I en ledare den 23 mars i JP pläderar Dan Sylvebo, helt enligt logiken för JP:s inriktning, mot en av regeringen föreslagen mindre justering av skatteskalorna. Ett fåtal personer med inkomster runt 38 000 kronor i månaden ska få någon hundralapp i högre skatt.

Enligt Sylvebos ledare handlar det ”inte om att de högavlönade inte ska bidra till välfärden, inte om att de inte har råd att betala några hundralappar till i skatt”. Nej, det handlar om ”abnormt hög marginalskatt (skatt på den sist intjänade hundralappen)".

Nu är det ju så att den aktuella justeringen av skatteskalorna på intet sätt påverkar den abnormt höga marginalskatten för det stora flertalet högavlönade som lider oerhörda våndor för att de inte kan få behålla allt de tjänar in.

Enligt Sylvebo är denna rimliga justering av skatteskalorna skadligt för samhällsekonomin.

Som stöd för tidningens åsikt anför Sylvebo, ”den i nationalekonomiska vetenskapliga kretsar erkända Lafferkurvan”. Han åberopar även Skattebetalarnas förening, en något suspekt verksamhet, som drivs av krafter som anser att det är skadligt att betala skatt.

Lafferkurvan är inte oomstridd i ekonomiska vetenskapliga kretsar. Denna amerikanska teori användes av en borgerlig regering för ett antal år sedan, då kallades det ”dynamiska effekter”.

Sänk skatten, så arbetar folk mer! Den går under benämningen ”hästskitsteoremet”: Föd hästen så kan fåglarna leva bättre på spillningen.

Lafferkurvan är en teori som bygger på antagande att folk arbetar mindre om deras skatt på inkomsten ökar. En teori, men det finns inga vetenskapliga stöd för detta. Jag har under mina mer än 40 yrkesverksamma år inte hört någon på jobbet som skulle låta bli att tjäna lite mer bara för att de på den delen av inkomsten hade högre skatt.

Det finns däremot en med statistik stödd kunskap. Högre marginalskatter ger större skattefusk. En kunskap som stöder min åsikt att vi har ett egoistiskt samhälle och inte ett solidariskt som är min dröm.

Sylvebo anför som exempel på våra abnorma marginalskatter att en läkare av skattetekniska skäl väljer att själv måla om sitt hus i stället för att använda sig av en målare. Slutsatsen haltar. Läkaren får inte högre skatt för att regeringen justerar den nedre gränsen för statlig skatt.

Läkaren har tack vare sin höga skatt stor nytta av den subvention som han får av mig via rot-avdraget. Och enligt min syn på samhälle borde läkaren, som har fått sin ut bildning i stort betald av min skatt, bidra till vårt samhälle med att arbeta med sin profession och bidra till det solidariska samhället.

LENNART LINDBERG

Elingenjör Huskvarna

SVAR DIREKT

Tack för ditt vassa inlägg, Lennart Lindberg.

Arbetsfördelning, eller arbetsspecialisering, är en erkänd metod för att få högre produktivitet i ett lands ekonomi. Det finns helt enkelt ett värde i att människor ägnar sig åt det de är bäst på.

För alla som jobbar och har anspråk på lön finns en ekonomisk drivkraft, ty annars skulle man lika gärna kunna arbeta gratis. Lönearbete är alltså, till skillnad från ideellt arbete, i första hand ingen välgörenhetsverksamhet.

Den aktuella justeringen av skatteskalorna (utebliven eller minskad årlig uppräkning av den nedre gränsen för statlig inkomstskatt) förändrar inte marginalskatten för dem som redan betalar statlig skatt, men den medför att antalet personer som får sin marginalskatt höjd med 20 procentenheter kommer att öka.

Annons

Lindberg påstår att ”Läkaren får inte högre skatt för att regeringen justerar den nedre gränsen för statlig skatt”. Detta påstående är fel.

De liksom läkaren som redan betalar statlig inkomstskatt får nu, genom den aktuella justeringen, betala statlig skatt på en större andel av sin inkomst än vad de eljest skulle ha gjort.

Även om denna skattehöjning blir relativt liten för ett enskilt år och per person, innebär den en automatik i skatteskärpningen som ökar risken för att skattesystemets legitimitet kommer att ifrågasättas av allt fler och vad det kan leda till har vi tyvärr erfarenhet av i det här landet.

Sedan detta med att ”Läkaren har tack vare sin höga skatt stor nytta av den subvention som han får av mig via rot-avdraget”.

Rot- och rut-avdraget är ingen subvention i den meningen att det är ett bidrag. Det är en stimulans för att fila ner de skattekilar som innebär att folk i lägre grad ägnar sig åt det de är bäst på (arbetsspecialisering).

Hushållet som ett företag: avdragsrätt för kostnader som är relaterade till verksamheten som då kan bedrivas effektivare, till gagn för såväl hushållsmedlemmar som samhälle.

Behovet av rot- och rut-avdrag samt begränsad marginalskatt kan tydliggöras med följande exempel.

Anta att villkoren för att redovisa inkomstskatt, så kallad arbetsgivaravgift samt mervärdesskatt (moms) är uppfyllda och att marginalskatten är 57 procent (kommunalskatt 32, statlig skatt 20 och värnskatt 5 procent av bruttolön) samt att momsen är 25 och arbetsgivaravgiften är 31,5 procent.

Om det då ska bli 100 kronor kvar, efter skatt, av en inkomst för en utförd tjänst, måste en anställd privatperson som betalar för tjänsten arbeta ihop en totallön (bruttolön + arbetsgivaravgift) om 1 168 kronor.

Det råder bred enighet om Lafferkurvan i forskningslitteraturen. Den som avfärdar den, som Lindberg och finansminister Magdalena Andersson (S), borde inte ha några problem med 100 procent skatt.

Att Lindberg under sina 40 år i arbetslivet inte har ”hört någon på jobbet som skulle låta bli att tjäna lite mer bara för att de på den delen av inkomsten hade högre skatt” är irrelevant, dels för att avstå från att tjäna mer inte är detsamma som att avstå från att arbeta mer, dels för att påståendet är en form av anekdotisk bevisföring.

Det finns en överväldigande uppslutning i den moderna, internationella nationalekonomiska forskningen om att höga marginalskatter (över 50 procent) är skadliga för samhällsekonomin på så sätt att de dämpar drivkrafterna för att arbeta mer (för en löneökning) samt att progressivitet (höjd skattesats i procent, det som begreppet ”skatt efter bärkraft” syftar på) bidrar till en sänkning av arbetsutbudet, det vill säga lägre sysselsättning, vilket i sin tur minskar skatteintäkterna.

Lindberg påstår att ”Lafferkurvan är en teori som bygger på antagande att folk arbetar mindre om deras skatt på inkomsten ökar. En teori, men det finns inga vetenskapliga stöd för detta.” Även detta påstående är fel.

Det finns vetenskapliga stöd för att höga marginalskatter dämpar drivkrafterna att arbeta och därmed påverkar skatteintäkterna negativt (vilket Lafferkurvan är avsedd att illustrera), exempelvis:

”Heterogenity and Government Revenues: Higher Taxes at the top?” (Guner, Lopez-Daneri and Ventura, 2014), ”Taxation and the Long Run Allocation of Labor: Theory and Danish Evidence” (Kreiner, Munch och Jacobsen, 2014), ”Höjda eller sänkta marginalskatter för mer resurser till skolan?” (Flood, Ericson, 2014), ”Swedish Tax Policy: Recent Trends and Future Challenges” (Sörensen, 2010), ”Estimating Dynamic Income Responses to Tax Reforms: Swedish Evidence” (Holmlund, Söderström, 2008).

Därtill har OECD (”Swedish Survey”, 2011) och Långtidsutredningen (SOU 2011:11) landat i liknande slutsatser.

DAN SYLVEBO

Politisk redaktör