Femton särskilt utsatta områden i vårt land har blivit tjugotre. Detta framkommer av en ännu inte officiell rapport som Dagens Nyheter tagit del av. Rapporten skulle enligt Expressen publicerats i maj, men så har inte skett.

Rapporten är naturligtvis ett stort misslyckande för vår polis och statsmakt. Rikspolischef Dan Eliasson har lovat en minskning av antalet områden. Nu sker i stället det motsatta. Inte undra på att Eliasson fått tunghäfta.

Varför är det så allvarligt och vad utmärker dessa områden?

Här pågår narkotikahandel relativt öppet. Gängkriminalitet med inbrott och övrig skadegörelse. Skjutningar med mord som följd inträffar ofta. Religiös extremism med moralpoliser och parallella rättssystem.

Allt detta gör att människor som bor här känner social oro och otrygghet i sin vardag. Man känner sig övergiven av de myndigheter som lovat alla skydd mot kriminalitet.

Dessa platser kännetecknas av att rättsstaten och välfärdsstaten vittrar sönder till något helt annat än en förort i Sverige. De små stegens tyranni har nu övergått till stora områden som de kriminella behärskar. Ockupation hade det kallats om det hade varit främmande makt.

I dessa områden gäller inte demokratin fullt ut. Här är det områdets lagar som styr. Parallella samhällen växer sig starka i Sverige. Har inte polisen och övriga myndigheter noterat denna framväxt av utanförskap?

Det har de säkert gjort, men inte tagit det på största allvar. Det är de små stegen mot utanförskap som togs för cirka 30 år sedan som nu övergått i parallella samhällen.

Polisens resurser räcker inte till. Våra myndigheter har varit för naiva och toleranta till det som sker/har skett i våra utsatta områden. Nu står de med rumpan bar.

Annons

Nyvakna politiker står i talarstolarna och ropar efter fler poliser, som om det vore en dagligvara. Självklart behövs det ett antal tusen för att återföra dessa områden till vår demokrati, men de kläcks inte över en natt.

Under denna kläckningsperiod som varar alltför länge måste vårt parlament med regeringen i spetsen agera.

Regeringen har yttersta ansvaret, men även alliansen måste här hjälpa till. Att göra det till en partipolitisk fråga inför valet 2018 är inte värdigt vårt demokratiska samhälle. Ett samhälle som vi tidigare har kunnat vara stolta över.

Människor som är ”fångade” i dessa områden behöver bli fria idag precis som du och jag är. Med tanke på polisbristen måste en plan B tas fram omedelbart. Varje dag av försening blir till ett lidande för de ”ockuperade”.

Att fortsätta ropa efter poliser från talarstolar är närmast parodiskt då man vet att det inte löser problemen vi har idag.

En kriskommission med stora befogenheter bör tillsättas. Denna krisgrupp bör ledas av en person som kan polisarbete. I detta allvarliga läge bör militären kopplas in. Företrädare för ordningsvakter och övrig säkerhetspersonal har sina givna platser.

För att få en bredd bör också myndigheter som Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och sociala myndigheter vara representerade. Hela samhället måste på allvar engagera sig.

Gör vi inte det eskalerar med stor sannolikhet utvecklingen i de utsatta områdena.

Kriskommissionen bör jobba snabbt, max ett halvår. Uppgiften ska vara att lägga förslag på både kort och lång sikt som gör att utanförskapsområdena återgår till det demokratiska samhället.

Jag förväntar mig skarpa förslag som inte tar några partipolitiska hänsyn. Klarar vår regering av att ta beslut som leder till att ”ockupationen” av de utsatta områdena upphör? Vad kan vara viktigare än att befria dessa människor som bor där?

Kjell Krantz (M)