Jönköping hade visserligen fått smaka på allsvensk handboll redan 1939-40, när Fram i det nybyggda Idrottshuset spelade sin första och sista säsong i högsta serien.

Fakta: Smeknamnet

Att Gösta Svensson kom att kallas ”Gräddnos”, kommer sig – om jag minns historien rät..

Fakta: Smeknamnet

Att Gösta Svensson kom att kallas ”Gräddnos”, kommer sig – om jag minns historien rätt - av att den vänlige och prydige ynglingen från Jönköping vid en bankett efter en match av någon bordsdam liknades vid den behagliga kattfröken Maja Gräddnos i Gösta Knutssons böcker om Pelle Svanslös. Ett smeknamn som snabbt bet sig fast, och som är ytterst gångbart fortfarande.

Men det var inte förrän 1962, när Hallby den 7 oktober, i allsvenska premiären vann med 16–14 mot göteborgska Heim som topphandbollen ”på allvar” kom till Jönköping.

– Det blev ju några år när Jönköping var ett av Sveriges absolut hetaste handbollsfästen, konstaterar Gösta.

– Det var ju inte bara det att vi i Hallby och året efter lokalkonkurrenten IK Tord spelade i högsta serien. Strax bakom fanns till exempel J-Södra, som också hade ett riktigt bra lag med många unga, talangfulla spelare. Plus en hel rad andra lag som tillsammans gjorde handbollen enormt stark i Jönköping.

Fyra år var

Det blev fyra år vardera för Hallby och Tord i allsvenskan. Bästa placeringen blev Hallbys silverplats debutsäsongen 1962-63, när uppstickarna från Jönköping till handbollssveriges förvåning till och med toppade allsvenskan i ”halvtid".

– Derbymatcherna under de tre säsonger både vi och Tord fanns i allsvenskan var förstås någonting alldeles extra, säger Gösta. Det snackades mycket före matcherna, och naturligtvis också efteråt, så även om alla matcher var viktiga var det ändå de här derbyna man allra helst ville vinna.

Publiken vallfärdade till Idrottshuset de här åren. När storlaget Vikingarna kom för att möta Hallby under premiärsäsongen räknades 1 939 åskådare in till ett nytt publikrekord.

– Men det var säkert en bra bit över 2 000 på plats, försäkrar Gösta Svensson.

Silver direkt

Hallby tog silver första allsvenska säsongen, brons året efter och en fjärdeplats år tre. Men sen tog det roliga slut i och med nedflyttningen 1965-66. Tord som gick upp året efter Hallby hängde kvar en vinter till, men 1966-67 betydde en tiondeplats i tabellen adjöss också för ”de lila”.

Och sedan dess har det inte spelats allsvensk handboll i Jönköping.

– Varför vi halkade efter är svårt att säga, funderar Gösta, som i högsta grad fortfarande är handbollen trogen. Han hjälper Hallby med marknadsföringen, missar sällan en hemmamatch.

Hängde inte med?

– Kanske hängde vi inte riktigt med när utvecklingen tog fart på andra håll. Jag minns när vi några år efter nedflyttningen var på gång uppåt igen, kvalade mot Frölunda.

– Inför matchen i Jönköping skakade vi på huvudena när Frölundaspelarna stack iväg på en löprunda uppåt Stadsparken medan vi gjorde ungefär som vi brukade inne i hallen. Sen kom de ut och körde över oss totalt…

Det Hallbylag som tog klivet upp 1962 hade sin stomme i ett talangfullt juniorlag som bland annat spelat två JSM-finaler på 1950-talet. Gösta själv hade varit i Örebro och känt på allsvensk handboll, Lars-Olof Atterling kom hem från Lugi som spelande tränare och ytterligare några pusselbitar hittades för att göra lagbygget komplett.

Komplett lag

– Vi var nog ett ganska komplett lag, tycker Gösta. Det fanns inga direkta svagheter, samtidigt som vi hade en grymt fin lagmoral och en andra där alla verkligen var beredda att ge allt för varandra.

Gösta själv kunde förmodligen ha blivit minst lika bra i fotboll som i handboll. Under tiden i Örebro hann han både med att spela lite ishockey – ”tillsammans med bland andra Orvar Bergmark och Olle Sääw” – och att spela fotboll med ÖSK. Även det med Orvar Bergmark.

Annons

– Orvar tyckte faktiskt att jag skulle strunta i det där med handbollen och satsa på fotboll i stället, berättar Gösta.

– Man ville att jag skulle stanna i Örebro, både inom handbollen och fotbollen. Men jag hade fått för mig att jag skulle hem till Jönköping. Riktigt varför vet jag egentligen fortfarande inte, och så här i efterhand har det hänt att jag ångrat mig, funderat över vad som hänt om jag blivit kvar.

Straffmiss avgjorde

Ibland är det tillfälligheter, små marginaler, som avgör viktiga vägval. Och lite så var det för Gösta också.

– Att det till slut blev handboll i stället för fotboll berodde mycket på en missad straffspark…

– Vi var på väg att vinna division 3, gå upp i tvåan som på den tiden var näst högsta serien. Men en missad straff i slutet av en match mot H-Södra gjorde att det blev H-Södra som tog serien och gick upp i stället…

Som handbollsspelare fick Gösta en strålande karriär. Han spelade otaliga matcher med Smålandslaget, gjorde ett antal B-landskamper, var med det som kallades ”Propagandalandslaget” på turné i Norrland och 1963 blev Gösta utsedd till ”Pressens son” efter en match mot landslaget.

Föll på längden

Men några A-kamper blev det inte.

– Curt Wadmark (dåvarande förbundskaptenen) tyckte jag var för liten…

Wadmark hade sina handplockade favoriter och var inte alltid så pigg på att plocka in nya kuggar. En annan som trots storspel i allsvenskan aldrig kom med var Tord-strategen Ingemar ”Putte” Krohn, som Wadmark av någon anledning inte riktigt gillade.

På 1960-talet var det nämligen gott om skickliga handbollsspelare i Jönköping.

I Hallby fanns förutom ”Gräddnos” storskytten Magnus Rydström, målvakten Hasse Ekstrand, Lars-Olof Atterling och många andra.

Hos Tord hette stjärnorna bland annat målvakten Lennart ”Pyllen” Augustsson, som var med och tog SM-silver med landslaget i Tjeckoslovakien 1964. Hasse Johansson, Lars- Evert ”Lången” Karlsson och ”Putte” Krohn var andra tongivande tordare på den tiden.

Lennart var bäst

Och så Lennart Wallin förstås.

– I mina ögon är nog Lennart den bästa spelare Jönköping fått fram, säger Gösta Svensson. Han var ju lika bra i fotboll som i handboll, men tyvärr försvann han ju till Göteborg efter att han hade varit med och spelat upp Tord i handbollsallsvenskan, så Jönköpingspubliken fick aldrig se honom som allra bäst.

– Tony Johansson, som kom till Tord från JBK, var också en fantastiskt bra spelare. Han flyttade till Vikingarna och blev ju etablerad landslagsman.

– I lite mer modern tid är ju Claes Ribendahl den störste. Men också han hade ju sina bästa år borta från Jönköping, i Lugi.

Gösta minns med glädje många han spelat med och emot. Plockar fram målvakter som ”Pyllen” Augustsson, Hasse Ekstrand och Reidar Hallberg, de i hans ögon främsta i en målvaktstradition som länge var en av de viktigaste orsakerna till Jönköpingshandbollens framgångar.

Intresset kvar

Och handboll är fortfarande roligt.

– Intresset finns kvar. Numera hjälper jag till med det jag kan, ser så många matcher jag kan och försöker att inte vara för kritisk, inte fasta i att ”det var bättre förr”. De jobbar hårt, gör så gott de kan, i dag också.

Golfen, som under många år varit ett stort glädjeämne för liraren Gösta, ligger han lite lågt med numera.

– Han problem med en axel, så de två senaste säsongerna har det varit lite si och så med golfspelandet. Innan dess spelade jag flitigt, golf är ju ett fantastiskt spel som både ger motion, frisk luft och social gemenskap. Det enda jag ångrar med golfen är väl egentligen att jag inte började långt tidigare än jag gjorde.