Juli 2007. Jag bär en lång, vit klänning, han svart kostym. Vi har stått utanför dörrarna till kyrksalen och med stundens allvar sett varandra i ögonen i väntan på att klockringningen ska tystna. Inramningen är perfekt; solen har bestämt sig för att vräka ner på oss hela dagen. För vår skull.

Röster hörs säga "ja", en ring trycks på ett nervositetssvettigt finger, precis som vid så många andra bröllop. Och precis som vid så många andra bröllop framförs Ted Gärdestads För kärlekens skull på piano och sång. I sista stycket byter kompisen med mikrofonen ut ett ord och sjunger att solen "...lyser på er för kärlekens skull". Och det är just så det känns, att det är över brudparets gemensamma framtid som solen går upp.

Det här hade kunnat vara en krönika om att det är alla hjärtans dag och att vi bör visa vår partner att vi älskar honom eller henne.

Det hade kunnat vara en text om de långa väntetiderna till Bup, barn- och ungdomspsykmottagningarna, i Jönköpings län som har uppmärksammats de senaste månaderna.

Det hade också kunnat handla om svensk sjukvård. Om att polariseringen mellan offentligt och privat utförd vård förhindrar inte minst offentliga mottagningar att inspireras av de privata kollegornas struktur för effektivitet och tillgänglighet.

Annons

Eller om att Centerpartiet har utnämnt sjukvården till sin viktigaste valfråga, vilket blir ett välkommet komplement till övriga partiers fokus på integration, lag och ordning.

Det ska inte handla om det. Inte den här gången. Den här gången ska det handla om dig. Om dig och ditt personliga ansvar.

I dag är det alla hjärtans dag, och visst är det fint om kärleken till den som står oss allra närmast får flöda fritt. Men varför inte se dagen som ett tillfälle att uppmärksamma den där personen lite utanför vår innersta krets, personen som drar sig undan och inte verkar må så bra? Som dessutom gör allt för att dölja sin svaghet.

Vi översköljs av larmrapporter om psykisk ohälsa. Från att värk i axlar och nacke varit den vanligaste orsaken till sjukskrivningar, klassas nu särskilt stressrelaterade diagnoser som en stor orsak till att människor inte kan gå till jobbet.

Det är tragiskt både ur ett mänskligt och ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Det positiva är att psykisk ohälsa har börjat uppmärksammas i debatten på ett sätt som gör frågan mindre tabubelagd. Under många år utsågs arbetsgivarna på hektiska arbetsplatser till syndabockar för skenande sjukskrivningstal. Jobbet kan vara den största anledningen till att någon blir sjuk, men är långt ifrån alltid den enda orsaken. Kombinationen av jobb och privatliv måste fungera både för hälsans och för jämställdhetens skull (låt mig utveckla det närmare i samband med internationella kvinnodagen i mars).

Jag var en av alla brudar som förknippade Ted Gärdestads låt med romantik. Sedan filmen Ted – För kärlekens skull hade premiär den 3 januari har närmare 371 000 biobesökare andra associationer till den. Filmen handlar om musikern Ted Gärdestad och hans psykiska sjukdom, men riktar samtidigt fokus på hela spannet från "lättare" utmattningssymptom till de allvarligare sjukdomarna.

Du kan inte bota, men du kan bry dig. Ensamhet och stigmatisering gynnar inte processen hos den som kämpar med att ta sig tillbaka.

Du har dem i din bekantskapskrets. Jag har dem i min. Den här krönikan ska påminna oss om att kärleken räcker till fler än till dem som står oss allra närmast. Det behövs inte alltid mycket. Ett "hur mår du? på sms eller messenger kan räcka långt.

För kärlekens skull. Och hälsans.