I en annons den 7 augusti meddelades att förra statsrådet Fridtjuv Berg skulle hålla ett politiskt föredrag i Stadsparken. Bland dem som undertecknat annonsen var Felix Hamrin, Robert Johansson och Teodor Telander. Något senare berättades från ett politiskt möte i Vetlanda, där Robert Johansson omtalat att han tidigare varit positiv till proportionella val men sedan blivit alltmer skeptisk, eftersom majoritetsvalen syntes vara mer samlande i nationen än de proportionella.

Den 14 september upplystes om att friherre Joseph Hermelin skulle tala i läroverkets högtidssal. Bland inbjudarna fanns Josef Hamrin, Carl von Mentzer, landssekreterare Jacob Spens, borgmästare Wilhelm Palmgren, bankkassör Oskar Bång och riksdagsmannen Erik Räf. Det intressanta med detta möte är att här märks en samsyn mellan Jönköpings läns valmansförening och Allmänna valmansförbundet.

I slutet av år 1906 valdes stadsfullmäktigeledamöter. Nykterhetsrörelsens kandidater var Robert Johansson, Felix Hamrin och muraren Anders Knutsson, de två förstnämnda frisinnade och Knutsson socialdemokrat. Köpmannaföreningen gav flest röster till Felix Hamrin. Denne hade tidigare valts in i arbetsutskottet i den nybildade Smålands handelskammare. På ett liberalt valmöte var det redaktör Telander som föreslog Robert Johansson, Felix Hamrin och Anders Knutsson (10/9, 6/12, 14/12 och 18/12). Dessa tre blev också valda.

Det som ovan anförts var känt av varje läsare av Jönköpings-Posten. Men det fanns också en händelsekedja som var fördold för flertalet. Göran Wendel har i en uppsats beskrivit detta. Tre styrelseledamöter i Halls bolag, handlandena A. W. Larsson och N. A. Svenson samt predikanten Amandus Ohldén, Immanuelsförsamlingen, Missionsförbundet, begärde i en skrivelse den 1 mars 1906 till ordföranden Karl Palmberg att man skulle få tillfälle att diskutera Jönköpings-Postens hållning i olika frågor. När styrelsen sammanträdde den 7 mars, konstaterades att de tre ledamöterna inte ville att tidningen skulle motarbeta den Staaffska regeringens rösträttsförslag. De tre var medlemmar av Jönköpings frisinnade valmansförening. Styrelsen uppsköt en större diskussion om tidningens politiska hållning.

En skrivelse från Josef Hamrin är daterad den 7 mars men lästes tydligen inte upp för styrelsen förrän den 21 augusti. Då föreslog verkställande direktören Johan Peterson ett styrelsemöte, därför att olika meningar rådde både inom redaktionen och i styrelsen. Josef Hamrin framhöll i sin skrivelse att Jönköpings-Posten aldrig hade haft något annat program än att främja det speciellt kristliga och missionsvänliga intresset i länet. I politiska frågor hade hållningen skiftat beroende på redaktionens ståndpunkt. Delade meningar inom redaktionen hade inte förekommit förrän under den sista tiden, då redaktör Telander förfäktat en annan uppfattning. Hamrin menade att tidningen skulle hålla fast vid sin ståndpunkt i rösträttsfrågan och hänvisade till uppfattningen i länet liksom till länets riksdagsmän.

Yrkandena i styrelsen gav intryck av att man låg nära varandra, men ett starkt spänningsförhållande existerade. A. W. Larsson yrkade att Jönköpings-Posten i politiskt avseende skulle redigeras »såsom nu, i frisinnad riktning«, medan Erik Räf yrkade att tidningen skulle redigeras »i frisinnad riktning i överensstämmelse med« Hamrins skrivelse. Oklarheten berodde delvis på att ordet »frisinnad« både var ett honnörsbegrepp och knöt an till Frisinnade landsföreningen.

Erik Räf, som samarbetade nära med Josef Hamrin, hade endast en pålitlig allierad i styrelsen, nämligen kassören Oskar Bång. Ordföranden Karl Palmbergs ställning var flerbottnad. Han kopplade samman detta ärende med frågan om Jönköpings missionsförenings inlemmande i Missionsförbundet. Räf uttryckte saken på följande sätt i brev till kyrkoherde Svenning Henriks i Svarttorp:

 

Annons

Ty att tidningen under Hamrins ledning velat vara verkligt frisinnad är ju klart. Dvs. politiken är nu den från visst håll: Hjälper du mig att få in mfr. (missionsföreningen) under fbdt (förbundet), så skall jag hjälpa dig med att radikalisera Jönk.posten och därmed länet. Så ligger saken till f.n.

 

Räf och Bång lyckades få en bordläggning till stånd vid styrelsesammanträdet. En motivering var att man skulle höra också Teodor Telanders uppfattning. Men Räf utnyttjade tiden för opinionsbildning. I brevet till kyrkoherde Henriks skrev han att bygdens befolkning borde mobiliseras för en protest. Han ville ha många underskrifter, där protesterande skulle skriva att de hört att Hamrin inte längre skulle få bestämma Jönköpings-Postens hållning. Räf avslutade sitt brev med att be Henriks göra vad han kunde, för Småland befann sig i stor fara och borde liksom Jönköpings-Posten räddas.

Räf kontaktade också kyrkoherden i Hakarp, K. A. Sandström, för att få hjälp med opinionsbildningen.

Inför det nya sammanträdet den 30 augusti hade chefredaktören Johan Peterson, Josef Hamrin och Teodor Telander sammanträtt för att se om de kunde nå större enighet. Vid sammanträdet rapporterade Peterson att ganska god enighet hade uppnåtts. Båda de politiska redaktörerna inlämnade promemorior. Telander menade att han inte hade något väsentligt att invända mot Hamrins »alltigenom allmänna principer«, vilka kommit till uttryck under förra sammanträdet, och han menade att Jönköpings-Posten borde redigeras »såsom nu, i frisinnad riktning«.

Med all sannolikhet var det opinionsyttringarna som gav resultat och som ledde till att ingen förändring skedde i Jönköpings-Postens politiska hållning. I november 1906 skrev Josef Hamrin till kyrkoherde Henriks att utan dennes och andra vänners ingripande under sommaren skulle tidningen troligen varit i andra händer, vilket skulle ha resulterat i att Hamrin för sitt samvetes och sin övertygelses skull knappast kunnat stanna kvar.

Även på annat sätt märktes turbulensen inom Jönköpings-Posten och i Halls bolags styrelse. I augusti 1906 skrev Josef Hamrin till Gustaf Gustafsson, chefredaktör på Östgöta Correspondenten och samordnare av högerns pressaktiviteter i rösträttsfrågan. Hamrin rapporterade att starka krafter inom tidningen ville förvandla den till radikal och antiproportionalistisk. Gustafsson uppmanade Hamrin att göra allt vad han kunde för att bevara tidningens tendens. Gustafsson vände sig också på Hugo Tamms uppmaning till Wilhelm Tham, direktören för Husqvarna vapenfabrik, och bad denne att i samma syfte utöva påtryckning på styrelsen för Jönköpings-Posten.

De frisinnade var ivriga att skaffa sig ett tidningsorgan i Jönköping som skulle vara troget mot partilinjen. Den konservativa Smålands Allehanda hade i mitten av decenniet mycket dålig ekonomi och var ytterst nära konkurs. I dess styrelse satt drätselkammarordföranden Ernst Hartmann. I september 1906 lade Teodor Telander anbud på att köpa tidningen, först för 20000 kronor och strax därpå för 25000. Detta var inte, som antagits, ett försök från Halls bolag att skaffa sig kontroll över en konkurrent, utan de frisinnade ville ha Smålands Allehanda, då de för tillfället inte lyckats överta Jönköpings-Posten. Allehandas styrelse ville emellertid att tidningen skulle förbli en högertidning. Telanders anbud avvisades, och i stället kunde tidningen inköpas av Hjalmar Sjöstrand, en tidigare redaktör som nu återvände. Han gjorde det med stöd av ett lån från Allmänna valmansförbundet, som också engagerade sig för att tidningen inte skulle bli »frisinnad«.

I sin prenumerationsanmälan inför år 1907 skrev Jönköpings-Posten att tidningen tidigt hade uppträtt för hel och allmän rösträtt. Även första kammaren behövde reformeras, och regeringen uppmanades ta ett djupt grepp i fyrkskalan, det vill säga reformering av den kommunala rösträtten. Sammantaget var det en bekännelse till dubbelproportionalismen.

Teodor Telander slutade sin anställning vid Jönköpings-Posten den 31 januari 1907 och övergick till Svenska Morgonbladet. Kontakten med Jönköpings-Posten släppte han dock inte, utan under signaturen Observer skrev han bland annat riksdagsbrev till tidningen. Hans fortsatta karriär var märklig. Han ledde under senare delen av 1920-talet Aftonbladet i en alltmer högerradikal riktning, och under 1940-talet var han chefredaktör för den starkt pronazistiska Dagsposten.

Fortsättning följer...