I prenumerationsanmälan inför 1924, Jönköpings-Postens sextionde årgång, framhölls bland annat att tidningen skulle ha en egen korrespondent i Berlin, nämligen signaturen Nemo, en tysk doktor.

Efter 1924 års remissdebatt var Jönköpings-Posten positiv till statsminister Trygger och hans ministär. Tidningen tyckte också att regeringen sträckte sig långt i kompromissvilja i den försvarsproposition som lades (18/1 och 2/2). Det hjälpte inte, regeringen led nederlag i försvarsfrågan. Dock satt den kvar över valet.

I andrakammarvalet 1924 stod Josef Hamrin på tredje plats på valmansföreningens röstsedel. Det innebar att det var en plats med klar riksdagschans. Högern, valmansföreningen och bondeförbundet hade en kartell under namnet För borgerlig samling. De frisinnade deltog alltså inte i kartellen.

Josef Hamrins riksdagskandidatur gjorde att han under hösten var en flitig politisk talare. Ett referat finns från ett möte i Skillingaryd (8/9). Där framhöll han att hans politiska uppfattning var väl känd. Han menade att valet var en kraftmätning mellan en borgerlig och en socialdemokratisk samhällsordning. Den förstnämnda vilade på en kristen grund, den andra på en materialistisk. Mötet avslutades med att man unisont sjöng »Vår Gud är oss en väldig borg«.

 

En relativt ny faktor var att Sveriges kommunistiska parti var anslutet till Kommunistiska internationalen, som i sin tur leddes av Moskva. SKP uppfattades därför som och var ett parti lett av Sovjetunionen. I en ledare just före valet varnade Jönköpings-Posten för ett socialdemokratiskt-bolsjevikiskt regemente. Tidningen prisade den frisinnade riksdagsmannen Oscar Carlström, som hade sagt att det på kristen grund byggda rättssamhället stod på spel (17/9).

Valet blev en besvikelse för de borgerliga. I länet fick valmansföreningen två mandat, bondeförbundet fick två och högern ett. De frisinnade fick två mandat liksom socialdemokraterna. Jönköpings-Posten skyllde nederlaget på de frisinnade som inte hade velat medverka i den borgerliga samlingen (23/10). Inte desto mindre fortsatte tidningen att tala väl om Carl Gustaf Ekman, som sades vara den bäste ledare som Frisinnade landsföreningen haft sedan Sixten von Friesens dagar (7/10).

Det fanns stora likheter mellan Jönköpings-Posten och Svenska Morgon-bladet. Båda var starkt kristligt präglade och båda ville ha ett totalförbud mot alkohol. Men Svenska Morgonbladet var knuten till ett riksparti, stod de frisinnade nära och var dessutom försvarsnegativ. Jönköpings-Posten angrep Morgon-bladet för vad den ansåg vara en hetskampanj mot regeringen Trygger (13/9 och 29/10).

Jönköpings-Postens lokalkollega, Jönköpings Läns Tidning, hade en inställning som var snarlik Morgonbladets. Tidningen karakteriserade åren 1914–1924 som världskrigets decennium. Nu hyste man hopp inför framtiden på grund av NF, Folkens förbund (2/1). Redaktör i Jönköpings Läns Tidning var nu John Andersson. 1927 angavs Carl Bergström vara huvudredaktör, medan John Andersson stod som redaktör och ansvarig utgivare.

Nederlaget i försvarsfrågan och den socialdemokratiska framgången i riksdagsvalet gjorde att regeringen Trygger avgick i oktober och ersattes av en tredje ministär Branting.

I samband med att förräderiprocessen i München påbörjades tecknades i Jönköpings-Posten ett porträtt av Adolf Hitler. Så småningom fick läsarna också reda på att Hitler fick fem års fängelse, medan general Ludendorff frikändes (27/2 och 1/4).

Jönköpings-Postens utrikespolitiska udd var fortfarande riktad mot Frankrike på grund av Ruhrockupationen, och tidningen angrep Johannes Wickman i Dagens Nyheter, som sades föra Frankrikes talan i svensk press (8/4).

 

Annons

Alltmer uppmärksamhet ägnades förhållandena i Sovjetunionen. Man skrev att svenskbyborna var förföljda i landet (5/1). Den 16 december fanns en ledare om läget i Sovjetunionen, som beskrevs som förfärligt. Ledaren baserade sig på Emma Goldmanns bok Revolutionens handelsresande.

En viktig koppling mellan kristendom och kommunikation redovisades den 27 februari. För första gången användes radio i frikyrkorörelsens tjänst. Det skedde vid en stor allianskonsert i Immanuelskyrkan.

Moralfrågorna var fortfarande viktiga för Jönköpings-Posten, och fortfarande var dansen ett besvärligt problem. Ungdomen var danslysten, och det var svårt att locka den till nykterhetsföreningar och religiösa sammankomster (19/2). Samma dag stod det i tidningen att tattarna i staden hade en »koloni« på cirka 200 personer.

Men också ljuspunkter sågs. Den 19 mars hade Jönköpings-Posten en artikel med rubriken »Andliga vårtecken«. Det positiva var att flera författare intresserade sig för Gud och religion. Här nämndes Selma Lagerlöf, Elin Wägner, Sven Lidman, Fabian Månsson, Ivan Oljelund och Ragnar Jändel.

 

Strax därefter var det emellertid aktuellt med ett upprop mot »smutslitteraturen«. Det var den tillförordnade landssekreteraren Uno Sterner som tog initiativet, och han vände sig särskilt mot en tidning som utkom i Jönköping, Stickan. Gensvaret var stort, och 1200 personer kom till det möte som anordnats. Här som i många sammanhang avslutades mötet med att man sjöng »Vår Gud är oss en väldig borg« (29/3 och 5/4).

Ett annat upprop var infört i oktober (17/10). Det riktade sig till Jönköpings läns invånare och var undertecknat av bland andra Josef och Felix Hamrin. Nu gällde det att stödja Centralförbundet för nykterhetsundervisning.

Ett intressant exempel på ett kvinnligt kommunalt initiativ gavs åren 1923 och 1924. Fredrika Bremerförbundet i Jönköping hade skrivit att läroverket i staden borde öppnas också för kvinnliga elever. Skrivelsen togs upp som motion av stadsfullmäktiges kvinnliga ledamöter, Lizzie Hamrin, frisinnad, Anna Ljungberg, högern, och Elin Neuman, socialdemokrat. Ärendet gick på remiss till läroverket, där rektor Lené var negativ liksom en majoritet inom kollegiet, 19 mot 11 (27/2). Drätselkammaren liksom senare stadsfullmäktige visade större progressivitet än läroverkskollegiet, och sa ja till motionen. Därmed kunde kvinnliga elever tas in hösten 1924.

Viktigt för Jönköping var att en ny stadsdel, Rosenlund, anlades (20/8).

 

Vid riksdagen 1925 skulle försvarsfrågan avgöras. Så skedde också, men varken statsminister Hjalmar Branting eller finansminister Fredrik Wilhelm Thorsson fick vara med om avgörandet. De avled i början av året. Ny stats-minister blev Rickard Sandler och ny finansminister Ernst Wigforss. Jönköpings-Postens R. N. menade att den ende möjlige efterträdaren till Branting var LO:s förre ordförande Herman Lindquist (28/1). Han skrev också att Branting och Thors-son var de stora i det socialdemokratiska partiet. Nu började partiets sönderfall (7/5). Senare skrev Valfrid Södergren att Thorsson var en auktoritet hos de sina, något som Wigforss aldrig skulle kunna bli (16/5).

Till grund för sin försvarsproposition lade den socialdemokratiska rege-ringen den reservation som de frisinnade avgivit i frågan under 1924 års riksdag, men därmed var ingen garanti given för att de frisinnade nu skulle acceptera propositionen. C. G. Ekman var ordförande i det särskilda utskottet, som behandlade frågan, och där höjde han budet. Även Felix Hamrin satt i utskottet och synes ha spelat en betydande roll. Det var han som formulerade viktiga yrkanden, bakom vilka de frisinnade och socialdemokraterna kunde enas. Det blev alltså till slut en uppgörelse mellan dessa båda partier, medan högern och bondeförbundet röstade emot eftersom de ansåg att majoriteten sparade alltför mycket på försvaret.

Jönköpings-Postens linje var hela tiden starkt försvarsvänlig. Tidningen tyckte att de 2 à 3 tiotals miljoner kronor som man tvistade om var överkom-liga för vårt land. Man hävdade också att krigsfaran växte, och hotet kom från Sovjetunionen (2/3 och 3/3).

Jönköpings stad var i hög grad beroende av ärendet. Frågan var om staden skulle förlora i första hand sitt infanteriregemente. Både fullmäktiges ordförande, hovrättsrådet Nordin, och drätselkammarens ordförande, kronofogde Andrén, ville att staden skulle agera för att få ha kvar sina regementen, men representanterna för de frisinnade och socialdemokraterna motsatte sig detta. Jönköpings-Postens irritation riktades särskilt mot den frisinnade ledamoten Robert Johansson, som även var fullmäktiges vice ordförande. Han arbetade energiskt mot en aktion från fullmäktiges sida (19/3 och 8/4).

I stället avhölls – även i denna fråga – ett särskilt opinionsmöte, i läroverkets Brahesal. Talare var i första hand lasarettsläkare Axel Eurén. Bland undertecknarna av uppropet fanns Josef Hamrin och Ernst Gréen, Smålands Allehandas redaktör, med vilken Josef Hamrin haft mycket hårda sammandrabbningar under förbudsstridens dagar. Nu var det fråga om ett opinionsmöte av högerkaraktär (20/4).

Själva mötet inleddes med att man spelade Jönköpings regementes paradmarsch, varefter man sjöng »Sverige«. Josef Hamrin yttrade sig och menade att Sverige slösade bort mycket på oväsentliga ting. Landet borde kunna lägga ut några fattiga kronor på försvaret. Han tog tillfället i akt att kritisera stadsfullmäktige och särskilt Robert Johansson för att man inte agerade för att staden skulle få behålla båda sina regementen. Under opinionsmötet antogs resolutioner som skulle avges till försvarsutskottet och till stadsfullmäktige, och Josef Hamrin var en av dem som skulle överlämna resolutionerna till adressaterna. Mötet avslutades med ett leve för fosterlandet och med unison sång av »Du gamla, du fria« (25/4).

 

Hans Wieslander har utförligt behandlat frågan om städers och intressegruppers engagemang 1924 och 1925 för att få behålla regementen på orten. Från Jönköping ingick en gemensam skrivelse från fastighetsägarföreningen, köpmannaföreningen och hantverksföreningen (Wieslander, s. 109). Det finns även bevarat ett svar som C. G. Ekman gav till deputationen från Jönköping. Han sa att han mycket väl kunde förstå att representanter för ett län och en stad som berördes av regementsindragningarna framförde sina synpunkter och uttalade sitt missnöje med den hotande indragningen, men kunde icke förstå eller gilla att deputationens medlemmar gjorde gällande, att endast de som ha samma synpunkter på försvarsfrågan som de uppvaktande besjälades av en allvarlig ansvars- och pliktkänsla (Wieslander, s. 282).