Jag fick en gång den briljanta idén att tatuera in Inre skönhet är för amatörer på underarmen, fast på engelska för att det skulle låta lite skönare. Så är det med det mesta. Det låter alltid bättre på engelska än på svenska. Inner beauty is for amateurs. Längre ner på armen står det Jag ångrar ingenting, fast på franska.

Jag har svårt att erkänna det, men jag ångrar nog lite att jag tatuerade in det första. Det med att inre skönhet är för amatörer. För ingen begriper att det är ironi, och jag har fått förklara det så många gånger att jag har funderat på att ta bort den. Men tydligen ska det göra ännu ondare att ta bort en tatuering än att göra en. Och med tanke på hur plågsamt det var och hur känslig jag är för smärta, så känns en långärmad blus enklare för att dölja den i vissa sammanhang.

Men när jag försöker piffa upp den yttre skönheten, så slår ibland den existentiella ångesten till. För det tar längre tid för varje år att bli snygg. Och i den vevan börjar jag ibland fundera på hur andra ser på oss, på mig och på min man. Vi närmar oss ohjälpligt andra halvlek i livet. Blev vi dem som vi förväntades bli?

Annons

Lever vi upp till Instagrambilden av det där vackra och lyckade, hårt arbetande men ändå avslappnade paret som visar upp välordnade middagar med nära vänner och vår stilrena inredning på sociala medier? Som kommenterar andras fina, filtrerade bilder med korta och välformulerade repliker utan överkonsumtion av emojis.

Nej, jag spelar i det andra laget. Det laget som inte orkar driva sin egen person som ett välpaketerat företag utåt på sociala medier. Inte när jag är ledig i alla fall. Jag har fullt upp med det i mitt verkliga jobb där jag måste vara snygg, duktig, bättre än förväntat, förberedd, påläst, välrepeterad, välklädd … och som sagt, snygg.

Skulle jag ta en selfie med ett vaxdocke-filter och lägga upp det på Facebook, hade ju ingen känt igen mig när jag dykt upp på riktigt. Förvirringen skulle ha blivit total. Falsk marknadsföring! hade kunderna kanske tänkt.

Gud vad skönt det hade varit att jobba på en kyrkogård, tänker jag då. Gräva små rabatter och kratta grusgångar. Eller i ett kostall. Köra traktor i en skitig arbetsoverall. Mocka och mjölka kor. Kunna gå till jobbet och se hur galen ut som helst utan att någon höjer på ögonbrynen. Kossor bryr sig sällan om människors look.

Ungefär så som jag ser ut när jag lämnar yngsta barnet i skolan på morgonen, ofta iförd mössa och lång regnrock oavsett årstid, för att inte pyjamasen under ska synas. Jag möter andra föräldrar vid skolgrinden som jobbar på bank och advokatkontor. Välklädda, i högklackat, struket och dressat. Men jag ska ju inte jobba förrän i kväll. Och ni skulle ALDRIG känna igen mig!