I Jönköpings Läns Tidning skrev Felix Hamrin att det bland liberaler fanns stor tveksamhet till koalitionsregeringens fortsättning och att det var bäst att upplösa kompanjonskapet, medan relativ vänskap rådde. Jönköpings-Posten instämde i dessa tankar och polemiserade endast på en punkt. Man tog Hjalmar Hammarskjöld i försvar och menade att han gjort en mycket fin insats som statsminister (15/9).

I oktober 1919 diskuterades ett program för vidare samarbete mellan liberaler och socialdemokrater. Hos liberalerna var främst C. G. Ekman, Felix Hamrin och Gustav Rosén negativa till fortsatt regeringssamarbete. Det kan tyckas förvånande, för de tre uppfattades som radikala, men de var radikala i nykterhets- och försvarsfrågorna, inte i fråga om den ekonomiska politiken, där de fruktade allt som gränsade till socialism. Dessutom ingick de inte i regeringen, och det var regeringsledamöter som särskilt ville en fortsättning av samarbetet, i första hand statsministern själv, Nils Edén.

I slutet av året skedde ett par förändringar i ministären. Bland annat avgick ecklesiastikminister Värner Rydén och efterträddes av Olof Olsson, »hedningen« kallad. Jönköpings-Posten utnyttjade detta i sin prenumerationsanmälan och skrev att regeringen hade en ecklesiastikminister som var hedning, medan Jönköpings-Posten ville avskaffa hedendomen.

I juli 1919 var Jönköpings-Posten liksom andra tidningar drabbad av typografstrejk. Smålands Folkblad kunde dock utkomma, för arbetartidningarna hade träffat separatavtal med Typografförbundet. Vid samma tid avgick Ivar Neuman som chef för Folkbladet efter att ha varit ansvarig under 13 år. Han var trött på de interna striderna inom arbetarrörelsen. Bland annat fick han lida för att tidningen inte var lika negativ till Tyskland som andra socialdemokratiska tidningar.

Under 1920 bildades en riksorganisation för de kristna samfundens förbudsarbete; där tillhörde Josef Hamrin de ledande (19/3). En dryg månad senare skrev Jönköpings läns nykterhetsförbund, där Josef Hamrin var sekreterare och kassaförvaltare, till samtliga politiska partier inom Jönköpings län. Förbundet sade att man noga skulle följa nomineringarna och se om kandidaterna var nykterhets- och förbudsvänliga (30/4).

I slutet av augusti restes frågan om förbudsvännerna var vakna, och sedan följde en artikel med uppmaningen att inte ge en röst till någon som inte var förbudsvän (27/8 och 1/9).

Vid denna tid avgav också Nykterhetskommittén sitt betänkande. Den hade arbetat i nio år, och en majoritet av ledamöterna var förbudsvänner. Dess förslag var också ett totalförbud mot alkohol, dock först efter en rådgivande folkomröstning. En tung reservation avgavs av ledamoten Ivan Bratt, som menade att kommittén inte beaktat vad som skett sedan den tillsatts. Ett förbud skulle vara mycket svårt att upprätthålla.

I slutet av året (18/11) angrep Jönköpings-Posten kraftfullt både superiet och Ivan Bratt:

Man har med allt tal om d:r Bratts motböcker lyckats dupera tusentals ärliga nykterhetsvänner. […] I vårt samhälle har superiet gripit omkring sig rent ohyggligt. Ute på gatorna och i gathörnen störes man på det obehagligaste sätt, och på kaféer och konditorier börjar det bli rent bedrövligt för att icke säga livsfarligt.

Av stor vikt var att det liberala partiet nu tog klar ställning för en folkomröstning i frågan. Vid detta tillfälle lyckades Nils Edén och C. G. Ekman gemensamt utarbeta en kompromissformulering. Genom en rådgivande folkomröstning – en konstitutionell nyhet i Sverige – hoppades man kunna avlägsna ett starkt irriterande stridsämne från partiet.

Den liberal-socialdemokratiska regeringen under Nils Edéns ledning fick avgå i mars 1920, då man inte kunde komma överens i kommunalskattefrågan. Under sju månader leddes Sverige av en rent socialdemokratisk regering, där Hjalmar Branting var statsminister. Vid ett tillfälle (12/8) skrev Jönköpings-Posten att försvarsministern med rätta blivit ansedd som den socialistiska regeringens utåt minst tilltalande ledamot. Försvarsministern var Per Albin Hansson. När Hjalmar Branting senare på hösten fyllde 60 år hyllades han av Jönköpings-Posten med en personligt skriven tvåspaltig artikel, men den social-demokratiske ledaren avfärdades ändå i artikelns slut med att han inte trodde på Jesus (22/11).

En annan trosfråga behandlades i en ledare den 6 november. Överste Melander hade motionerat till kyrkomötet om att talet om »evig fördömelse« skulle utgå ur syndabekännelsen. Jönköpings-Posten hävdade att man inte kunde ta bort en dogm bara därför att den syntes oförnuftig.

I slutet av våren avled en man som haft stor betydelse för Jönköpings religiösa liv och för Halls bolag, nämligen Karl Palmberg. Han var inte längre ordförande i Jönköpings missionsförening eller Svenska alliansmissionen, men Halls bolag ledde han till sin död. Josef Hamrin blev från och med 1921 ordförande i Halls bolag. Han var redan tidigare verkställande direktör och dessutom chefredaktör och ansvarig utgivare för Jönköpings-Posten. Alla dessa fyra uppdrag innehade han sedan till sin död.

Annons

Under år 1921 kan man se att det för Jönköpings-Posten blev angeläget inte enbart att tala för förbudet utan även mot Bratt och hans system. Den 22 februari skrev man om »Brattsystemets bankrutt«, och Ivan Bratt sades vara en »sannskyldig personifierad kung Alkohol«.

Den 12 april skrev tidningen om vikten av att landet fick en riksdagsmajoritet som sade ifrån. Inga rusdrycker borde få tillverkas eller säljas längre. Den 12 augusti publicerade Förbudsvännernas rikskommitté ett upprop om vikten av att få in förbudsvänner i riksdagen.

Vid höstens andrakammarval fördubblades antalet röstberättigade, för då hade även landets kvinnor rösträtt. Ytterligare en nyhet var att i Jönköpings län deltog Allmänna valmansförbundet, alltså högerns riksorganisation.

I motsats till tidigare gick rikshögern fram med en egen lista. Dess främsta kandidat var lasarettsläkaren Axel Eurén. Han angreps i Jönköpings-Posten, därför att han sagt att rusdrycksförbudet i Norge var ett stort misslyckande. Jönköpings-Posten påpekade att i Norge rådde inte rusdrycksförbud, enbart förbud mot brännvin (2/9 och 7/9). Inte desto mindre kom Eurén in i riksdagen, förmodligen den ende från Jönköpings län som inte ville ha alkoholförbud. I övrigt kom bland andra Felix Hamrin och Oscar Carlström in för de frisinnade och J. A. Jonsson i Hökhult och Oskar Johansson för valmansföreningen.

En valmansföreningsledamot som hade en kort riksdagsbana var Carl Jo-han Jonsson i Mörkhult. Hans insats blev ändå ryktbar på grund av en riksdagsresa som han gjorde 1921 och som han skildrade i en skrift 1922. Det är med all sannolikhet den mest lästa av alla riksdagsreseberättelser, och skriften utkom i sex upplagor. Berättelsen inleds med följande mening:

Resan anträddes tisdagen den 12 juli kl 10.10 e.m. med af regeringen medgifvet och af Kungl. Jernvägsstyrelsen anordnat extratåg, från Stockholm genom Uppland, vars härliga natur och stora samt jämna åkertegar, som desslikes också torde vara väl skötta, vi tillfölje nattens inträde ej fingo skåda.

I fortsättningen får man i reseberättelsen följa vilken mat riksdagsmännen fick vid olika tillfällen samt ta del av de tal som utväxlades. Riksdagsmännen kom även till Narvik, där de fick vänta en timme på frukost, men kommentaren blev ändå: »Stadens befolkning tyckes vara anständigt och väl fostrad och oss svenskar till utseendet mycket lik, något som var kärt att skåda.«

I Jönköpings-Postens annons inför 1922 framhölls: »Jönköpings-Postens självständiga parti var ock det största i länet med över 20 000 röster vid de i år förrättade riksdagsmannavalen.«

Jönköpings-Posten var ofta på den konservativa sidan, men i nykterhetsfrågan kom lite av klasskampsstämning fram. I en av årets sista ledare skrevs att vad som fattades i Sverige var ansvarskänsla. Danslystnaden hade gripit kring sig, och så angreps biografer och teatrar, även om filmen »Körkarlen« prisades. Men framför allt gällde angreppet superiet:

Vägen till lycka och framgång går genom nykterhetens stilla vågdalar och över gudsfruktans helga berg. […] Men vi kunna blott peka på ett stort flertal av de s.k. »bildades« ställning till spriten, till krogkultur och teaterkultur för att finna, att från det hållet är icke mycket att vänta. Det är dessa som skola övervinnas, och nu som alltid, då det gällt stora mål, de små och enfaldiga, som i Herren Zebaots namn skola kämpa den goda kampen och föra den till ett lyckligt slut.

Det var mycket i tiden som Jönköpings-Posten tyckte illa om. Erik Stave var professor i exegetik i Uppsala. Han hade ursprung i väckelsefromheten men accepterade en moderat bibelkritik. För detta hade han kritiserats av Paul Waldenström, men en månad efter Waldenströms död hade en bok av Stave införts på Missionsförbundets missionsskola. Jönköpings-Posten kritiserade Stave och sade sig vilja höra att Bibeln helt var en »uppenbarelse från levande Gud« (12/1). Häri låg också en kritik av den utveckling man ansåg sig finna inom Missionsförbundet.

År 1920 fick Knut Hamsun nobelpriset för bland annat Markens gröda. Möjligen kunde man tro att Jönköpings-Posten skulle uppskatta den lovprisning av odlarmöda som förekommer i boken, men Jönköpings-Posten angrep Svenska Akademien och Harald Hjärne för att de hade berömt Hamsun. Tidningen fann boken djupt omoralisk med frillor och barnamord (5/8).

Senare publicerades ett stort angrepp på biografer, även om det i inledningen till artikeln sades att den innevarande tiden var på gott och ont. Enligt Jönköpings-Posten skulle samhället ha vida större glädje av att de artister, fotografer, statister och alla dessas medhjälpare som nu spelade in filmer skulle sättas med hacka och spade i sina händer att röja ny bygd i vårt rymliga land. Det var bättre med boningshus än med biografer, för vad visas? Det var societetsäktenskap med årliga skilsmässor, hemliga älskare och nattliga äventyr. 100 miljoner kronor sades vårt folk lägga ned på vämjeliga kärleks- och rövarfilmer (28/10).

Men så var det tidens positiva tecken, och för Jönköpings-Posten var det helbrägdarörelse i Pingströrelsens och Lewi Pethrus regi (20/5 och 21/5).

Det lider intet tvivel att vårt land just i närvarande tid överskyggas av en andeströmning, en lyftning, en märklig dragning upp mot renare mål och höjder. Visserligen firar även lögnens och mörkrets furste stora triumfer – man behöver blott erinra sig nöjeslivets urartning, i synnerhet i storstäderna, där högst tvivelaktiga teaterpjeser uppföras och synden i alla former öppet övas, liksom ock det lössläppta supande, som numera florerar i landet. Men å andra sidan vittnar åtskilligt, bl.a. de tecken som ovan antytts, om att pånyttfödelsens krafter verka i vårt lands olika folklager.

Fortsättning följer...