Det här gänget är kanske inte så välkänt i vårt land, men i sitt hemland och ute i Europa är de sedan länge uppskattade och prisade. Vi kan säga att det var en kväll som spände mellan det mjukt lyriska och det ystert busiga.

”Sing, Sing, Sing” var ett bus som nästan aldrig ville ta slut. Men det var snyggt och lyssnarvänligt hela tiden.

Ofta är soundet kattlikt tassande med Jans lätt hesa och väsande ton från tenorsaxen. Han och Henrik fick i våras, hemma i Danmark, mycket passande, Ben Webster-priset.

Han var en musiker som de uppenbart har präglats starkt av. Stilarna på kvartettens repertoar skiftar och vi fick alltså höra en hel del standards, framplockade främst ur skåpet för swing.

Till detta fogades flera fina ballader. ”Nånting gammalt, nånting nytt, nånting lånat, nånting blått”, sa man förr. Det stämde ganska väl in på denna premiärkväll.

Äldsta låten var nog Duke Ellingtons ”East St Louis Toodle-Oo” från 1920-talet, som fick inleda kvällen. Lite väl långsam version för min smak, men med ett suggestivt sug.

Men temperaturen och tempot kom att stiga. Intensiteten och kraften i spelet växte gradvis fram. Jan har ett mjukt och fint flöde i improvisationerna. Hans frasering och nyansering är mästerlig. Henrik har en avspänd och ledig spelstil, lite i Oscar Petersons anda.

Morten är en energisk och tekniskt skicklig trummis. Eske är en lite oortodox och nedtonad basist. Han nådde inte riktigt ner till mig. Men vi fick en fin kärleksförklaring till jazz från den gyllene eran.

Annons

Betyg: 4 tändstickor.