Tänk dig ett Sverige där man bussar överflödiga medborgare långt ut på landet, med löften om att få sitt bohag senare. De inkvarteras i gymnastiksalar och tillfälliga baracker. Men de kommer aldrig därifrån. De är utstötta ur samhällsgemenskapen.

Elisabeth Rynell

Elisabeth Rynell (född 1954) delar sin tid mellan Hälsingland och Stockholm. Hon har 14 böc..

Elisabeth Rynell

Elisabeth Rynell (född 1954) delar sin tid mellan Hälsingland och Stockholm. Hon har 14 böcker, varav ”Hohaj” (1997) blev hennes genombrott och nominerades till Augustpriset.

Ungefär så går tankarna hos Moll, som blivit av med sitt arbete i en fri teatergrupp. Hon får ett brev där det står att hon ska utlokaliseras. Men på bussen norrut, med bara de viktigaste tillhörigheterna i en ryggsäck, blir hon kvar på rastplatsen och bussen kör vidare.

Hon har hamnat mitt i ingenstans. Men det visar sig att det inte är alltför långt till den plats där hon tidigare bott med man och barn. Men mannen dog och barnet togs ifrån henne.

Moll var krossad av sorgen, blind i sin förtvivlan.

Dyster bild

Titeln på romanen är dubbeltydig. Kvinnans namn och samtidigt romanens grundton. Det är en minst sagt dyster bild av Sverige som Rynell målar upp. Gårdarna är övergivna, fönstren igenspikade och slyn växer långt in på husgrunden. Elen är avstängd och vägarna slutade plogas.

Men det fanns några som vägrade flytta. Som gömde sig i sina gamla hem och lärde sig överleva på att odla lök och potatis, på bär och vilt. Till dem kommer Moll med sin packning av sorg, och här hämtar hon kraft.

Annons

Om boken

"Moll"

Elisabeth Rynell

Albert Bonniers

Om boken

"Moll"

Elisabeth Rynell

Albert Bonniers

Platserna har namn som Mäla, Långmyra och Hornarv. Kärvt klingande namn, som de flesta av dem som vägrade utlokaliseras. Ibland blir det barska lite klichéartat; en stereotyp för jordens folk, de fåordiga, arbetsamma samhällsvägrarna. Men här finns en Frans, en sagoaktig figur med milda ögon som bär Johannesevangeliet som en sköld mot världens ondska. Och ljuset lyser i mörkret. Och mörkret har inte övervunnit det, står det på en papperslapp som Frans smugit ned i Molls ryggsäck den dag hon bestämt sig för att gå tillbaka till platsen, där allt togs ifrån henne.

Det här är en roman om att försonas med sitt öde, om vänskapens och kärlekens kraft. Den är närmast högstämd i tonen, släkt med Sara Lidmans gammaltestamentliga språk.

Det är vackert, men lite monotont. Jag kommer att tänka på Marlen Haushofers roman ”Väggen” som också den handlade om en kvinna på vandring i en dystopisk framtid, en kvinna som överlevde genom att skaffa sig den uråldriga kunskap om växter och djur som många av oss förlorat. Kunskapen som tagit oss igenom tiderna så länge, det levandes språk.

Jordnära lösningar

Blir Moll lycklig? På ett sätt, ja. Det är som om Rynell vill visa oss att det bara är genom att öppna sig för andra människor som man kan läka de sår som livet tillfogat en. Gemenskapens - och ljusets - kraft i det tunga, svåra.

”Moll” är ingen sannsaga om de flyktingöden som passerar genom vårt land just nu. De skymtar förbi någon gång, en ordlös ström av människor, också de på vandring. Rynell har inget politiskt budskap med sin bok. Hon är mer jordnära. Man bär det man har att bära, säger Frans.

Och så fortsätter de att laga stängsel åt getterna, ysta ostar och skörda skogens bär.

En liten motsträvig enklav i skogen. Ett eko av gröna-vågen utan haschdimmor och tibetanska klockspel.