Lugnet och tystnaden är nästan överrumplande när man passerar entrén till hospicet på Ekhagen. I hemmet med tio platser vårdas de patienter som är så sjuka att bara smärtlindring, omvårdnad och omtanke återstår.

Fakta: Ekhagens gästhem

Under 2015 vårdades 57 kvinnor och 47 män på gästhemmet. Medelvårdstiden var 28,2 dygn oc..

Fakta: Ekhagens gästhem

Under 2015 vårdades 57 kvinnor och 47 män på gästhemmet. Medelvårdstiden var 28,2 dygn och snittbeläggningen 80 procent.

Antalet vårddygn uppgick till 2 934.

Boo Hansen, 67, var först SO-lärare på högstadiet i Vaggeryd och sedan på Junedalsskolan i Jönköping i 15 år, innan han gick i pension för två år sedan. Sedan den 1 augusti ligger han i ett av patientrummen och har svårt att få fram orden med sina försvagade lungor. För drygt ett år sedan fick Boo Hansen det svåra och skrämmande beskedet: Du har ALS. Den dödliga neurologiska sjukdomen leder till muskelförtvining och förlamning, efter att nervceller i bland annat hjärnstammen och ryggmärgen dör. På Ekhagens gästhem är Boo helt beroende av hjälp med allt han ska företa sig. Han får hjälp med smärtlindring vid behov, även om smärtan inte är alltför påtaglig just nu. Tack vare sömnmedel kan han sova någorlunda på nätterna.

— Det var svårt i början, men nu har jag accepterat min situation. Det svåraste är att tänka på allt som jag missar, berättar Boo Hansen. Orden når fram, men rösten blir svagare efter ett tag. Ibland försvinner den och han får börja om med förnyat syre.

— Jag saknar bilturerna i Sverige till historiska och natursköna platser, liksom körsången och vännerna i Sofia kyrka. Jag skulle så gärna ha velat se J-Södras matcher från åskådarplats, och jag är naturligtvis ledsen över att inte få följa barnbarnens utveckling, fortsätter han.

Annons

Boo, som hunnit leva två år som pensionär, lämnade i somras bostadsrätten i Gränna. Nu minns han de underbara, knallröda solnedgångarna över Visingsö, och vet att han inte kommer att återvända. Han tycker att han har fått leva ett rikt liv, och är inte rädd för att dö. Men det hindrar inte att han flera gånger faller i gråt, när vi kommer in på det som varit och den framtid som snart inte längre finns.

— Som många andra är jag rädd för smärtan och lidandet. Det måste vara outhärdligt långsamt att bara ligga och vänta på döden utan att ha någon familj, säger han, och sneglar på yngsta dottern Eva Henly som är med under samtalet.

— Själv har jag en underbar familj och väldigt många vänner. Omvårdnaden och personalen här är bra.

På en lapp har han med dotterns hjälp skrivit ned något han gärna vill framhålla: vikten av att all personal som jobbar med vård i livets slutskede, dag som natt, har ett personligt, nära och varmt bemötande gentemot dem som väntar på slutet.

Boo berättar att han har en kristen tro där han kan hämta kraft och stöd. Men han medger att det känns orättvist att just han skulle drabbas av en så ovanlig sjukdom.

Vad ger dig mening just nu?

— Det är barnen och barnbarnen, alla omtänksamma, kärleksfulla brev, sms och vykort. Vacker musik och tanken på att fortsätta kämpa en dag till, säger Boo Hansen.

Läs mer om Livet & Döden:

Lenas dotter omkom i Eksjöbranden

Sofia om sorgen efter pappa

Hit doneras döda kroppar