Det är fantastiskt roligt att få återvända till Jönköping och några av er läsare kanske minns att jag var här som vikarie sommaren 2016 och sedan som gästkrönikör. På många sätt känns det som väldigt länge sedan och samtidigt nära i tiden. Jönköping var en viktig del i min utveckling som skribent och med en läsekrets som både gav ris och ros bidrog tiden till att jag rejält fick slipa min tankeförmåga.

Lite tillspetsat skulle man kunna säga att jag anlände ung och ganska självsäker till Vätterns pärla för att lämna den lite äldre och mycket mindre självsäker. Insikten om mina egna brister kom jag att tänka på förra måndagen när Stefan Löfven presenterade sin nya regering.

Troligtvis har det skrivits spaltkilometer om regeringsfrågan och det här skulle kunna bli ännu en slentriantext om allt som är fel och borde rättas till. Men när Löfven läste upp eller "anmälde", som det heter på byråkratisvenska, sina ministrar kunde jag inte låta bli att bli positivt överraskad över namnet Hans Dahlgren som blir minister i statsrådsberedningen.

Politik är ingen exakt vetenskap och som, när det gäller mycket annat i livet som inte exakt går att mäta, förutsätter erfarenhet. En erfarenhet som du inte kan köpa på diskett för att parafrasera Johan Staël von Holsteins ord under IT-yran på 1990-talet. Det är därför politiken behöver personer som Hans Dahlgren.

Annons

Han är född 1948, har arbetat vid utrikesdepartementet och varit rådgivare åt Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson. Likt andra med en jordisk far – förlåt Jönköping, jag kunde inte låta bli ett religiöst färgat skämt – är han inte utan fel och brister. Den med gott minne minns säkert Tsunamikatastrofen 2006 då dåvarande kabinettssekreterare Dahlgren inte kunde redogöra för om han hade informerat statsminister Göran Perssons närmaste man Lars Danielsson om katastrofen eller inte. Men hans erfarenhet av blåsväder är också en av anledningarna till att det är glädjande att han är tillbaka i politiken.

Som människa går det inte att leva ett liv utan nederlag och politiker som upplevt både toppar och dalar blir bättre i sin gärning. Många kan vittna om detta och inte minst tidigare stats- och utrikesminister Carl Bildt som var regeringen Reinfeldts ålderman och hyllade nyheten om Dahlgren. Dessutom är sjuttioåringar i politiken ingenting ovanligt om man tittar på den internationella arenan och borde inte vara det när det gäller vårt eget land.

Vi blir allt äldre som befolkning och krasst uttryckt är inte äldre människor så gamla som de brukade vara. Dagens pensionärer är aktiva och friska och det märker man inte minst på gymmet. Samtidigt har de en stor mängd erfarenheter som gör att de är en ovärderlig tillgång både i arbetslivet och i politiken. Det är därför som de behövs och det är ett välkommet tecken att de även på den högsta beslutsnivån får plats i politiken. För det är faktiskt lättare att hantera en kris eller ett problem om man tidigare har upplevt något liknande.

Fler ärrade veteraner som Hans Dahlgren bidrar till en samhällsdebatt som inte bara blir spänstigare utan också får ett perspektiv. Ett perspektiv som i vår ungdomsfixerade tid helt enkelt kan sammanfattas som: Sverige har haft kriser förut och dessa har lösts med hjälp av ett klokt ledarskap.