I Sundsvall uppvaktade Carl Gustaf Petersson unga kvinnor som han talar vackert om i sin dagbok. Dock ansåg han sig inte ha råd att bilda hem med någon av dem. Då fick han ett brev från en vän och kollega i Oskarshamn. Denne omtalade att i Mönsterås fanns »en på Herran troende enka, som egde ett garfveri, hon behöfvde en ordentlig arbetare, ty många gånger hade hon haft olägenhet af oordentliga gesäller«. Brevskrivaren lade till att »det kan hända att något mer äfven ligger härute, för din framtid, om Gud så vill«. Trots att Carl Gustaf Petersson inte tyckte om Småland och trots att det i Sundsvallstrakten fanns en kvinna som älskade honom beslöt han sig för att resa, och i september 1870 anlände han med båt till Nynäs, som var Mönsterås yttre hamn.

När Petersson med häst och vagn for in till samhället åkte de förbi en gård som såg storartad och förmögen ut. Den hörde till släkten Cedergren, och husbonden var far till den änka hos vilken Petersson skulle arbeta. De kom fram till ett tvåvåningshus, och dagboken berättar:

Ett enkelt klädd men på samma gång snyggt fruntimmer kom mig till möte och hjelpte mig flytta in kofferten i en liten kammare. Hon tycktes vid samma ålder som jag, och visade mer allvar än glädtighet, hon blef min blifvande make och vi hafva nu i öfver 13 år då detta skrifves delat ljuft och ledt. Herrens vägar äro ej våra.

Kvinnan som skulle bli Peterssons hustru var född den 12 januari 1838 och var sålunda knappt fyra år äldre än han. Hon hette Maria Lovisa och hörde till den Cedergrenska släkten, som var välkänd och respekterad i bygden. Hennes föräldrar var Anna och Aron Cedergren. Födelseorten var Grimshult, men familjen flyttade senare till Stubbemåla. Maria Lovisa hade tidigare varit gift med en Mönsteråsbo, en garvare vid namn Bergström.

På nyårsdagen 1871 besökte Petersson och Maria Lovisa den vackra gård som Petersson hade farit förbi på sin första dag i Mönsterås. Där anhöll han om att få gifta sig med sin dittillsvarande arbetsgivare. Han fick ja, och bröllopet ägde rum i slutet av januari.

Den 18 oktober samma år föddes en son som fick namnet Carl Josef. Barnet döptes i släktgården Kronobäck. Optimismen ökade. Petersson tog ett lån på 1 500 kronor, för vilket hans släktingar var borgensmän. Han anställde en gesäll och snart hade han fler arbetare. Han omtalar att förtroendet för honom ökade. Han hade kredit i de stora handelshusen, och han började göra marknads-resor. Familjen växte. En ny son, Gustaf, föddes 1873. Felix Teodor föddes den 14 januari 1875. Ytterligare en son, Abdon, föddes 1876 och 1878 dottern Beda.

År 1874 reste Carl Gustaf Petersson upp till Köping och träffade sina föräldrar. Modern var på fattigstugan, men hon kunde i alla fall glädja sig över att sonen nu var i goda omständigheter. Strax därefter dog föräldrarna, och båda sönerna var med på faderns begravning.

År 1873 hade Petersson blivit ledamot av Mönsterås kommunalnämnd. Ordförande där blev han 1875, och han hade detta uppdrag i två år. Det blev många sammanträden. Han hade hjälp med skrivgöromål av en skollärare. En gång i månaden ansvarade han för utdelning av medel till de fattiga. Han tog upp ett lån för kommunens räkning på 20 000 kronor. Ett ångmudderverk förbättrade förhållandena för sjöfarten, och med hjälp av en lantmätare lades gator ut. År 1876 började en slöjdskola sin verksamhet på orten. Med stolthet såg Carl Gustaf Petersson tillbaka på dessa år: »Jag hade nu stort förtroende och jemväl något anseende bland dem som för något räknade äro, i den lilla köpingen med 1 200 invånare.« Att familjen tillhörde ortens överklass framgår också av att när Peterssons svärmor dog hösten 1875 for 24 skjutsar efter likvagnen.

Dock börjar i slutet av 1870-talet vissa problem framträda i dagboken. När Petersson lämnade ordförandeskapet i kommunalnämnden hade han en skuld till kommunen, och han upptog ett lån på 2 000 kr i Riksbanken. Rörelsen gick inte lika bra som tidigare. Konkurrensen ökade med utländska varor, men Petersson säger att hans kredit i handelshusen var mycket god. Hemmet var känt för att vara gästfritt. Men efter hand ökade skuldsättningen.

Carl Gustaf Petersson reste mycket på marknader, särskilt till Oskarshamn men också till Eksjö, Kalmar och Öland. Han noterar att folk hade stort förtroende för honom i bygden. Många var villiga att låna honom pengar, och han var på 50 à 60 begravningar.

Annons

Barnen kom med jämna mellanrum. Det sjätte föddes i mars 1881, en liten flicka som fick namnet Elin Lovis, men hon dog inom ett år. Med dagbokens ord fick hon »flytta till ett bättre hem, hos vår Himmelske Fader«. Affärerna blev mer och mer bekymmersamma. Nu var även växlar i omlopp för att hålla ekonomin flytande. Efter en besvärlig affärsresa 1883 fick han vid hemkomsten reda på att han blivit far till ytterligare två söner. Men de små, Rickard Paul och Philip Yngve, dog inom kort, så makarna fick nöja sig med fem barn.

Samma år, 1883, började Carl Gustaf Petersson planera att flytta till annan ort.

En möjlighet yppade sig att överta en rörelse i Eksjö. Hustrun ställde sig positiv, för hon var mycket missnöjd med makens många och långa marknadsresor. Den 15 mars 1884 såldes på auktion de saker familjen inte kunde ta med sig. Dessförinnan hade det varit en välbesökt avskedsfest i missionshuset, och dagboken berättar:

Guds ord sång och bön förekommo, min k. hustru sade då öppet några ord som grep de närvarande mycket, medan hon i allmänhet ej säger så mycket, så hade hennes ord ett mäktigt intryck. Hon var barnfödd på denna plats, och hade förut varit gift, och hennes första man och två barn lågo i grafven. Gud vet vad jag har haft under alla dessa år, sade hon. Tack kära vänner och slägtingar för all kärlek mot mig och de mina. Farväl! farväl!

Så långt hade Carl Gustaf Petersson, då 42-årig, hunnit i sitt liv, när han blickade tillbaka och skrev sin »dagbok«. Sedan följde anteckningar år för år.

Hela tiden i Eksjö var de ekonomiska bekymren stora. Affärerna gick väsentligt sämre än han räknat med. Det lager av lädervaror som han övertagit var värderat till ett högt pris. Samtidigt var Petersson glad över tillfälliga lättnader i trångmålen.

Till råga på allt var den religiösa livaktigheten i Eksjö inte så stor som i Mönsterås. I maj 1885 fick Carl Gustaf Petersson emellertid resa som Eksjöföreningens ombud till Jönköping för att där delta i Missionsföreningens stora kvartalsmöte. Och så kom han då för första gången till denna stad. Vid denna tid var dock resorna väsentligt bekvämare än i hans ungdom. Nu åkte man tåg. Petersson är lyrisk över det vackra läge som både Jönköping och Huskvarna har: »det er en serdeles vacker stad. […] men oaktadt detta skall det här vara teml osundt och iföljd deraf ganska sjukligt, vissa tider på året, ty en kanal rinner genom staden, rinner, nej vattnet står ofta totalt stilla, hvilket gör att det blifver osundt, och dermed gör att det åstadkommer sjukdomar.« Petersson berättar att det var alldeles fullt med människor både i Stora och Lilla missionshuset. Själv gick han till Stora, där han fick lyssna till Svenning Johansson, »som torde vara en den mest begåfvade man bland lekmän i vårt land«. Han deltog även i det enskilda sammanträdet med ombuden och argumenterade för att Eksjö även i fortsättningen skulle få besök av Jönköpings missionsförenings predikanter.

Glädjeämnen var barnen. Hösten 1885 noterar Petersson att de tre äldsta nu gick i elementarskolan, Josef i fjärde klass, Gustaf i andra och Teodor (Felix) i första. I slutet av läsåret berättar dagboken att det gått mycket bra för Josef. Han hade flyttat upp i femte klass och fått 20 kronor i premium för en »uppsats i svenska språket«. Även för Teodor gick det bra. Han hade flyttat upp i andra klass och fått premium. Josef började också med konfirmationsläsningen, även om fadern inte hade stort förtroende för denna sed, men Josef själv ville.

Under sommaren 1886 tillstötte ohälsa. Han måste ha dubbelt bråckband, och han klagar: »Herre hjelpe mig i min nöd, min klena helsa, mina invecklade affärer, mina skulder, mina fodringar, min familj. Ja gode Gud hjelp mig, och upprätta mig ånyo, att jag må tacka dig Herre.« Förmodligen var det både de dåliga affärerna och hans reslust som gjorde att Petersson började fundera på att än en gång fara till Sundsvall och där ägna sig åt sitt gamla yrke. Än så länge var det dock bara funderingar. Under år 1887 försämrades hans ekonomi ytterligare. Än en gång vände han sig till sina släktingar i Mönsterås för att få lån eller borgen, men för första gången vägrades detta honom. I augusti talade han om för sin familj hur usel hans ställning var, med skulder på 27000–28000 kronor.

Barnen fortsatte att skänka glädje. Josef hade gått ut Eksjö läroverks femte klass med de bästa betygen, och han fick 100 kronor i avgångsstipendium. Nu skulle han börja i sjätte klass i Jönköping, och dagboken meddelar att hans namn ändrats till Karl Josef Hamrin. Den omtyckte garvarmästaren i Sundsvall fick ge efternamn till barnen.

En konsekvens av den dåliga ekonomin var att familjen vid nyår 1888 tvingades sälja sin bostad i Eksjö och flytta till en lägenhet. Samtidigt övertog emellertid Petersson en ny verksamhet, en detaljhandel med nya möjligheter och risker. Detta skedde ungefär samtidigt som hustrun fyllde 50 år.

I Jönköpings läroverk gick det utomordentligt bra för Josef. Efter sin första termin där hade han de bästa betygen. I början av hösten 1888 gick Josef till Frälsningsarmén i staden och blev omvänd. Frälsningsarméns verksamhet var ny i Jönköping, och den betraktades som en apart, möjligen samhällsfarlig rörelse. Till sina föräldrar skrev Josef att han med hela sitt hjärta lämnat sig åt Gud, så att han inte för sitt samvete kunde låta bli att gå till armén. Flera ynglingar gick dit, men Josef hade kommit i de största svårigheterna, eftersom han öppet bekände sin tro. Carl Gustaf Petersson besökte sin son i november och sammanträffade då med rektorn, en lektor i de klassiska språken, Peter Velin. Rektorn sade att han med all kraft var emot den så kallade Frälsningsarméns verksamhet. Petersson svarade att han aldrig hade varit på något frälsningsarmé-möte men att han var glad över att en sådan förändring hade skett med hans son. Om han hade fått höra att sonen hade fallit i synd och last hade det varit en sorg, men nu var det en glädje. Han fick ett löfte att sonen inte skulle för-följas. Strax därefter avled rektorn plötsligt.

Sonen Felix Teodor reste i september 1889 till Karlskrona och blev där intagen i Skeppsgossekåren, men han stannade endast hösten ut och tog sedan avsked.