Kristina Winberg är nu däremot utstött. Det heter att hon inte underordnat sig partiledningen i sin personvalskampanj.

Det förekommer, som snart sagt alla medier rapporterat om, även en annan påstådd förklaring. Ledamoten Winberg har kritiserat ledamoten Lundgren för något som, enligt ledamoten Lundgren, inträffat på fyllan i ett hotellrum, och riktats mot en tredje partiledlem.

Om detta är det inte så lätt att veta något säkert, för de många som inte var med på det där hotellrummet. Spritens roll är dock högst sannolik, även med tanke på spritens betydelse för andra kända bedrifter av framstående SD-ledamöter, såsom nattliga uppträden med järnrör som tillhyggen.

Det som kan vara mer tänkvärt är vad Kristina Winberg inte blev petad för. Hon hade uttalat sig för den välkända SD-partilinjen att berömma och försvara de herraväldesmetoder som Viktor Orbán använt för att göra Ungern till enpartivälde och knäcka nästan alla oberoende nyhetsmedier.

Jag skrev om Kristina Winbergs stöd för Orbán 26/4 (på ”Perspektiv” hos J-P). Att ge det stödet var Kristina Winberg minsann inte ensam om. Hennes partiledare har ställt upp för den ungerska Orbánmakten, i riksdagen, i TV:s Agenda och inte minst i ett debattinlägg i Aftonbladet i april 2018, där han tog Orbánmetoderna i försvar mot kritik från Annie Lööf (C).

Annons

I riksdagen 8/5 i år avkrävdes Jimmie Åkesson ett svar om Kristina Winbergs något oförsiktigt uppriktiga besked i SVT:s valkompass om att Viktor Orbán ”är precis den ledaren som jag skulle vilja ha i Sverige”. Även denna gång var det Annie Lööf som ställde frågan, och Jimmie Åkesson hade inget avståndstagande och ingen invändning mot Winberg eller hennes yttrande om att en ledare som Orbán skulle behövas i Sverige. Det var logiskt av partiledaren. Partilinje är ju partilinje. Han sade däremot emot Annie Lööfs helt rättvisande beskrivning av de Orbánska metoderna, för att sedan glida undan med att han säga att han inte var inspirerad av något av detta i Ungern.

Sedan har Kristina Winberg fått silkessnöret för bristande lojalitet och Peter Lundgren förblir SD:s toppkandidat inför söndagens val. Han verkar kunna leva upp till stora krav på följsamhet mot ledningen. Först har han, som resten av SD, samarbetat nära med den brittiske högeragitatorn och EU-fienden Nigel Farage, när SD röstade med Farage för Putinlinjen mot Ukraina. Sedan har man från SD försökt påstå att man var mot Putin, medan man fortsatte att hålla ihop med både Farage och med det starkt Putinlutande tyska extremistpartiet AfD.

I nästa steg har Peter Lundgren lika troget följt de nya signalerna inför att Farage skulle försvinna ur EU-parlamentet, och SD har då ersatt Farage med det hätskt antiliberala polska regeringspartiet PiS.

Därmed har ledamoten Lundgren fått en ny vice gruppledare i Strasbourg, den högerkatolske och radikalkonservative chefsideologen i PiS-partiet, Ryszard Legutko, en herre som kritiserar demokratierna i väst för att vara i grunden likartade med sovjetkommunismen.

Måhända kan Lundgrens och övriga SD:s val av sällskap i kontinentens ytterhöger vara av väl så stort intresse för väljarna som händelserna i sällskapet på det där hotellrummet.

Åke Wredén

Tidigare kommunfullmäktig (L) i Eksjö