Valdebatt mellan toppkandidaterna i Jönköpingsvalet förra tisdagen. Politikerna fick chans att rangordna sina prioriterade områden. Näringslivsfrågor? Ja, visst var de med. Men flera kandidater verkade ha missat den helt avgörande poängen: Utan företag som anställer, inga pengar till välfärden.

Statsminister Stefan Löfven (S) var tidigt ute och konstaterade att valet kommer att vara en ”folkomröstning om välfärden”, där satsningar (”investeringar”) i vård, skola och omsorg står mot borgerliga skattesänkningar. Som om dessa två storheter skulle vara varandras motpoler i ett land med världens högsta marginalskatt: Vid en viss punkt för skattehöjning, kommer de offentliga intäkterna att sjunka i enlighet med den allmänt erkända Laffer-kurvan.

Mycket av denna sociala service ansvarar kommunerna för; de finansierar via skatten bland annat äldreboenden, hemtjänst och skolor.

Jönköping är inget undantag och välfärden sammantaget är den klart tyngsta budgetposten. Således var det inte särskilt förvånande att alla politiker i debatten satte skola, vård och omsorg genomgående högt på prioritetsordningen. Ämnena de kunde välja bland:

Skola; vård och omsorg; kultur; infrastruktur; näringsliv; sänka skatten; miljö.

Intressant nog betonades vikten av kvalitet i välfärden från Vänsterpartiet och Miljöpartiet, men utan att egentligen nämna något om vad som frambringar pengarna till densamma. Båda partierna noterade ”sänka skatten” längst ner på listan. De ansåg att skattemedel behövs för att stärka välfärden.

Annons

Det där sista är nog alla som tror på offentligt finansierad välfärd med på, men det är inte så att pengar regnar från himlen. De kommer ur människors arbete i företag. Utan företag, inga jobb. Utan jobb, ingen skatt till välfärden. Och då heller ingen välfärd att tala om.

Därför var det förvånande att inte heller något av Allianspartierna satte näringslivet allra högst. Närmast kom David Gerson (L) som placerade den frågan på andra plats. Han, liksom Peter Jutterström (M), berättade varför företagen är så viktiga, just därför att de är den skattekälla som finns att tillgå för att säkra kommunens åtaganden i välfärden.

På vänstersidan är det värt att notera skillnaden mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Ilan De Basso (S) konstaterade att näringslivet är vitalt, eftersom det är företagen som är villkoret för att slantarna singlar ner i kommunkassan. V:s Jerry Hansson slog fast att han är ”rödare” än De Basso, vilket förmodligen förklarar hans njugga behandling av näringslivet i prioritetshierarkin.

Andreas Sturesson (KD) markerade även han näringslivet som den nödvändiga förutsättningen för välfärdsfinansieringen, men lite synd då att han inte kunde sätta näringslivet högst på agendan.

Centerns Ann-Marie Nilsson förklarade varför hon prioriterade ner näringslivet (även om hon anser att det är väsentligt):

Frågan gällde hur politikerna vill ordna sin budget och i kommunala sammanhang är näringslivet/företagen som sådant ingen stor utgiftspost. Nilsson har förvisso rätt i det, men samtidigt borde alla lokalpolitiker på samtliga nivåer i alla nämnder ha med sig näringslivstänkandet i allt de gör, i alla beslut de fattar. Helt enkelt en näringslivskonsekvensanalys: Hur påverkar detta ärende företagen?

Kommunpolitiker kan göra så mycket mer för att förbättra det lokala företagsklimatet genom att ha rätt attityd till företagande och entreprenörer, genom att effektivisera sin kundtjänst (företagen bör ses som kommunens kunder) och ärendehandläggning, genom att skapa bördig jordmån för olika affärsrörelsers tillväxt och nyetablering. Då ökar chansen att företagen nyanställer – och se där, då ökar skatteintäkterna.

Kristian Aronsson (SD) var den ende som satte näringslivet allra högst med den rätta motiveringen: Företagen är grunden för kommunal välfärd. Men så är han också (liksom Gerson) företagare själv.

Jörgen Svedbom missar sällan ett tillfälle att svinga sitt vänstersvärd väl vilt. Således fastslår han att i en replik till mig (JP 4/7) att jag föga begriper offentlig upphandling och friskolor (trots att jag är jurist), eftersom jag i mitt svar på en insändare konstaterar att upphandling och friskolor i finanseringshänseende är att jämställa. För det var just det jag menade, både upphandling och friskolor finansieras ju av offentliga medel – det var poängen.

Men Svedbom ångar på om att upphandling minsann sker efter en prövning, medan friskolor får frikort till varje åtrådd etablering. Ungefär så. Och ungefär att jag därför inget förstår.

Nåväl, Svedbom är grovyxig; det är inte så att friskolor bara kan starta hursomhelst, närsomhelst. Skolinspektionen gör en prövning av olika formella kriterier. Och ja, här finns mer att önska: Bättre fokus på kvalitet och finansiering och striktare kontroll vore inte fel.

Dan Sylvebo