Jönköpings-Posten var indragen i en av 1930-talets stora litterära strider, Krusenstjernafejden. Agnes von Krusenstjernas föräldrar var översten Ernst von Krusenstjerna och Eva Sofia Hamilton. Hennes morbror var landshövdingen och den ledande politikern Hugo Hamilton, och hon var i rakt nedstigande led ättling till Erik Gustaf Geijer. Hennes böcker var i stor utsträckning uppgörelser med den högadliga miljö som hon kom ifrån. Bonniers förlag vågade 1934 inte ge ut fjärde och femte delarna av Fröknarna von Pahlen. Man ville inte utmana den tyskvänliga opinionen genom att publicera vad den »anständiga« publiken börjat anse som »upplösande«. Citattecknen är Tor Bonniers i brev till Agnes von Krusenstjerna. År 1935 började författarinnans tredje romansvit utkomma, Fattigadel. Det är här kritikern John Landquist och JP kommer in.

John Landquist hade varit en kritiker med sinne för radikal litteratur. Han var en ledande försvarare av August Strindberg i 1910 års Strindbergsfejd. Nu hade han glidit åt höger, och han var politisk redaktör i det pronazistiska Aftonbladet. 1935 blev han professor i pedagogik och psykologi vid Lunds universitet. Samma år var han censor vid studentförhören, och han kom till Jönköping. Då bad JP om ett uttalande av honom, och det publicerades den 18 maj 1935 som »Ett ord i den pågående litteraturfejden«. Landquist skrädde inte orden:

 

Jag har aldrig sett något så vedervärdigt i svenskt tryck som några kapitel i en ny roman av Agnes von Krusenstjerna. På ett alltför genomskinligt sätt, som ansågs vara ett för läsaren begripligt angrepp, överöste här den berättande med de giftigaste smädelserna sin egen åldrade mor. Denna vidrighet borde åtminstone kunna öppna ögonen på dem, som inte våga se det psykiska förfallet i författarinnans perversa sexuella fantasier. Denna person behöver vård, men hon bör inte förgifta opinionen med sina sjuka monomanier. Ansvaret faller på dem, som begagna produkterna av en hjälplös människa för att göra affärer på dem. Det finns en censur, som är berättigad. Ingen kan med skäl i ett fritt land åläggas att trycka och sprida en sjuk människas oansvariga alster.

 

Agnes von Krusenstjernas make David Sprengel gav under hösten ut en bok med titeln Förläggarna, författarna, kritikerna om Agnes von Krusenstjerna och hennes senaste arbeten. Där insinuerade Sprengel manier och psykisk insufficiens hos John Landquist på samma sätt som denne gjort beträffande Agnes von Krusenstjerna.12

I sin kulturbevakning uppehöll sig Jönköpings-Posten mycket vid den kristna litteraturen. Stor uppmärksamhet gavs de böcker som var präglade av Oxfordgrupprörelsen. Yngve Hamrin själv recenserade Ronald Fangens böcker (17/4, 11/5 1937 och 20/12 1938). Hösten 1937 skrev han om tre verk, alla med kristna motiv: Sven Lidmans Blodsarv, Harry Blombergs Vi måste börja om och Hjalmar Gullbergs diktsamling Att övervinna världen (26/10, 29/10 och 11/11 1937). Hamrin var mycket positiv till alla tre arbetena. Han skrev också om annan litteratur som vände sig till en traditionell litterärt intresserad medelklass, till exempel en diktsamling av prins Wilhelm, Hugo Swenssons roman om läroverksadjunkten Paul Hoffman och Harald Schillers biografi över John Bauer (5/11, 12/11 1935 och 9/1 1936).

 

Systern Barbro Hamrin, senare Barbro Hultman, var en återkommande skribent. Hon skrev om Stina Palmborgs bok Svårhanterliga barn och fann det vara en lärorik litteratur. Hon presenterade Toyohiko Kagawa i en artikel om »Kristus och Japan«, och hon recenserade Ida Granquists kristliga dikter (3/10, 22/10 och 21/12 1935). Senare behandlade hon den finländska författaren Sally Salminen och fann hennes verk vara en trohetens höga visa (10/11 1936). Hennes make Sven Hultman recenserade också, bland annat herdabrev av Torsten Bohlin och Gustaf Ljunggren från Härnösand respektive Skara samt en bok av Hugo Swensson från läroverksmiljö (4/7 1935, 17/11, 21/12 1936, 30/11 och 20/12 1937).

 

Barbro Hultman var nästan unik som kvinnlig skribent på kultursidan, »fjärde sidan«. Där skrev dock också Märta Leijon, småskollärare, lantbrukare och författare från Västbo härad. Hon intresserade sig för livet på landsbygden, särskilt för bondkvinnornas situation, och hon tecknade en mörk bild av livet i storstaden (8/1, 1/4, 2/6 och 24/2 1937), men hon skrev också exempelvis om svenskamerikaner och hon angrep stormakternas kolonialpolitik (30/6 och 26/10 1938).

En flitig recensent var Robert Fur, rektor för Jönköpings kristliga folkhögskola, senare Södra Vätterbygdens folkhögskola. Han recenserade kristlig litteratur, bland annat böcker av Nils Bolander och J. A. Eklund (25/6, 13/7, 5/8, 9/9, 11/11 och 28/11 1936). Harry Sjöman i Värnamo var både recensent och blev recenserad. Han skrev särskilt om den tidiga väckelserörelsen och om läsaremöten. Böckerna Vinden blåser vart den vill och Det brann en eld blev positivt behandlade (26/10 1936 och 19/12 1938). Han recenserade bland annat kvinnliga författare och en bok om Kävsjön (15/11 1935 och 13/8 1936).

Utomordentligt flitig var Harry Blomberg. Han deltog själv i folkbildningsarbetet och en återkommande synpunkt från honom var att Sverige hade förändrats och förbättrats bland annat tack vare studiecirklar och föreläsningar, och han prisade det arbete som utfördes av Jordbrukarnas Ungdomsförbund, JUF (3/11 1936, 7/1 och 2/10 1937).

 

Annons

Harry Blomberg behandlade även författare som inte i första hand hade en kristen etikett. Han skrev om Knut Hamsun (21/8 1936), senare om Vilhelm Mobergs berättelse om Knut Toring och om Eyvind Johnsons Olof-serie. Han sade att han särskilt ville se på de författare som uppmärksammade det fattiga Sverige: Harry Martinson, Ragnar Jändel, Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johansson, Eyvind Johnson och Stina Aronson. Senare lyfte han också fram Albert Viksten (11/2, 10/12 1937 och 11/6 1938).

Ivan Oljelund hade en bakgrund som liknade Harry Blombergs. Han hade varit vänsterradikal men lämnat de ståndpunkterna och var alltmer intresserad av religiösa och moraliska frågor. Liksom Blomberg skrev han i vitt skilda ämnen, och han kunde visa ett starkt engagemang för judarnas situation i Europa (23/1 1939).

 

Agne Hamrin behandlade ämnen som hade anknytning till antiken, bland annat Horatius och Augustus (15/2, 12/5 och 29/11 1937). Han skrev också mycket berömmande om Fredrik Bööks bok om en bilresa till Belgien (6/12 1937). Själv fick Agne Hamrin sin bok om England recenserad. Boken sades vara »en synnerligen angenäm bekantskap« (17/11 1938). Några böcker med anknytning till den akademiska världen behandlas i JP:s kulturartiklar. Yngve Hamrin skrev om litteraturprofessor Olle Holmbergs bok om Viktor Rydbergs lyrik (26/10 1935), Robert Fur om en Strindbergsbok av Martin Lamm (26/10 1935, 25/6 1936). Anders Hultman lyfte fram Anders Nygrens Den kristna kärlekstanken genom tiderna (14/4 1937). År 1938 blev Yngve Brilioth biskop i Växjö, och Ernst Sandgren skrev synnerligen positivt om hans herdabrev (31/5 1938).

 

Det kan vara av intresse att se på några individer som behandlas särskilt positivt av Jönköpings-Posten, alltså utöver dem med anknytning till Oxfordgrupprörelsen. Martin Niemöller och Toyohiko Kagawa har nämnts. Till kategorin hör också Albert Schweitzer, som Ernst Sandgren utförligt skrev om (13/10 1936). Harry Blomberg skrev uppskattande artiklar om Tjeckoslovakiens ledare Tomáˇs Masaryk, som beskrevs som den landsflyktige som blev landsfader (10/10 och 15/10 1936). Blomberg skrev också om Brunnsviksrektorn Alf Ahlberg och karakteriserade honom som ett svenskt samvete (9/1 1939). När Gustaf V fyllde 80 år återgav JP ordagrant det tal som statsminister Hansson höll till honom, och några dagar senare fanns också en hyllningsartikel till kungen av Harry Blomberg (16/6 och 23/6 1938). Även Per Albin Hansson fick stor uppmärksamhet. I början på juli 1937 talade statsministern på en hembygdsfest i Gränna, och hela hans tal, där han bland annat anknöt till S. A. Andrée, trycktes av i Jönköpings-Posten (5/7 1937).

 

Sommaren 1939 var Sven Stolpe en av Amerikaresenärerna. Han skrev då bland annat om Thomas Mann, som sades vara den mest uppmärksammade europén i USA. Stolpe skrev att Mann omkring 1929 lämnat sina gamla konservativa och estetiska ideal och deklarerat sig som demokrat, men artikelförfattaren ställer frågan om man hjälpte det tyska folket genom att smäda dess nuvarande ledare (20/6 och 31/7 1939).

 

Man kunde sålunda få viss vägledning av Jönköpings-Posten när det gällde litteratur. Detta var inte fallet i fråga om film. Den förkastades närmast totalt. Med ytterst få undantag förekom inga bioannonser och inga recensioner. Den 23 mars 1935 hade JP ett generalangrepp på filmen och skrev att den andliga kost som filmen erbjöd »svensk ungdom är i stort sett sådan att den utgör en verklig fara för folksjälen«. Underhaltig film hade, sades det, i åtskilliga fall utgjort incitament till brottsliga handlingar, och tidningen talade om »den sedliga förslappning, anständighetens och rättskänslans utsuddande som filmens nakenhetskultur, gangstermotiv och lyxmiljö framkallat«. JP åberopade konstnären Eigil Schwab, som talat om en »erotisk stordrift«, en företeelse som yttrat sig hos både manlig och kvinnlig ungdom i en hart när otrolig oblyghet och lösaktighet.

Kyrkoherde Ernst Sandgren skrev den 26 augusti 1936 under rubriken »Stormakten filmen« att filmen endast hade ett mål, pengar och åter pengar. »Dess slam och slisk smyger sig genom lagstiftning och censur och mänger sig in i ungdomssinnet och utför ett moraliskt nedbrytande verk.«

Följande år togs ärendet upp på ledarplats, där tidningen ville säga »ett ord om den dåliga filmen«: »Svensk film utgör en högst allvarlig samhällsfara« (14/4 1937). Någon gång preciserades kritiken. Ernst Sandgren angrep särskilt »Pensionat Paradiset« (17/2 1938).

 

På nyhetsplats omtalades att filmen »Pettersson & Bendel« gjort stor succé i Tyskland (17/7 1935). De få annonser som förekom var i något fall inte överraskande, i annat fall klart förvånande. Den 1 februari 1935 annonseras om filmen »Den förlorade sonen« och den 15 maj 1937 om »Den vandrande juden«. Den 28 september prisades filmen »Den röda triangeln«, en film mot alkohol i trafiken.

I början av januari 1938 fanns i Jönköpings-Posten en ledare om att borgmästaren och folkpartisten Oscar Dahlbäck i riksdagen tillsammans med andra motionerat om en utredning om skadeverkningarna från »den underhaltiga filmen, de offentliga danstillställningarna och den pornografiska litteraturen«. JP prisade motionen (25/1 1938).

Även Oskar Terning, lärare inom Svenska missionsförbundet, angrep »de kolorerade bladen« och dansbaneeländet och betecknade dem som ungdomsfällor (8/12 1938).

 

Fortsättning följer...