Inom modebranschen har det alltid funnits pionjärer som nyfiket närmat sig konsten. Avantgarde är den spektakulära leken utan annan nytta än att fånga rampljuset och flytta fram upphovspersonens positioner. Bea Szenfeld har utvecklat flörten mellan konstformerna till en kärlekshistoria och skapar fantasifulla klädkollektioner som får superstjärnor på fall. På Vandalorum visas just nu ett urval av hennes gränsöverskridande verk.

Fakta: Från mode till konst

Bea Szenfeld är inte den första designer som tagit steget från catwalken till galleriet. Me..

Fakta: Från mode till konst

Bea Szenfeld är inte den första designer som tagit steget från catwalken till galleriet. Men det motsatta har också varit lika vanligt, konst som inspirerats av modet - och kanske mest fruktsamma har samarbeten varit. Den österrikiske konstnären Gustav Klimt samarbetade modeskaparen Emilie Flöge för att skapa de guldskimrande kreationer man bland annat kan se i hans berömda målning Kyssen.

Modeskaparen Elsa Schiaparelli tog hjälp av surrealisten Salvador Dalí. Även i Sverige är exemplen flera. På 1950-talet lät varuhuset NK konstnärer som Stig Lindberg, Olle Bonnier och Olle Bærtling att skapa textilmönster. Ett mer samtida exempel är Jockum Nordströms kalsonger för modeföretaget Whyred.

En annan skandinavisk modeskapare som tagit steget in i konstens finrum är finska Daniel Palillo. Precis som Bea Szenfeld har han också sytt scenkläder åt Lady Gaga.

För ett par år sedan bar mega-artisten Lady Gaga, känd för sin extraordinära klädstil, ett av Bea Szenfelds plagg i en musikvideo. Nåja, plagg och plagg. En tvådimensionell björnfigur i papp är kanske en mer adekvat beskrivning. En sådan händelse ger förstås eko i nöjes- och modeindustrin och den gav Szenfeld en ny skjuts framåt. Då hade hon redan hunnit etablera sig som konstnär/kreatör genom uppmärksammade utställningar. Det vi nu ser på Vandalorum är ett koncentrat, snyggt paketerat i stram enkelhet och med de mest tongivande inslagen från senare år.

I Lada 1 är punktbelysningen riktad mot en lång catwalk. Svart golvnära podium, med provdockor i samma nyans, skapar en effektiv kontrast till de bländande vita kreationerna. Kreationer känns onekligen som ett förlegat ord, men det är ändå det som bäst beskriver vad man möter. Klädedräkterna består helt enkelt av vitt papper som sammanfogats och vikts till stora volymer, överdimensionerade i förhållande till modellernas smala kroppar. De består av idel upprepningar, veck och mindre figurer som utförts en masse och tillsammans formar stora kluster. Spetsar, kuber, hexagoner och så vidare. Som om varje modell vore ett obönhörligt svart hål i universum dit planeter och annan materia sugs och samlas i täta formationer. Dragningskraft är en viktig ingrediens, förutom papper, nål och tråd.

Annons

Utställningen synliggör hur tankar kring mode förändrats. Själv minns jag 1970-talet och Ingrid Schrewelius lakoniska kommentarer från visningar i Paris eller Milano. Då kunde ett eller annat halvgalet inslag få medtittarna framför teven (läs: föräldrarna) att fnissa till. Under 80-talet blev det riktigt underhållande, när Jean-Paul Gaultier gick bananas och utmanade etablissemangets gränser. Inte minst med sin öppna lek med könstillhörighet. Som konststudent gillade jag den scenografiska hållningen och tyckte de ibland ganska bisarra skapelserna lyfte branschen. Men Gaultier var långt ifrån först att tulla på gränserna mellan konst och mode.

På 1960-talet överförde Yves Saint Laurent konstnären Mondrians karaktäristiska bildspråk till en av sina klänningar, och Irving Penns modefotografi från samma tid blev snart upphöjd till konst. Salvador Dalí tog tillsammans med modeskaparen Elsa Schiaparelli modet ett steg längre och gjorde redan på 1930-talet en skelettklänning à la Alien, och senare en köttklänning som inspirerat till Lady Gaga's outfit. Redan där var gränsen mellan haute couture och konstupplevelse utsuddad. På senare år har intresset ökat än mer och flera svenska konstnärer och klädskapare arbetar medvetet med fokus bortanför de konventionella rågångarna. Så gör bland andra Minna Palmqvist och Sandra Backlund, som i våras båda deltog i Stockholms kulturhus Asylum, en utställning som tangerade samma tema.

På Vandalorum löper Szenfelds röda tråd genom den kommersiella modevärlden, men det finns också en allvarligare aspekt. Vid catwalkens slut finns ett rum skapat av ljusa draperier. På golvet där inne installationen "Station 5", i papper naturligtvis, som vid en hastig blick liknar en strand med klapperstenar. Går man närmare inpå de mjuka formerna så ser man snart att det är små barn som ligger där, i förvridna ställningar och med ansiktena mot marken. Otäcka bilder dyker upp på näthinnan, av livlösa flyktingbarn på Medelhavets vinterstränder såväl som andra världskrigets ofattbara högar av lik. Installationen gjordes 2012 och är främst en gestaltning av det individuella sorgearbetet efter ett förlorat barn. Den kollektiva verkan tar dock överhanden och känslan av allmänt monument över ett gemensamt trauma dominerar. Oavsett träffverkan hos åskådaren är det ett starkt berörande verk och en välbehövlig kontrast till den glättiga modevärlden på andra sidan tygstycket. Ett rum som andas stillhet och eftertanke.

Runt lokalens väggar visas videosekvenser som levandegör Szenfelds kreationer, såväl i intervjuer med henne själv, musikvideon G.U.Y. med Lady Gaga, som i rena modevisningar. Det är framför allt i det sistnämnda sammanhanget som en mycket viktig ingrediens blir synlig: Rörelsen. Man undrar ju när man ser kreationerna på utställningens stela dockor om de verkligen är praktiskt möjliga att bära. Om de inte spricker och går i bitar. Och visst, några av de mest voluminösa pjäserna är verkligen stela åbäken utan följsamhet. Den som sett The Unconventional Material Challenge i modesåpan Project Runway anar hur skaparen svettas i kulissen, medan bit efter bit faller av i takt med modellens promenad nerför catwalk. Det är många av de unga designernas mardröm att behöva sy upp kläder av vad de kan plocka åt sig i till exempel en leksaksaffär. Men vissa av Szenfelds plagg, de som skapats av otaliga lameller, lyfter plötsligt och får liv. De böljar för varje steg, svänger med en skön pendelverkan och får genast en helt ny dimension. Jag kan köpa att resten av kollektionen dras med exotiserande uttryck i form av elefanter och lejon, bara för detta. Att de mer abstrakta verken rör sig så snyggt. För mig är de utställningens bonus, de som omvandlar den statiska perfektionismen också till ett organiskt flöde.

Thomas Lissing

Frilansjournalist, fotograf och författare. Skriver främst om konst, arkitektur och kulturmiljö.

Bor i Växjö.

Fotnot: utställningen med Bea Szenfeld i Lada 1 på Vandalorum pågår till den 28 februari 2016.