År 1907 beslutade riksdagen om allmän rösträtt för män till riksdagens andra kammare. Samtidigt demokratiserades valen i kommuner och till landsting. Märkligt är att dessa viktiga demokratiseringsbeslut fattades mot liberalers och socialdemokraters vilja. Anledningen är att frågan om allmän rösträtt intimt kopplades samman med valsättet. Denna problematik var mycket viktig i hela Sveriges politiska liv, och för Jönköpings-Posten var den ödesdiger.

Redan vid riksdagen 1902 lades en proposition om utvidgad rösträtt. Den skulle enligt förslaget tillfalla alla män som var över 40 år och dessutom alla gifta män. Förslaget föll, men riksdagen avgav en skrivelse om utredning om rösträttsutvidgning. På initiativ av bland andra den skånske lantmannen Ivar Månsson i Trää begärde riksdagen att utredningen skulle ta upp frågan om lika representation för land och stad samt proportionell valmetod. Dittills hade riksdagsmän valts i små enmansvalkretsar, där det varit självklart med majoritetsval.

Vid proportionella val blir valkretsarna större och flera riksdagsledamöter väljs för varje valkrets. Det innebär att både större och mindre politiska partier blir representerade från en och samma valkrets. Vid majoritetsval gynnas de stora partierna, och ett tvåpartisystem blir naturligt, som i Storbritannien, medan proportionella val leder till ett flerpartisystem.

1904 föreslog regeringen Boström en rösträttsreform som byggde på 25 år som rösträttsålder och proportionell valmetod. Men sedan 1902 hade Liberala samlingspartiet bytt ledare från Sixten von Frisen, som ville ha proportionell valmetod, till Karl Staaff, som energiskt pläderade för majoritetsval. Liberalerna liksom socialdemokraterna var övertygade om att »vänstern« skulle gynnas av majoritetsval. Andra kammaren sa därför nej till rösträttsförslaget 1904. Resultatet blev detsamma 1905.

År 1906 leddes Sverige av en liberal regering med Karl Staaff som statsminister. Nu föreslogs allmän rösträtt med majoritetsval. Med stor majoritet antogs förslaget i andra kammaren, men med ännu större majoritet sa första kammaren nej. Ett par yttranden av statsministern har gått till hävderna från detta års riksdagsdebatt. Staaff ställde frågan om konungamakt med folkmakt eller konungamakt med herremakt skulle råda i Sverige, ett tillspetsat yttrande som ledde till att två av statsråden avgick. Staaff menade att den faktiska beslutanderätten skulle ligga hos andra kammaren. Den kammaren skulle tillse att »klockan går«, medan första kammaren enbart skulle konstatera »vad klockan är slagen«. Replikväxlingen vanns dock av den konservative ledamoten, juridikprofessor Hugo Blomberg, som menade att första kammaren också skulle tillse att »klockan går rätt«.

Karl Staaff begärde nu att kungen, Oscar II, skulle upplösa andra kammaren. Hans förhoppning var att den egna linjen skulle få ännu större majoritet i en nyvald kammare, men kungen menade, inte ologiskt, att det vore fel att upplösa en kammare som sagt ja till ett regeringsförslag. I stället tillträdde en regering ledd av högermannen Arvid Lindman. Kungen framhöll i en diktamen till sin nya regering att den skulle lägga ett förslag om proportionellt valsätt till riksdagens båda kamrar. Därmed hade kungen uttalat sig för »dubbelproportionalism«, ett förslag som hade lantmannen Alfred Petersson i Påboda som upphovsman.

I Lindmans ministär var Petersson i Påboda jordbruksminister, och regeringsförslaget i februari 1907 präglades av dubbelproportionalismen. Dessutom hade några radikaliserande moment tillkommit. Rösträttsåldern sänktes från 25 till 24 år. Proportionalismen utsträcktes till att gälla landstingen och storstädernas stadsfullmäktige, och den kommunala rösträtten begränsades till en 40-gradig skala. Det sistnämnda var ett inslag som var attraktivt särskilt i Norrlandskommuner, där bolagens makt var tryckande.

Mot regeringsförslaget stod främst en liberal motion, som 73 ledamöter med Karl Staaff i spetsen undertecknat. Där pläderades för majoritetsval. Hela frågan hänsköts till ett särskilt utskott. Ärendets utgång var oviss. Frågan var om propositionen var tillräckligt tillmötesgående gentemot andra kammarens lantmän och om den var för utmanande gentemot första kammaren. Då tillkom ett radikaliserande förslag i form av en motion av Daniel Persson i Tällberg. Han gick på dubbelproportionalismens linje men lade till att valbarhetsvillkoren för första kammaren borde sänkas och arvodering införas för första kammarens ledamöter.

I detta läge gjorde statsminister Lindman något ovanligt. Han ställde kabinettsfråga, inte på det egna regeringsförslaget utan på Tällbergs tilläggsyrkande. Första kammaren kände sig pressad och accepterade regeringsförslaget med tillägg av arvodering av kammarledamöterna. När också andra kammaren sagt ja, kunde sammanjämkning ske så att hela riksdagen godkände sänkta valbarhetsvillkor för första kammaren, vilka innebar 50 000 kronor för förmögenhet och 3000 kronor för inkomst.

Beslutet var av den karaktären att det måste bekräftas av ny riksdag efter att val hade hållits. Vid 1909 års riksdag röstade även Karl Staaff och flertalet liberaler för förändringen, medan socialdemokraterna fortfarande röstade nej.

Ett par aspekter bör understrykas, dels det märkliga att vänstern gick emot den föreslagna demokratiseringen, dels att enskilda riksdagsmän fortfarande kunde spela så stor roll: Ivar Månsson i Trää, Alfred Petersson i Påboda och Daniel Persson i Tällberg. Allt avgjordes inte av partier och partiledare. Den förstnämnda aspekten har tidigare framhållits av Leif Lewin och den andra av Sten Carlsson.

Samfundsmässiga och politiska överväganden 1905-1906

Annons

Det var inte enbart inom politiken som Jönköpings-Posten drogs in i organisationstillhörighetsfrågor utan även när det gällde de kristliga samfunden. I båda fallen spelades en huvudroll av Josef Hamrin.

År 1904 hade ordföranden i Jönköpings missionsförening, Karl Palmberg, valts till suppleant i styrelsen för Svenska missionsförbundet. Därefter pläderade han för ett samgående mellan de båda organisationerna. Han ville således att Missionsföreningen skulle gå upp i Missionsförbundet.

Vid Jönköpings missionsförenings årsmöte tog Karl Palmberg upp frågan om anslutning till Missionsförbundet och talade sig varm för förslaget, men just innan klubban för propositionen föll begärde riksdagsledamoten Erik Räf ordet och menade att styrelsen först borde utreda frågan. Så beslöts, man tillfrågade predikanterna i Missionsföreningen om deras inställning, och en kommitté tillsattes. Flertalet predikanter var negativa till ett samgående. I styrelsens kommitté var Palmberg och disponent Johan Peterson positiva, medan kommittémajoriteten på tre personer var negativ. I denna majoritet ingick Josef Hamrin, som samma år, 1905, blivit styrelseledamot i Missionsföreningen. Med dessa ställningstaganden föll frågan om ett samgående, åtminstone tillfälligt.

De som hade annan uppfattning än Josef Hamrin i samfundsfrågan, Palmberg och Peterson, var även styrelseordförande respektive direktör i Halls bolag, som drev Jönköpings-Posten, och de var sålunda Hamrins arbetsgivare.

Den 2 juni 1905 berättar Jönköpings-Posten att stadens riksdagsman folkskoleinspektör Robert Johansson kallat politiskt intresserade till ett möte i läroverkets högtidssal. 400 personer hade kommit. Jönköpings-Posten berömmer Johansson och berättar att han talade i halvannan timme, helt extemporerat, synnerligen ledigt och med osviklig klarhet och reda. Johansson sade sig vara för de proportionella valen och menade att det var viktigt att ett resultat nåddes. Vidare sades att skolrådet inte ville att Johansson skulle fortsätta som riksdagsman. Själv ville han också dra sig tillbaka men kunde tänka sig att fortsätta om det mot förmodan skulle bli svårt att finna en frisinnad kandidat.

Den 8 augusti nämndes att både Svenska Morgonbladet och Jönköpings-Posten förespråkade proportionella val. De ger, sade Jönköpings-Posten, rättvisa, och tidningen uppmanade Sveriges frikyrkliga att kämpa för en god sak.

Den 15 september beskrevs ett valmöte som de frisinnade kallat till. 700 personer hade infunnit sig på läroverket. Felix Hamrin inledde och framhöll att i främsta rummet borde industrins och handelns intressen gynnas. Han sade att Johansson helst velat avgå som riksdagsman, men han var den bäste som stod till buds. Johansson hade främjat Jönköpings intressen och inte ägnat sig åt något socialistiskt kryperi. Felix Hamrin hade helst velat att Johansson helt tog avstånd från den proportionella valmetoden, men han hade satt rösträtten i första hand och valsättet i andra.

Jönköping sades ha två goda kandidater till riksdagen, Robert Johansson och hovrättsassessor Karl Johan Ekman, båda ivriga nykterister. I själva valet fick Johansson 875 röster mot 539 för Ekman (26/9, 27/9 och 29/9).

När regeringen Staaff tillträdde på hösten 1905, var Jönköpings-Posten ganska positiv men kritisk mot statsråden Fridtjuv Berg och David Bergström.

I början av år 1906 kritiserade Jönköpings-Posten Frisinnade landsföreningen. Utredningen om proportionella val var klar 1904, men då förkastades förslaget av de frisinnade under Karl Staaff. Jönköpings-Posten instämde med Stockholms Dagblad om de proportionella valens företräden (18/1). Några dagar senare framhölls att första kammarens avskaffande inte var önskvärt, och tidningen ville ha proportionella val också till första kammaren. Det innebar att man tog avstånd från regeringen Staaffs rösträttsproposition (26/2).

Den 18 april bildades Jönköpings frisinnade valmansförening, och grosshandlaren Felix Hamrin valdes in i styrelsen. Bland programpunkterna fanns en omedelbar utvidgning av den politiska rösträtten, en reformering av den kommunala rösträtten, en lycklig lösning av egnahemsfrågan och nykterhets-frågans kraftiga främjande.

Några dagar senare ägde ett opinionsmöte rum i Jönköping till förmån för proportionella val. Assessor Ekman talade, och under mötet yttrade sig Josef Hamrin. Han menade att allmän rösträtt med proportionella val var ett naturligt ställningstagande efter utvecklingen från 1902. Det var andra kammaren, inte första, som hade svikit.

Den 9 maj var det de frisinnade som hade ett opinionsmöte på läroverket. Av intresse är att sekreterare på mötet var redaktör Teodor Telander, alltså Josef Hamrins kollega på Jönköpings-Posten. Under mötet yttrade sig Felix Hamrin, som fann det märkligt att man på sina håll kunde fordra att de frisinnade, som var i majoritet, skulle böja sig för de konservativas vilja. På mötet antogs en resolution till förmån för regeringens proposition.

Överraskande är att Jönköpings-Posten den 17 maj prisade Karl Staaffs anförande i riksdagen, där han sagt att första kammaren borde förstå vad klockan var slagen.

Fortsättning följer...