Spännvidden var stor i de moraliska ställningstagandena. Det var inte bara fråga om nazism och judeförföljelser. Även sexualmoralen var viktig. Den 10 april 1943 hade Jönköpings-Posten en ledare om sexualundervisningen. Tidningen fann att den sexuella frågan i våra dagar ägnades ett alltför framträdande, alltför osunt intresse. En hemlivets renässans skulle lösa problemet med sexualundervisning. Senare angrep Harry Blomberg en artikel i tidningen Vi av Artur Lundkvist. Denne ansåg att båda parter som gifte sig borde ha sexuell erfarenhet. Dessutom borde ungdomen veta hur man skulle skydda sig mot befruktning. Blomberg menade att Lundkvist enbart talade om sexuallivet, inte om kärlek (25/11 1943). Harry Blomberg klagade också över delar av veckopressen. I ett öppet brev till Bonniers angrep han Åkerlund & Åhléns tidningar och vände sig särskilt mot Vecko-Revyn, Filmjournalen och den nya tidningen Se. Ett svar inflöt från Bonniers (18/10 och 26/10 1944).

August E. Lernberg, själv baptistpastor, prisade i en stor artikel Missionsförbundets ledare Axel Andersson (13/6 1944). Under hösten skrevs att full enighet hade nåtts mellan de ledande i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Sven Lidman kommenterade: »Gud har ännu en gång gjort stora under« (10/11 1944). Vi som har facit vet att undren var tidsbegränsade.

Oxfordgrupprörelsen blev åter central. I Lund ägde i augusti ett Oxfordgruppmöte rum med över tusentalet deltagare. I röda bokstäver stod att freden krävde ärlighet, renhet, osjälviskhet och kärlek. Harry Blomberg kommenterade Oxfordkonferensen och skrev att i Lund hade ett oblodigt slag stått för Sverige. Särskilt många lärare hade varit där (5/8 och 16/8 1944). Filosofie doktorn Margit Wohlin sökte förklara vad Oxfordgruppen var och vad den ville. Hon skrev att det inte var ett sätt att tänka, men ett sätt att leva. Det var en kamp »mot de onda nedbrytande krafterna« (2/10 1944).

Jönköpings-Posten hade i huvudsak en ekumenisk inställning till de olika samfunden. Även Svenska kyrkan omfattades alltmer av ett positivt intresse. En kyrka stod dock helt utanför varje förstående inställning, nämligen den katolska. Här rådde inte ekumeniken på det månghundraåriga svenska katolikhatet. David Hedegård gick så långt att han likställde nationalsocialism och katolicism (30/12 1944).

En ny organisation presenterades i början av 1945. Det var etikdocenten Folke Holmström som beskrev IM, som vid denna tid uttyddes Inomeuropeisk Mission, senare Individuell Människohjälp (6/2 1945). Hans hustru Britta Holmström var eldsjälen bakom verksamheten, som börjat 1938 och fått en riksomspännande organisation 1944. Britta Holmström var för övrigt en kvinna från Jönköpings-Postens verksamhetsområde. Hon kom från Sävsjö. Jönköpings-Posten hade som tidigare ett stort intresse för den yttre missionen. I början av 1940-talet handlade många artiklar om hur kriget påverkade missionsmöjligheterna. Krigsåren hade varit omtumlande på många sätt, men Jönköpings-Postens grundinställning var densamma efter kriget som före. Den 30 juni 1945 skrev tidningen att sekulariseringen gripit omkring sig i oerhörd grad. »Vägen till andlig förnyelse – det är vägen tillbaka till bibeln och bönen, till gudsumgänget i den stilla kammaren.«

Kultur

Oxfordtrogna skrev – inte helt överraskande – positivt om Oxfordförfattare. Likaså skrev man mycket och positivt om de stora gestalterna ur bygdens religiösa historia. Yngve Hamrin recenserade på hösten 1939 Sven Stolpes bok Människan själv (2/10 1939). Sven Stolpe skrev om Ronald Fangens Kvarnen som mal långsamt (10/11 1939). Senare behandlade Nils Petersson en bok av Sven Stolpe, Aktiv kristendom, där Bertil Malmberg fått stort utrymme (26/6 1940). Yngve Hamrin recenserade en bok av Efraim Palmqvist om T. H. Odencrants, en centralgestalt inom Jönköpings missionsförening. Han skrev också om Harry Blombergs diktsamling Vi på jorden (12/11 1940). Harry Blombergs bästa arbete anses vara Mäster Jacob, en bok om Dalaprästen Jacob Boëthius i början av 1700-talet. Signaturen S M, det vill säga Sture Mattsson, en ivrig MRA-are på JP:s redaktion, recenserade boken (19/11 1942). Lennart Göthberg skrev om Hjalmar Gullbergs diktsamling Fem kornbröd och två fiskar, och Yngve Hamrin recenserade Sven Stolpes Fem norrmän, som bland annat behandlade Ronald Fangen, Eyvind Berggrav och Arne Fjellbu (14/11 och 23/11 1942). Lennart Göthberg skrev om Sven Stolpes Profeter och diktare (15/12 1942). Harry Blomberg behandlade Sven Stolpe, som beskrevs som en påle i köttet för många (10/3 1943). Sven Hultman recenserade en bok om Peter Lorenz Sellergren (8/10 1943). Komminister Olof Thulin, Sofia församling, började bli en alltmer frekvent medarbetare. Han skrev om Jönköpings kyrkliga historia och dess herdaminnen och behandlade även Carl Olof Rosenius, vilket ju vittnade om ett närmande mellan Svenska kyrkan och lågkyrklig väckelse (9/10 1943 och 22/12 1944). Yngve Hamrin recenserade Viktor Johanssons Minnen från färdevägen (8/11 1943) och Harry Sjömans Solen kommer tillbaka (12/10 1944). Sven Stolpe skrev om Gunnar Edmans Georg diktaren (25/10 1944).

Annons

Under våren 1940 dog Sveriges två mest kända författare, Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam. Rolf Stille skrev att Heidenstam var svenskhetens skald (20/5 1940). Harry Blomberg hade lite senare en artikel om de två stora och menade att fröken på Mårbacka bara växte och växte vid jämförelsen med Heidenstam (7/1 1944). Sven Stolpe pläderade för att Bertil Malmberg skulle efterträda Heidenstam i Svenska Akademien (25/6 1940, också 29/3 1944). Malmberg kom dock in i Akademien först 1953. Då stod han inte längre nära Oxfordgrupprörelsen, vilket för övrigt inte heller Stolpe gjorde. Einar Rimmerfors, pastor inom Missionsförbundet, senare riksdagsledamot, skrev om en annan 90-talist under rubriken »Karlfeldt och fädernas tro«.

Stolpe behandlade vad han kallade kungslinjen i den svenska kulturen och lyfte särskilt fram Erik Gustaf Geijer, och Harry Blomberg följde upp genom att framhålla Geijer som den svenskaste av alla (14/1 och 21/2 1942).

Waldemar Hammenhög kritiserades för att han hämtat sina ideal söderifrån (17/4 1941). Harry Blomberg skrev om Röde Orm och Rid i natt och han prisade särskilt Vilhelm Mobergs roman (15/5 1942). Att prisa Rid i natt är ju ett starkt ställningstagande för demokrati och mot nazism. Blomberg skrev också om ett litteraturvetenskapligt arbete, nämligen Erik Hjalmar Linders avhandling om Hjalmar Bergman (25/6 1942).

Senare skrev Lennart Göthberg om arbetarförfattarna Jan Fridegård och Moa Martinson (3/8 1943). Sven Stolpe recenserade Erik Blombergs nya dikter och skrev även om Johannes Edfelts och Olof Lagercrantz lyrik (3/12 och 18/12 1943).

Allt behandlades inte positivt. Bernhard J:son Ernestam reagerade mot den råa tonen i Vi voro svenskar, en bok om de svenska frivilliginsatserna i Finland. Recensenten fann också ett stort rysshat i boken (5/5 1941). Sven Stolpe var mycket negativ till litteraturprofessorn Olle Holmbergs maximer. Det var enligt honom ett beklämmande dokument (29/12 1943). Till bilden hör att Holmberg hörde till dem som var kritiska mot Oxfordgrupprörelsen. Under rubriken »En litterär skandal« angrep Sven Stolpe kraftigt läkaren och psykoanalytikern Pehr Henrik Törngren (30/9 1944). Törngren var freudian och hade skrivit boken Moralsjukdomen.

Agne Hamrin fick under år 1944 två recensioner. Gunnar Hede skrev om Diktatorns fall och framhöll att det var en »utomordentligt skickligt komponerad och skriven skildring« från slutet av 1942 till januari 1944. Senare skrev Hede också mycket positivt om På italienska vägar (1/2 och 4/11 1944).

Ett par historiska jubileer uppmärksammades. Harry Blomberg skrev om Uppsala möte 1593. 350 år hade gått sedan detta tillfälle, då den svenska kristna trosuppfattningen hade stadfästs, och Blomberg menade att det var ett minne som förpliktade (3/3 1943). Ett jubileum av väsentligt yngre datum lyftes fram av Ivan Oljelund den 15 februari 1945, 20 år efter Hjalmar Brantings död. En poäng var att Oljelund varit både partikamrat med Branting och senare dissident.

Jönköpings-Posten skrev om Halmstadgruppen som ställde ut i Valhallasalen (7/2 1944). I sammanhanget kan noteras att en av gruppens medlemmar, Waldemar Lorentzon, sedan 1938 var aktiv i Oxfordgrupprörelsen. Under våren 1945 anordnade JP en konstexpo för Norge, där hela inkomsten gick till Norges barn (20/3 1945). Jönköpings-Posten tog initiativet till och var medarrangör till en »Musikens vecka« i november 1944. I början av 1945 framhöll JP att solisterna vid Jönköpings orkesterförenings abonnemangskonserter var ypperliga och nämnde särskilt professor Scheiderhan, Hjördis Schymberg och Bernhard Sönnerstedt. Senare skrev JP att Jönköping kanske var landets musikstad nummer 1. Ett envist nej till populärmusiken sades ha gett resultat. Jönköpings orkesterförening skulle ge sin hundrade konsert. Musikdirektör Enok Nilsson hade varit ledare ända sedan 1928 (30/1 och 7/3 1945). Som framgår av artikeln var det inte all musik som uppskattades. Walter Erixon i Filadelfia skrev om »Jazzen – den importerade negerstilen och nutidsmänniskan«. Han ställde frågan om jazzen var »sublimerad oanständighet, livsglädje eller dekadans« och stannade för svaren ett och tre (12/2 1945).

I fråga om filmen var chefredaktörens inställning tydligt negativ, men undantag från regeln förekom dock. Den 30 januari 1941 fanns en annons för militärfilmen »Alle man på post« med Elof Ahrle, Aino Taube och Anders Henriksson. Smålands Folkblad hade skrivit att det var en film som man med lugnt samvete kunde rekommendera. Förfilmen ansågs vara fullt i klass med huvudfilmen. Även i början av 1943 fanns ett par bioannonser. Röda kvarn sades ha en svensk storfilm, »Rid i natt«. Den byggde på Mobergs bok, som ju Harry Blomberg behandlat mycket positivt. Senare fanns en stor annons om filmen »General von Döbeln«. Manuset till filmen var skrivet av Sven Stolpe, och Olof Molander var regissör (2/1 och 26/1 1943). Lite längre ifrån JP:s vanliga intresseområde var en stor annons från tidningen Allers. Den gjorde reklam för filmromanen om lady Hamilton, och man kunde i annonsen se Vivien Leigh i djupt dekolletage. Laurence Olivier spelade lord Nelson (5/1, 7/1 och 9/1 1943).

Fortsättning följer...