Det hot han viftade med, att lämna tidningen, anser jag vara i hög grad fördömligt – efter vad som sades och bestämdes för nio år sedan, då jag steg undan för att lämna honom redaktörsplatsen. Nå jag skall inskränka mig till att ge dig ett gott råd – om du vill ha ett sådant: bli filosof, tag det hela inte tungt, tänk på hur miljoner andra människor har det i dessa tider, sök tillfredsställelse i medvetandet att du sköter dina uppgifter efter bästa förmåga, och var tacksam för att du har hustru och barn i trygghet vid din sida. Se inte på konflikten genom kikare!

Bland annat tre saker kan noteras från detta brev: Yngve har tydligen »hotat« att lämna redaktörskapet för Jönköpings-Posten. Agne ger bilden av att han 1934 lämnade platsen som chefredaktör till Yngve. I realiteten hade han ju dock gjort detta tre år tidigare, då han sade sig vilja ha en internationell karriär. Slutligen är det givetvis lättare att betrakta en konflikt i Jönköping filosofiskt om man ser det hela från Roms horisont än om man dagligen är involverad i konflikten.

Från lillebror Bengt fick Carl-Olof ett brev daterat den 18 december 1943. Den konkreta anledningen till brevet var att Bengt ville tacka för hjälpen med en skrivmaskin, men så fortsätter brevet:

Hur har Du det för övrigt med mr Y? Du skall inte tro, att vi har glömt Dina bekymmer, fast det är fasligt svårt att veta, hur man skall kunna göra någonting och vad man skall kunna göra. Hans sista besök varade ju så kort här uppe och sammanföll för övrigt med mammas. Och så har man ju en beklämmande känsla av att ett försök skulle misslyckas ganska så snöpligt. Det är liksom en mur, som ter sig hopplös att genomtränga. Och man drar sig onekligen för att utsätta sig för ett misslyckande och även för att förstöra den lilla trivsel, som han tycks finna, då han slår sig ner i en fåtölj hos oss och sitter och pratar om ditt och datt. På något vis tycker man ju ändå, att det är mest synd om honom själv. Jag ögnar ju emellanåt i bladet, jag kan nästan säga mest av intresse av att följa hans utveckling eller kanske snarare hans brist på utveckling. Det är ändå för sorgligt, när man redan vid så pass unga år, är till den milda grad petrifierad. Dessa »kultursidor« i J.-P. t.ex. Det är ju snart bara uppbyggelselitteratur och snart väl endast Missionsförbundets och Filadelfias förlag, som passar. Inget ont i det. Det är inte så jag menar. Men det finns ju även annan litteratur än den som odlas av Maria Lindqvist et consortes, som ju i varje fall inte kan räknas till spetsarna i den svenska litteraturen. Och så denna fruktansvärda intolerans och kategoriska omdömen om människor, som självsäkert indelas i rättfärdiga och orättfärdiga. Att han inte kan överlåta åt Vår Herre att göra upp med Albert Engström, det kan man ju förstå, men nu senast idag såg jag att inte heller Kaj Munk passade.

Annons

Carl-Olof hade sin kanske mest trogna allierade i storasyster Greta. Från den aktuella tidsperioden finns ett brev från henne daterat den 14 februari 1944. Då har Carl-Olof just varit uppe hos henne i Stockholm. Några rader lyder: »Hoppas att det inte blir några större skrällar från fronten Yngve, det dagliga och som inte går att ändra på är ju bara att ta med jämnmod och inte göra en för stor affär av. Jag förstår att du kommit därhän och det är det enda rätta – tills något sker som ändrar honom. Bara du också finge Jenz med på den linjen.«

Sven Hultman skrev den 11 januari 1944 till svågern Carl-Olof från Kronoberg. Brevet innehåller inget ställningstagande men vittnar om vetskap om problemen. Sven tackar hjärtligt för julhelgen i Jönköping »med dess trevnad och problemdebatter. Det är väl så, att frågor som tål dagens ljus aldrig fara illa av öppenhet, även om de därigenom icke lösas.«

För övrigt kan i sammanhanget noteras att när makarna Hultmans son Sven Gunnar fötts skrev Agne ett brev till mor Beda och gratulerade henne till att åter ha blivit mormor (3/8 1941), och han kommenterar: »Bra att inte hela ansvaret för denna hamrinska grens fortsättning kommer att vila på Harald. Men han är n:r 1, i alla fall i kronologiska rangordningen! Och än så länge beror det på honom om namnet Hamrin i JP-upplagan skall fortleva.« Man kan notera med vilken självklarhet Agne utgår från att det endast är pojkar/män som för ett släktnamn och en släkttradition vidare.

I konflikten med Yngve hade sålunda Carl-Olof stöd i syskonkretsen. Men Yngve hade också mäktiga bundsförvanter. Modern Beda försökte medla mellan bröderna, men det synes klart att hon särskilt höll Yngve om ryggen. Och så fanns Halls bolags styrelse med sin starka förankring i Alliansmissionen. I styrelsen var ordföranden Fritz Hägg av särskild betydelse.

Konflikten blev akut i fråga om bioannonser. I tidigare litteratur har konflikten i frågan under 1952 uppmärksammats. Men den fanns redan i början på 1940-talet. I Halls styrelseprotokoll för den 16 december 1942 finns en paragraf som lyder:

På förekommen anledning begärde redaktör Yngve Hamrin att frågan angående annonscensuren i Jönköpings-Postens spalter skulle tas upp till styrelsens behandling. Frågan hade blivit särskilt aktuell på grund av upprepade framställningar om införande av biografannonser. Styrelsen beslöt bordlägga ärendet till kommande sammanträde, vid vilket bolagsledningen skulle framlägga utredning.

Uppdraget låg alltså på verkställande direktören Carl-Olof Hamrin. Men det hela tycks ha stoppats av styrelseordföranden Fritz Hägg. Det finns ett brev från honom till Carl-Olof, daterat Jönköping den 29, på kvällen, med största sannolikhet från 1943. Det inleds med »Hedersvän!« och huvuddelen av brevet lyder:

När jag skiljdes från Er i fredags afton, var jag en smula oviss om vad jag skulle göra åt saken följande dag. När jag emellertid på lördagsmorgonen vaknade, fick jag allt klart. Det var också min mening att genast tala med Yngve därom, men jag fick inte tillfälle därtill, för en hel del ärenden och göromål, som faktiskt regnade över mig den dagen – förutom alliansmissionens konferens, som började kl. 2 på eftermiddagen. I lördags talade jag emellertid som hastigast med Lorentzi och idag med Yngve. Jo, vi måste f.n. avskriva ärendet biografannonserna. Vi kunna icke hålla på med diskussionerna längre. Du, Broder, måste se till att Du får lugnt framåt våren, om Ni ska få någon glädje av den. Du får inte brytas ned av sådan anledning som denna diskussion. Så mycket är icke hela saken värd. Gud har ju för övrigt välsignat oss över hövan i vår verksamhet. Vi skära därför radikalt av alla kvistar, som torkat och icke bära frukt. Den här diskussionen är fruktlös. Jag fick en bestämd känsla av mitt samtal idag, att vi icke längre få diskutera denna sak för Din och Yngves skull. Det hänger ju så mycket på att förtroende och samarbete Er emellan icke rubbas eller äventyras. Jag förstår på Dig att Du lider oerhört av detta, vilket jag sade Yngve. Och jag förstår, att Yngve även lider, verkligen lider och tycker det är svårt, att han nödgats plåga Dig med detta så. Därför skär jag bort anledningen till denna svårighet nu. Låt oss lägga ned saken, åtminstone tillsvidare. Lorentzi har lovat att svara biografägarna, om de skulle komma nu, att vi avstyra alla diskussioner om bioannonser tillsvidare. Det är det bästa. Hedersbror och vän, Du skall icke protestera mot min åtgärd nu. Jag känner mig verkligt glad över att ha fått ta detta steg, eftersom jag tror att detta blir bäst för mina vänner Hamrin. Som Du vet, har jag försökt medla mellan Edra synpunkter, men då jag finner, att det är omöjligt, så må saken helt avstyras. Det är det enda möjliga nu. Jag skall gärna i styrelsen förklara det hela. Så skall vi försöka komma till arbetslust och arbetsro även på annat sätt. Jag talade med Yngve även om den saken. Jag tyckte han idag var mer tillgänglig för samspråk om samarbete och tacksamt inställd för gemenskap för framtiden än jag märkt förut. Låt oss knyta till där. Vi hoppas på kärleksfull livsföring även på vår redaktion; därav komma både Du och jag att må bra liksom alla.

Fortsättning följer...