Ryktet talar om mängder av Skillingarydsbor involverade i ett hjälpprojekt i Rumänien. Via en frälsningssoldat, Lasse Kjellgren – som också är engagerad, får vi kontakt med Gullvi Johannisson. Runt fikabordet i hennes lägenhet på trygghetsboendet Slätten i Skillingaryd träffar vi även Kjell Persson och Marianne Åsebrant.

Vad de berättar visar sig vara förhistorien till dagens EU-migranter – tiggarna.

— Det hela började på 90-talet efter störtandet av Ceaușescu och kommunistregimens fall. Nöden i landet, med barnhems- och gatubarn – främst romer – blev rubriker i hela Europa, berättar Gullvi Johannisson.

EFI fadder startade i Linköping och spred sig till bland annat Lammhult och Värnamo. Först handlade det om att ta hand om så många barn som möjligt och ge dem tak över huvudet och mat i magen, och kanske ännu viktigare; kärlek. Utbildningsmässigt fick matematik och andra ämnen stå tillbaka till förmån för undervisning i hygien, uppförande och, för de äldre, praktiska kunskaper som direkt kunde leda till jobb.

Annons

Gullvi blev genom en svåger i Lammhult engagerad i hjälparbetet runt millennieskiftet. Sedan var snöbollen i rullning lokalt.

— Vi behövde en rörmokare och jag hade läst att Sören Grunditz var engagerad i Röda korsets butik, Kupan. När jag träffade honom där, började jag även börja prata med Kjell Persson, berättar Gullvi Johannisson.

En annan person, Kjell-Göran ”KG” Johansson, som jobbade på Vattenfall, kunde vara med och fixa med elen, och Hans-Erik Andersson, som också ville vara med, blev en värdefull allt-i-allo. Marianne Åsebrant kom med 2007 och blev tillsammans med Gullvi en tillgång i köket.

Rumäniengruppen i Skillingaryd består av en kärna på cirka tio personer, varav de flesta är unga pensionärer. Runt dessa finns många fler som rycker in i mån av tid, plus ungdomar som har åkt ner och jobbat som volontärer.

Tillsammans med folket i Värnamo och Lammhult reser man inom EFI ner till Marghita på ett rullande schema. För Gullvi, Kjell och Marianne innebär det två resor årligen.

Som resultat av resorna finns det nu bland annat en skola för utvecklingsstörda, en depå, kontor, storkök och dagcenter. Av barnhemmen har det blivit familjehem och de som själva var barnhemsbarn tar i dag bättre hand om sina barn än föräldrarna.

— Resorna till Rumänien har gjort att vi har lärt oss mycket om romerna och deras situation. Och jag förstår att de åker hit och tigger, säger Marianne Åsebrant.

EFS