Fadern antog – förmodligen med rätta – att den ton och den disciplin som fanns där inte passade Felix. I stället fick han anställning i Göteborg. Den näst äldste sonen, Gustaf, gick under senhösten 1888 och våren 1889 i en praktisk skola i Karlskoga. Därefter fick han plats på Köpings mekaniska verkstad. Det gav Carl Gustaf Petersson anledning att med hustrun fara till sin födelsestad, där även brodern fanns.

Barnen kunde alltså inte längre få den utbildning som var tänkt. Detta drabbade särskilt Felix, som var mycket studiebegåvad men inte fick gå ut läroverket till studentexamen. I februari 1893 står i dagboken att Josef varit i Uppsala snart i ett och ett halvt år. Han ville bli präst, om det fanns ekonomiska medel till detta. Men sedan noteras också att han avbrutit sina studier i Uppsala och flyttat till Jönköping, där han fått plats. Vi vet att det var på Jönköpings-Posten.

Det mesta hade under denna tid blivit mycket sämre, och ett och ett halvt år gick utan att Petersson gjorde någon anteckning i dagboken. Men nu framgick det att familjen hade 80 000 kronor i skulder och 32 000 kronor i tillgångar. Utfattiga lämnade makarna Eksjö – de fick av goda vänner 25 kronor till respengar för att kunna ta sig till Jönköping. När de låg på knä bad hustrun: »Käre Gud gif oss ett hem på jorden hur ringa det än är.« I Jönköping fick de en lägenhet på två rum och kök, men det var svårt för Petersson att få en anställning.

Det var dock inte bara så att Carl Gustaf Petersson gjorde konkurs. Han hade också gjort sig skyldig till bokföringsbrott, och han dömdes på sommaren 1893 vid Eksjö rådhusrätt till två månaders fängelse. Petersson överklagade, men Göta hovrätt fastställde domen. Under tiden arbetade Petersson i sitt gamla yrke, som garvare i Gränna. Hovrättens dom överklagades till Högsta domstolen. Petersson for själv med handlingarna till Stockholm och fortsatte till Norrland, först till Sundsvall, där han träffade garvarmästare Hamrin, sedan till Sollefteå, där han arbetade som garvare och där han firade jul. Medan han var i Sollefteå fick han telegram från sonen Josef i Jönköping som meddelade att rådhusrättens dom stod fast. Åter färdades han ner till Stockholm. Han träffade sin son Abdon, som arbetade på apotek i Söderhamn, och sonen Gustaf som hade anställning i Stockholm.

Nu var frågan om han skulle gå till Konungen och be om nåd, men han blev -avrådd från detta och tog sitt straff. Han bad till Gud och tyckte sig få bönhörelse: »Jag skall vara med dig i nöden.« I en täckt vagn fördes han till Långholmen. Han beskriver ganska utförligt sin tid där, talar mycket positivt om fängelsedirektören och berättar om brev som han fick från sina söner. Den 6 mars fick han brev från Josef, »brefvet fullt af kraftiga Guds ord och mycken kärlek. Denna tidens vedermöda är kort och lätt, och att räkna för intet mot den herrlighet o.s.v. (Ur brefvet)«. När han den 14 april åter var en fri man möttes han av sönerna Felix och Gustaf. De hade tagit med sig en hög hatt, och han blev fin så att det inte skulle kunna synas varifrån han kom.

I detta läge skyndade han sig inte till Jönköping utan reste åt andra hållet. Han bekymrade sig om sonen Felix, som led av svår halskatarr och snart måste lämna den anställning han hade i Stockholm. Han kom till sonen Abdon i Söderhamn och fortsatte till Sundsvall och Sollefteå. I Sundsvall besökte han Frälsningsarmén och naturligtvis garvarmästare Hamrin. Han kom ännu längre norrut, till Vännäs, där han arbetade som garvare i flera månader och också var söndagsskollärare.

På senvåren 1896 kom han åter till Jönköping, men han trivdes inte där och hade inget umgänge. Och så var han inte längre »den styrande, utan min äldste son, och detta så mycket mer som han nu i hufvudsakl. bestred alla utgifter«.

I stället for Petersson med sonen Gustaf, som gått i Borås tekniska skola, till Stockholm och sedan till Köping. Han fortsatte att resa i Värmland och Västergötland och träffade gamla yrkeskolleger. Julen 1896 tillbringade han dock med hustru och samtliga barn i Jönköping och var lycklig över detta.

Annons

Sedan fortsatte han sitt kringflackande liv. Ibland var han hos Felix, som hade en rörelse i Jönköping, ibland hos sonen Gustaf, som avslutade sin skolgång i Borås. I oktober 1898 fick han bud om att hustrun, som arbetat mycket i butik, var döende. Han kom i tid till Jönköping, där samtliga barn var vid dödsbädden. Efter begravningen samlades man hos »redaktör P.« (Johan Peterson) i Hallska bolagets hus. Även släktingar från Mönsterås hade kommit resande. Jordfästningen ägde rum på Dunkehalla kyrkogård. Äldste sonen Josef talade »och äfven jag ringe«.

Under år 1899 hjälpte Carl Gustaf Petersson till i sonen Felix affär. »Ibland var det nog sina kantigheter men det fick ju gå.« På våren 1900 gifte sig Felix och flyttade till Göteborg. Gustaf flyttade som ingenjör till Halmstad, Abdon var farmaceut i Stockholm och Beda fick plats i en familj på Öland. I Jönköping blev Carl Gustaf Petersson förtörnad, då en av de ledande i Missionsföreningen sa: »Ni är visst på resande fot för jemnan.« Efter en be-gravning i Mönsterås 1901 besökte han en god vän och släkting på hustruns sida, en fanjunkare i Askeryd. Där resonerade de »om gammalt och nytt […] om gamla orättvisor inom slägten – och Guds godhet«. Det blev en inom släkten välkänd begreppssammanställning. Samma år blev Petersson lanthandlare i Fjärås i Halland, och var glad över detta. Ett år senare visade det sig emellertid att verksamheten, där dottern Beda skötte det lilla hushållet, enbart var förlustbringande. Därmed slutar hans dagbok. Under sina sista år fick han bo hos sönerna Josef och Felix. 1907 dog Carl Gustaf Petersson.

Carl Gustaf Peterssons liv var dramatiskt. Det hade inte bara en peripeti. Kanske var den största förändringen då han vid årsskiftet 1861/1862 blev en bekännande kristen och lämnade sitt tidigare sätt att leva. Under hans första år i Mönsterås stegrades hans livskurva, materiellt sett. Rörelsen gick bra, familjen växte, han hade stort medborgerligt förtroende och han blev kommunalnämndens ordförande.

Från slutet av 1870-talet gick det utför. I början var det väl huvudsakligen han själv som visste att ekonomin blev allt sämre, men inte heller han hade kontroll över finanserna. Vägen utför slutade med konkurs och fängelsedom samt två månader på Långholmen våren 1894. Därefter började ett kringflackande liv som hade likhet med hans tidiga tillvaro som lärling och gesäll. Till det svåra hörde att han i realiteten avsattes från sin roll som familje-överhuvud. Den bestämmande i familjen och den försörjande blev Josef, den äldste sonen.

Det finns i livet och i litteraturen många livsöden som har börjat i fattigdom och sedan gått mot rikedom, inflytande och anseende. Väsentligt mer sällsynt, åtminstone i litteraturen, är det med liv som först gått kraftigt uppåt och som sedan stupat brant neråt. Ett par paralleller kan dock nämnas just från denna tid. En samhällets stöttepelare var C. O. Berg, riksdagsman, publicist, stor folk-talare i religiös väckelse och nykterhetspolitik, gift med den populära sångförfattaren Lina Sandell-Berg. Han gjorde på 1890-talet konkurs och dömdes till fängelse för bokföringsbrott. Hans fall var stort, i synnerhet som han tidigare hade använt starka brösttoner i moraliska frågor.

Vi har också Sara Lidmans Jernbaneepos, ett av 1900-talets främsta svenska litterära verk. Här är tiden för livsödet i huvudsak densamma som för Carl Gustaf Petersson.

Hos Sara Lidman är huvudpersonen Didrik Mårtensson, som har fattigt ursprung men som grips av den stora visionen att trakten kring Jörn i Västerbotten skall blomstra inte genom dikningsföretag utan genom att en nordnorrländsk stambana byggs och dras genom denna trakt. Didrik är vältalig och rycker andra med sig. Han blir ordförande i kommunen och är så ivrig att stambanan skall komma till stånd att han säljer virke till bygget för underpris. Samtidigt klarar han inte av att bokföra nödhjälpsmedlen till de fattiga. Han gör konkurs och döms till fängelse. Det sker 1894, nästan samtidigt som kung Oscar kommer till Jörn för att inviga den nya järnvägsstationen. Jernbane-eposet består av fem volymer, skrivna med ett stort engagemang. Bakom finns släktens historia. Didrik är Sara Lidmans farfar Erik Nilsson, som 1881 tog sig namnet Lidman, så småningom blev ordförande i kommunen, gjorde konkurs och dömdes till fängelse. Fängelsevistelsen upprepades 1896, då för brottet vårdslöshet mot borgenär. Liksom Carl Gustaf Petersson satt Lidman på Lång-holmen.

I Didrik Mårtenssons/Erik Lidmans släkt fanns länge en känsla av skuld och skam för att en anförvants upphöjda ställning följts av nedgång och fall, med ekonomiska oegentligheter, dom och fängelse. I Sara Lidmans berättelse tolkas händelsekedjan i bibliskt ljus. Trakten var präglad av gammalläseri och Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen. Både när det gäller skulden och skammen och det bibliska synsättet jämte det religiösa språkbruket finns likheter med Carl Gustaf Peterssons öde.

Det är svårt att överdriva den betydelse som Carl Gustaf Peterssons levnadsöde haft för barnen, förmodligen särskilt för Josef och Felix. Fadern var både ett föredöme och ett avskräckande exempel. Han var en bekännande kristen och hade brutit med sitt tidigare liv. Han var dessutom frimodig och kunde ge läroverksrektorn i Jönköping svar på tal. Likaså var det storartat att Petersson helt tagit avstånd från både missbruket och bruket av alkohol, det som hade förstört livet för Peterssons mor och som höll på att förstöra hans egen ungdom. Men Petersson var ekonomiskt slarvig. I det avseendet var han inte skötsam. Han kom egentligen aldrig förbi sin lust att vandra, att ständigt bryta upp. Han gifte in sig i en etablerad bondesläkt. Där fanns en stadga som han själv aldrig nådde. Felix Hamrins dotter Jessie, gift med riksdagsmannen och redaktören Manne Ståhl, har tecknat en bild av sin far, där hon skriver: »Av farfar, som var garvare till yrket men drömmare till kynnet, fick han nog föga praktiskt stöd, men farmor, som var ett resolut fruntimmer av släkten Cedergren från Mönsterås, hade givit honom i arv en seg tåga, handlingskraft och framåt-anda.«

Faderns liv var inte enbart föredöme och avskräckande exempel för sönerna Josef och Felix. Hans ekonomiska utförsbacke i slutet av livet tvingade dem att avbryta sina studier, att ta ansvar för sig själva och för sin ekonomi. I synnerhet för Josefs del tillkom därutöver en känsla av förpliktelse att ta ansvar för sin mor och sina syskon. Att de tidigt blev präglade av allvar är naturligt.

När Josef Hamrin dog 1934 beskrev några av hans närstående hans omvändelse på ett frälsningsarmémöte 1888 och underströk dess betydelse för hans fortsatta liv.