Till Limhamn, vid Malmös södra kust, åker du för att bada, äta glass och frottera dig med småbåtshamnar och fiskrökerier.

Till Malmös norra kust åker du för att bränna upp liket efter din hund.

Om författarna

Nils Bergendal är fotograf och filmare. Förutom projektet "Hög grumlighet noteras" är han ..

Om författarna

Nils Bergendal är fotograf och filmare. Förutom projektet "Hög grumlighet noteras" är han också aktuell med utställningen och boken "The Name of Us", där han har dokumenterat det nu nedlagda Zoologiska museet i Lund.

Valle Westesson är komiker, författare och kulturproducent. Han skriver manus och medverkar i olika humorprogram i radio och tv, bland annat var han med i P3-programmet "Hej domstol!". Han har också gett ut flera böcker i serien "100 balla ställen".

Iakttagelsen är Nils Bergendal och Valle Westessons. De båda har under andra halvan av 2016 bekantat sig med det förbisedda och grumliga vattendraget Segeå, i Malmös norra ända.

De har bokstavligt talat satt upp en expedition och tagit sig fram längs ån i jakt efter intressanta människor, verksamheter och företeelser.

Företaget Sysavs djurkrematorium är en av de första platserna de besöker i sin bok ”Hög grumlighet noterades” (Pequod Press, 2017). Med lätt penna och suggestivt fotograferande fångar de verksamheter som normalt sett får väldigt lite uppmärksamhet. Här ställs de plötsligt i centrum.

Vad består en genomsnittlig hembygdsbok av egentligen?

Bildligt talat blir det lätt ”mycket Limhamn”, där samhällets solsida, fabrikörer och dess verksamheter, bygdens söner och olika typer av rekordinnehavare står i centrum.

På motsvarande sätt blir det inte sällan ”ganska lite Segeå” med djurkrematorier, ställverk, brevduvekolonier och grumligt vatten.

Vanlig litteraturproduktion

Hembygdsrörelsen beskrivs ibland vara bred och vital. I februari släppte Region Jönköpings län rapporten ”Mellan bildningsförakt och litteraturpassion”, där författandet av hembygdslitteratur konstaterades vara den vanligaste formen av litteraturproduktion i Jönköpings län.

Samtidigt är det uppenbart att hembygdsrörelsen bärs upp av en åldrande skara människor.

Hur kommer hembygdslitteraturen att se ut om 30–40 år? Förmår hembygdsrörelsen förnya sig och hitta grepp som kan säkra återväxten och locka till såväl engagemang som läsning hos en ny generation?

Nils Bergendal och Valle Westesson navigerar i sitt projekt mellan kaninavelsföreningar, arkeologiska utgrävningar av de 11 000 år gamla bosättningarna i Segebro och de mer nutida övernattningarna på Esso Motorhotell.

Det som är nytt i deras angreppssätt är snarast att det är deras egen nyfikenhet, utifrån ett tydligt personligt och nutida perspektiv, som står i centrum för berättandet.

De kommer in på traditionellt lokalhistoriska frågor om såväl Sege bryggeris historia som om flintgruvor under bondestenåldern.

Annons

Den avgörande skillnaden mot traditionell lokalhistoria är att utgångspunkten för deras berättande tydligt tas i, och vävs ihop med, nuet.

Vinsten blir mer än berättarteknisk.

Nu och då

Deras projekt och bok blir samtidigt ett ställningstagande för ett genealogiskt perspektiv på historien, där förhållanden i nuet binds ihop med det förflutna.

Det mer traditionella perspektivet i lokalhistoriska böcker är att arbeta sig framåt genetiskt. Där berättas historien kronologiskt, från en verksamhets, persons eller företeelses början till dess slut. I sådant berättande är kopplingen mellan då och nu generellt sett mer nedtonad, möjligen i rädsla för att uppfattas och avfärdas vara subjektiv och oseriös historieskrivning.

Vad Bergendal och Westesson gör är att våga släppa sargen.

Med sina bakgrunder som fotograf respektive komiker räds de inte anklagelser kring att berätta historien subjektivt. De erkänner och uppvärderar någonstans att historieskrivning alltid handlar om urval och perspektiv.

Även traditionell historieskrivning är ett resultat av val och bortval, även om det inte märks lika tydligt som när någon plötsligt gör ett oväntat urval eller kastar in ett udda perspektiv.

Genom att slå ned fasaden av att det är möjligt att fullt ut objektivt kunna berätta om historien skulle hembygdsforskare kunna hitta mer friare former för sina efterforskningar. Arbetet måste fortfarande ske systematiskt och med redogörelser för faktauppgifter och var de kommer från. Men genom att tydligare grunda sina arbeten i den genuina nyfikenhetskänslan finns en uppenbar potential för att även göra andra nyfikna.

Denna genealogiska ansats, där nuet och den egna personliga drivkraften tas som utgångspunkt för studierna, känns igen från flera sentida projekt.

Ruben Wätte

Konstnären Ruben Wätte kastade sig mellan villaträdgårdars obligatoriska studsmattor, platser för sina första folkölsfyllor och det ungdomsnav som den lokala pizzerian utgör, när han för några år sedan återvände till sin barndoms Norrtuna för att söka svaret på frågan varför och hur livet blev som det blev.

I boken ”Visit Norrtuna” (Villkatt förlag, 2011) uppmärksammar Wätte social segregation och Norrtunas dåliga rykte, men beskriver också stor gemenskap, vänskap och kreativitet trots tveksamma förutsättningar i orten.

Porträttet av Norrtuna fastnar inte i reproducerade hembygdsstereotyper, utan blir ett mångfasetterat och problematiserande porträtt bortom kronologiska redogörelser.

Tillbaka i Malmö har boken ”Norra Grängesbergsgatan. Lätt Malmös coolaste gata” (Fickludd förlag, 2009) samlat ihop det bästa från en blogg som under flera år satte fingret på mer eller mindre udda företeelser utmed den nämnda gatan.

Redogörelser för en frisör som i samma lokal erbjuder skrädderitjänster samsas med noteringar kring julpynt på en balkong som har överlevt ända fram till ännu en jul. Små iakttagelser staplas på varandra och skapar tillsammans en brokig bild av gatans och stadens liv, långt bortom upptrampade stigar kring hur lokalhistorien kan och ”bör” gestaltas.

Ny hembygdslitteratur

Tillsammans med bloggen om Norra Grängesbergsgatan och konstnärer som Ruben Wätte ger Nils Bergendal och Valle Westesson med sin ”Hög grumlighet noteras” nya svar på vad hembygdslitteratur är och kan vara.

Bloggar som uppvärderar futiliteter och expeditioner i grumliga vatten kan lätt avfärdas som skämt och trams, men med ett större fokus på företeelser och former bortom allfarvägarna och med utgångspunkten tagen tydligare i nuet skulle hembygdsforskningen kunna hitta kraft att förnya sig och göra sig relevant för nästa generations hembygdsforskare.

Bortom humoristiska inslag ställer de nämnda projekten viktiga tvärvetenskapliga frågor om både dagens och gårdagens samhälle, om urval och perspektiv. Hembygdsrörelsen borde kunna omfamna såväl Limhamn som Segeå.