Det kan nästan tyckas lite banalt att vi så här en bra bit in på 2000-talet fortfarande är beroende av spannmål eftersom vi människor har varit detta alltsedan vi blev bofasta. Men det är vi i form av djurfoder, bröd och drivmedel likt etanol. Det är därför intressant att konstatera ett krasst faktum: om detta hade varit för femtio, hundra eller hundrafemtio år sedan hade det inte rått missväxt utan det hade rått vad som brukar kallas för nödår. Till detta ska läggas att om nästa sommar bli lika torr som den förra – vilket alla tecken pekar på att den blir – så hade det varit svält.

När det rådde en liknande situation på 1860-talet tvingades större delar av Sveriges befolkning söka sig ett bättre liv i Nordamerika. För att inte tala om hungerkravallerna 1917 som den 23 mars det året inträffade här i Jönköping och brukar räknas som den senaste gången Sverige stod vid randen av inbördeskrig. 1917 kan tyckas som en avlägsen tid men den morfar- och farmorgeneration som är födda på 1940-talet kan lite tillspetsat anses vara endast ett handslag bort ifrån hungersnöden. Deras föräldrar var barn eller föddes på den tiden svenska medborgare svalt.

I vanliga fall odlar Sverige 6 miljoner ton spannmål per år och vårt eget behov är ungefär 4,4 miljoner ton. Det betyder att vi i vanliga fall är en exportnation men på grund av fjolårets torka har det saknats utsäde och det är därför vi nu importerar. Lyckligtvis kan vi också göra detta och skälet till att det finns bröd på ICA, Coop, Willys och i andra livsmedelsbutiker är att vi har en fungerande infrastruktur. Dessutom ingår vi i den Europeiska Unionen med en inre marknad som gör det lättare att handla med våra grannländer och på världsscenen gör oss till en del av en större aktör och därför kan få fördelaktiga handelsvillkor. Vi är ett land med ett aktivt internationellt handelsutbyte och det räddar oss från svälten.

Annons

Så att vi fortfarande har mat på bordet handlar helt enkelt om politik. Det var inte förutbestämt att Sveriges sista svält skulle inträffa för 102 år sedan och att vi utan större möda ska kunna importera mat. Men hade vi valt en isolationistisk politik och blivit en ”ö” i omvärlden så hade vi haft det betydligt tuffare än vi har nu. Likaså om vi hela tiden sett det förflutna genom ett nostalgiskt skimmer. Allt var helt enkelt inte bättre förr och om detta vittnar den hungersnöd som med jämna mellanrum återkom i den svenska historien fram till mitten på 1900-talet.

Mat