Reaktionerna på gårdagens artikel om att postutdelning varje dag tycks vara ett minne blott, lät inte vänta på sig: ”Jag blir skraj om inte ens posten kan fungera! Det är en ren samhällsfara” ”Var ens post är, vet man inte längre” ”Posten kommer fel. Posten kommer inte alls. Posten kommer veckor senare för de har hamnat på fel adress. Vågar inte beställa id- handlingar” ”Det är katastrof nu mera”, var kommentarer som skrevs till artikeln.

Inblick i företaget

Vi möter en av länets brevbärare när han ska inta sin lunch och stress lyser i hans ögon.

— Förr kunde vi äta i lugn och ro. I dag är hela arbetsdagen en kamp mot klockan, säger han.

Osäkra konsekvenser

Han är under intervjun märkbart rädd för att någon ska kunna lista ut vem han är. Den som kritiserar företaget riskerar att omgående förlora jobbet, uppger han, men han är beredd att ta den risken.

— Vi klarar inte mer! Vi brevbärare har inte förutsättningarna som krävs för att göra ett bra jobb. Jag skäms för att bära loggan och att möta kundernas blick, säger han.

Det värsta enligt honom är kommentarerna som kommer från kunderna i slutet av dagen.

— "Hur länge har du sovit idag” får jag höra klockan sex på kvällen. Det känns förnedrande.

Kroppen protesterar

Han minns hur det var när Posten stod för kvalité, service och personalvård. Det är det som gör ont i honom idag.

— Vi brevbärare jäktar runt sönderstressade. Vi har ont i axlar och nacke, men det är ingen som lyssnar.

Kollegor hjälps åt

Det kommer bara fler direktiv uppifrån att ytterligare tjänster ska dras in. Varje gång PostNord drar in en tjänst så läggs postrundorna om. Ett distrikt utan brevbärare blir en utökande del till flera andra för att posten överhuvudtaget ska kunna delas ut.

— Jag förstår att våra kunder reagerar när de en dag får posten klockan elva och en annan dag klockan sex. Det värsta är att vi minst en gång i veckan måste lägga post för att vi helt enkelt inte hinner med att dela ut allt. Det känns verkligen inte bra, säger han.

Prioriteringar och val

Varje dag ber produktionschefen medarbetarna att hjälpas åt med ett distrikt och då dominerar grupptrycket.

— Om det är några som tar tag i det så vill ingen svika en kollega. Självklart är det på sikt en ohållbar situation. Det kan till och med bli så att vi får stå över en semestervecka för att det inte finns någon som kan ta vårt distrikt, säger han.