”Man gör inte slut på telefon”, orden är moderatledaren Ulf Kristerssons i P1 dokumentärs program Regeringsbildningen som alla borde lyssna på. Programmet ger en unik inblick i hur det gick till bakom kulisserna inför januariavtalet och gör verkligen sig förtjänt av att kallas för en förstaupplaga av historien. Det är uppenbart att Moderaterna och Kristdemokraterna blev besvikna på Centerpartiet och Liberalerna, men också att det var en ömsesidig besvikelse. För centerledaren Annie Lööf gör klart att det inte kändes bra personligen att rösta nej till en kollega som dessutom var statsministerkandidat. Kort och gott fanns det ingen som var genuint glad över vare sig valresultatet eller regeringsbilden och det är också vad som ibland händer i politiken.

Tidigare har jag skrivit om just balansen mellan känslor och kalkyleringar inom politiken och vilka konsekvenser som det kan få när man låter det ena ta överhanden. Detta har återigen blivit ett aktuellt ämne när Moderaternas riksdagsledamot Hanif Bali i veckan på Twitter uttryckte ungefär vad de flesta av oss tycker om de kvinnor som reste ner till Islamiska staten och nu vill att deras respektive hemländer ska hjälpa till med hemresan: de kan gott stanna där.

Bali har en unik förmåga att reta gallfeber på sina meningsmotståndare och alla ifrån artisten Eva Dahlgren till Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg skyndade att ta avstånd med mer eller mindre genomtänkta ord i stil med att Bali hör inte hemma i ett "civiliserat och humant Sverige". Men vad kritikerna inte förstod är att deras ilska spelade Bali i händerna. För nu verkar det som om de bryr sig mer om IS-anhängare medan de i själva verket ville betona att rättsstaten bör lagföra dessa och att vi ur ett rent säkerhetsperspektiv tjänar på att ha koll på återvändande IS-terrorister och deras sympatisörer så att de inte begår dåd i Sverige.

Annons

Att stora delar av det offentliga Sverige vill lägga tid på att diskutera vad en enskild moderat riksdagsledamot säger på Twitter än på hur vi ska hantera IS säger något om debatten. Känslor är lättare än fakta och att motivera fakta. Precis som att Ulf Kristersson har all rätt att känna sig besviken över Centerpartiet och Liberalerna samtidigt som Moderaterna och Kristdemokraterna borde ta sig en allvarlig funderare på vad deras roll var när Alliansen nu temporärt har upphört. För alla som haft problem i en relation vet att man själv inte är oskyldig även om det mycket väl kan kännas så till en början. Det går också att hjärtligt avsky Islamiska staten och inse att Sveriges nuvarande lagstiftning är tandlös samtidigt och spara på krutet när andra uttrycker sig betydligt mer känslofullt.

Nu har man valt att inte göra det och det tål att upprepas att Hanif Balis belackare ger honom rätt. För det verkar just nu som om man hellre diskuterar hans ton än vad som ska göras med dem som sympatiserat med en av de värsta sekterna sedan andra världskriget och nu vill återvända till Sverige.

Vad ska man då göra med svenska IS-anhängare som varit i Syrien? Det är en fråga som vi än så länge inte har svar på men jag vet kräver god, intensiv och fokuserad offentlig tankemöda. Tyvärr blir det nog även ett ämne att återvända till för framtidens historiker kommer döma den politiska slappheten välförtjänt hårt.