Brevet gällde sålunda om bioannonser skulle införas eller ej. Fritz Hägg sökte ge intrycket av att han ville medla och att han tänkte på båda brödernas bästa, men i realiteten ställde han sig helt på Yngves sida och ville avföra hela diskussionen om bioannonser. Den Lorentzi som nämns i brevet var John Lorentzi, missionsförbundare och annons- och försäljningschef på JP 1937–1946. År 1946 lämnade han JP för Svenska Morgonbladet men kom 1957 tillbaka till Jönköpings-Posten, då som ekonomichef och vice vd.

Världskriget var förfärligt, och Jönköpings-Posten var ingen idyll. För familjen Carl-Olof Hamrin fanns dock ljuspunkter. Gården Stockared i Kölingareds socken väster om Mullsjö inköptes 1940 och blev en älskad tillflyktsort. Även mor Beda bidrog till köpet.

I Carl-Olof Hamrins arkiv finns många brev från makan Jenz som vittnar om stor kärleksfullhet och om ett mycket gott förhållande mellan makarna. Jenz kom att arbeta mycket socialt, både för de gamla i Jönköping och för en utbyggnad av förskoleverksamheten i staden. I arkivet finns också de första breven från dottern Christina. Hon vittnar själv i samtal år 2013 om god stämning i hemmet och om sina egna mycket goda relationer till föräldrarna.

Brev från Yngve, särskilt det från årsskiftet 1943/1944, talar om sjukdom och depression och om en känsla av otillräcklighet.

Relationen mellan JP:s chefredaktör och tidningens ansvarige utgivare var mycket dålig, så dålig att de hade svårt att tala med varandra. Det gällde arbetets organisation och tidningens innehåll. Hur mycket skulle tidningen vara präglad av pietism och starka gammaldags värderingar? Den ansvarige utgivaren, Carl-Olof, hade stöd av sina syskon. Chefredaktören, Yngve, stöddes av brödernas mor och av Halls styrelses ordförande, Fritz Hägg, som dessutom hade en ledande ställning inom Alliansmissionen.

Frågan om bioannonser var en viktig symbolfråga. Skulle den ha ställts på sin spets 1943 är det sannolikt att motståndarna till bioannonser hade vunnit i Halls styrelse med röstsiffrorna 6–4. På den negativa linjen skulle troligen ha återfunnits, utöver Fritz Hägg, Yngve Hamrin och Beda Hamrin, dessutom Karl Emil Johansson, Botvid Johansson och Efraim Palmqvist, medan Carl-Olof Hamrins linje, positiv till bioannonser, förmodligen skulle ha stötts av G. O. Gerdner, Eskil Albertsson och Carl A. Estberg.

Av allmänt intresse är att Alliansmissionen bedömdes vara strängare i moralfrågor än Svenska missionsförbundet. Det är en synpunkt som framhävdes av Leif Rodhner, under en period redaktionssekreterare, vid en intervju som Josef Rydén gjorde med honom inför sin bok av 1989.

Frågan om bioannonser kom inte upp i styrelsen under 1940-talet. Det kom att dröja till 1952. Då var styrelsens sammansättning annorlunda.

Expansion trots konflikter

Under 1930-talet hade Hallpressen expanderat i Värnamo-, Eksjö- och Nässjöområdena. År 1940 blev det möjligt att göra en inbrytning också i Tranåsområdet.

I Tranås fanns två tidningar, den konservativa Tranås-Posten och den liberala Tranås Tidning. Den sistnämnda hade hamnat i ekonomiska svårigheter och vände sig till Halls bolag med en förfrågan om intresse fanns att överta utgivningsrätten. Förhandlingar inleddes, och för 20 000 kronor övertogs Tranås Tidning. Tryckningen förlades till Smålands-Tidningens tryckeris officin i Eksjö. Tranås Tidning var väsentligt mindre än lokalkonkurrenten. Båda var tredagarstidningar, men 1941 övergick Tranås Tidning till att bli en sexdagarstidning. Dess upplaga ökade väsentligt.

Halls bolagsstyrelse önskade också förstärka sin ställning i Jönköpings läns södra delar och i norra Kronobergs län. Det innebar att man gick över länsgränsen. Ljungby Nyheter startade i början av år 1944 som en avläggare till Värnamo-Tidningen. Dess historia blev dock kortvarig. Det ekonomiska resultatet av såväl Värnamo-Tidningen som Ljungby Nyheter var dåligt, och den sistnämnda tidningen lades ner redan vid årsskiftet 1945/1946.

Annons

De första krigsåren innebar att Jönköpings-Posten minskade såväl i upplaga som i annonsvolym. Därefter skedde åter en expansion. Tidningens nettoupplaga var 1945 19 500 ex, att jämföra med Smålands Folkblad 11 400, Smålands Allehanda 8 100 och Smålandsbygdens Tidning 5 000. JP:s hushållstäckning var i Jönköping 56 procent, att jämföra med Smålands Folkblad 19 procent, Smålands Allehanda 18 procent och Smålandsbygdens Tidning 5 procent.

Hela Hallpressen ökade från 30 600 ex 1941 till 38 800 ex 1945. Dess andel av tidningarna i Jönköpings län ökade under perioden från 43,9 till 47,6 procent.15

Jönköpings-Posten stod under krigsåren för flera initiativ utanför tidningsvärlden men av värde för staden och bygden. Både sommaren 1941 och 1942 arrangerade tidningen allsångskvällar (3/6 1942). Under vintern 1941 anordnade man tillsammans med Skidfrämjandet »riksmarsch på skidor« (10/1 1941). Under sommaren arrangerade tidningen resor till Riksgränsen och till Sälen. Till Riksgränsen var det fråga om en elvadagarstur som kostade 146 kronor och till Sälen en sjudagarstur för 107 kronor. Resan inkluderade 3 klass tågresa och helpension.

Den 14 juli 1942 kunde JP meddela att man försäkrat sig om publiceringsrätten för Gallupundersökningar, något nytt för Sverige. En gammal medarbetare återkom till tidningen 1944. Hans Heuman, signaturen Nemo, skulle åter börja skriva (30/5 1944).

Sommaren 1943 anordnade Jönköpings-Posten tillsammans med klubben Revanche ett cykellopp till Ödeshög. Strax därefter arrangerades en korporientering av Jönköpings OK, Hakarpspojkarna och JP (10/7 och 23/8 1943).

Hösten 1944 startade JP en insamling för en missionsprofessur i Uppsala. Av större lokal betydelse var att tidningen tog initiativ till en musikens vecka i november. Körer och musiksällskap engagerades, och musikdirektör Torsten Hägg, son till Fritz, ingick i programkommittén (27/9 och 4/10 1940).

En insamling till finska och norska barn ombesörjdes av Filadelfiaförsamlingen och Jönköpings-Posten, och när kriget var slut tog JP initiativ till en medborgarsamling (9/10 1944 och 8/5 1945).

Vi har sett av föregående avsnitt att meningarna inom Jönköpings-Postens ledning var delade när det gällde innehållet i tidningen. Inte desto mindre kunde JP våren 1945, då tidningen fyllde 80 år, självsäkert skriva att Jönköpings-Posten innehöll »allt som moderna människor äro angelägna att få besked om« (21/3 1945). Senare under året fick man se bilder på de ledande inom tidningen: Yngve Hamrin och redaktionschef Filip Eklund samt Carl-Olof Hamrin och annonschef John Lorentzi (20/7 1945).

År 1898 fick de svenska tidningarna en riksomfattande branschorganisation, Svenska Tidningsutgivareföreningen, TU. Jönköpings-Posten var med från början och representerades först av Johan Peterson och från 1910 av Josef Hamrin.

År 1920 bildades Smålandskretsen av TU. Namnet till trots var det enbart tidningar från Jönköpings län som var medlemmar. Ordförande var Josef Hamrin till sin död 1934. Han efterträddes av ekonomichefen Nils Fors vid Smålands Folkblad. År 1941 ersattes Fors i sin tur av Carl-Olof Hamrin. Tre år senare blev han dessutom styrelsesuppleant i TU.3

Inställningen till de krigförande

Kriget var förfärligt. Det tyckte givetvis Jönköpings-Posten, liksom alla andra. Men i början var det mer fråga om en religiös analys än om en utrikespolitisk. I tidningens ledare vid krigsutbrottet var budskapet en förhoppning om att kriget skulle leda till att svenskarna skulle bli ett bedjande folk, villigt att lyssna till Gud och villigt att lyda. Den 9 september 1939 är ärkebiskop Erling Eidems tal vid den urtima riksdagens öppnande avtryckt in extenso. Samma dag har Harry Blomberg en artikel under rubriken »O Crux!« där han bland annat skriver: »Idag släpar Kristus återigen sitt oerhörda kors över Europas slagfält för allas vår skuld.« Fyra dagar senare skriver Ivan Oljelund under rubriken »Mot folken och fäderneslanden« att folken inte vill ha krig.

JP skrev den 8 september att västmakternas taktik var underlig. Varför gick man inte till kraftigt anfall? När hela Polen hade ockuperats av Tyskland och Sovjetunionen menade Jönköpings-Posten att Ryssland hittills vunnit på kriget och att Hitler var Stalins fånge (29/9 1939). Rädslan för Sovjet var uppenbar. När Estland hade gått med på de ryska kraven som i realiteten utplånade landets självständighet blev budskapet att Sovjet kommit närmare Sverige (2/10 1939).

Till bilden hör att Jönköpings-Posten hade ett mycket stort förtroende för Per Albin Hansson och lojalt stödde honom och hans regering. När han i december bildade en samlingsregering skrev JP att ingen i högre grad ägde nationens öra. Men även folkpartiledaren Andersson i Rasjön lovordades (13/12 1939). Ungefär samtidigt skrev Margit Wohlin, flitigt återkommande skribent, filosofie doktor, folkpartist och moralisk upprustare, att Kristus hade lösningen (11/12 1939). Wohlin var dotter till den berömde nationalekonomen Gustav Cassel och hade under åren 1927–1935 varit gift med generaltulldirektören Nils Wohlin.

Under hösten 1939 skrev JP om »Hitlers utsträckta hand«, och Hitlers tal om Churchill »och de andra krigshetsarna« refererades. Det framkommer i JP mer kritik mot västmakterna än mot Tyskland. Englands och Frankrikes åtgärder sades utgöra ett fruktansvärt hot mot de neutralas handelssjöfart (7/10 och 24/11 1939).

Fortsättning följer...