Jönköpings-Posten prisade även sin egen chef (17/5 1909). Johan Peterson fyllde 60 år. Efteråt tackade han utförligt personer och organisationer som hyllat honom. Först nämnde han Josef Hamrin. Det skedde med orden: »För det outtröttliga arbete som redaktör Hamrin nu i öfver femton års tid nedlagt till bolagets bästa och för den vänskap han personligen visat mig vill jag särskildt af hjärtat tacka honom.« Ännu ett tack är av speciellt intresse: »Till pastor Palm-berg, styrelsens ordförande, riktar jag härvid i synnerhet min tacksamhet. Det är nu snart tjugofem års tid som han med en exempellös oegennytta utan ersättning varit hufvudledaren för Hallska bolaget och hans är i främsta rummet förtjänsten af det intresse som knutit sig till företaget.«

Vid 1909 års slut kom en ny konkurrent till Jönköpings-Posten. Frisinnade landsföreningen och personer med stark anknytning till partiet hade, som vi ovan sett, gjort upprepade försök att få ett tidningsorgan i staden och bygden. År 1906 försökte man med hjälp av den sittande styrelsen i Halls bolag få Jönköpings-Posten att stödja den frisinnade linjen med majoritetsval. Samma år ville man köpa Smålands Allehanda och göra den till ett frisinnat organ. Båda försöken misslyckades. År 1907 ville man uppnå makten över Jönköpings-Postens politiska linje genom en nybesättning av styrelsen för Halls bolag. Inte heller här var man framgångsrik. Nu, i december 1909, startade man en ny, en frisinnad tidning, Jönköpings Läns Tidning.

Den 17 december 1909 kom Jönköpings Läns Tidnings första nummer. Tidningen trycktes i Falköping. Redaktör var en tidigare missionär, Ernst Storm, och i hans privatbostad fanns redaktion och expedition. Tidningen hävdade i sin anmälan att den borgerliga vänstern saknade ett organ i dessa bygder. Jönköpings Läns Tidning var politiskt frisinnad och avgjort kristendomsvänlig: »Vi hava den livliga övertygelsen att vårt folk kan bliva ett i verklig mening starkt, fritt och lyckligt folk endast genom att låta sig genomträngas av den rätta kristendomens anda. Men den kristendom som vi vilja träda inom skranket för, skall vara en levande sådan, vilken yttrar sig i kärlek, sanning och rättfärdighet.« Tidningen, som var för rusdrycksförbud, skulle utkomma två gånger i veckan, onsdag och lördag förmiddag, och prenumerationsavgiften skulle vara 2 kronor för ett helår. I ett upprop till länets frisinnade medborgare sades att ett missnöje länge försports med länets tidningar. Uppmaningar hade riktats till de frisinnade att få till stånd en frisinnad tidning för länet. Nu bad man om aktie-teckning, annonse-ring och prenumeration. Adressen var Östra Storgatan 37.

Om JLT och Jönköpings-Posten liknade varandra när det gällde kristendomsvänligheten och nykterhetsivern, skilde de sig åt i inställningen till de politiska partierna. Jönköpings Läns Tidning lyfte fram och prisade Karl Staaffs Eskilstunatal om storstrejken men talade också om att landet var inne i en period av politisk försumpning. Detta berodde enligt tidningen på den sittande högerregeringen.

Jönköpings-Posten kom omgående med en kommentar till sin nya kollega. Det skedde i prenumerationsanmälan följande dag. Tidningen framhöll att de kristendomsvänliga och sedliga rörelserna i Jönköpings län stod relativt högt. Det berodde till stor del på att de haft ett organ omkring vilket de kunnat hålla samman och som befrämjat dessa rörelser. Jönköpings-Posten sade sig inte kunna vara alla till lags. Tidningen polemiserade mot dem som menade att det i dessa bygder inte förut funnits någon som i politiskt avseende hävdat frisinnade åsikter, och erinrade om att man var en av de första i landet som pläderat för allmän rösträtt.

Därmed var den första polemiken mellan de båda tidningarna igång. Jönköpings Läns Tidning replikerade på konkurrentens prenumerationsanmälan och skrev att Jönköpings-Posten »på sitt kända manér redan i förtäckta ordalag börjat framkasta otillbörliga beskyllningar mot vårt anspråkslösa framträdande. Vi begagna tacksamt detta första tillfälle att redan från början säga ifrån att vår uppgift är en annan än att ständigt ligga i kiv med politiska motståndare.« I sak intog Jönköpings Läns Tidning en annan ståndpunkt än Jönköpings-Posten i detta sitt andra nummer, då tidningen sade sig vara mot byggandet av pansarbåtar. Tidningen tillhörde inte det försvarsvänliga lägret.

Redan samma dag (21/12) kom Jönköpings-Postens svar:

 

Det är så mycket mera omotiveradt att nu af extrema politiska skäl etablera onödig schism och kanske split mellan dem som hylla och hittills hållit samman om denna tidnings ursprungliga och egentliga program, som man själf på den sida, där man dock trots det af oss […] framhållna ödesdigra däri synes äflas att taga på sig det dryga ansvaret härför, ibland t.o.m. öppet erkänner, att den politiska verksamheten för närvarande saknar bestämda mål och klara linjer. Man hissar käckt en viss partifana, förklarar sig skola föra fram den, utdömer sanningslöst dem som ej blindt följa den såsom efterblifna och i saknad af tillräckligt frisinnade åsikter.

 

Jönköpings-Posten menade att partinamn ofta inte var något annat än fraser. Tidningen hävdade att den bidragit i synnerhet till den andliga men även till den materiella utvecklingen i spridningsområdet liksom till bland annat det lyckliga resultatet av de förbudsomröstningar som skett.

Vi kan sålunda se att Jönköpings-Postens uppfattning var att Jönköpings Läns Tidning inte behövdes och att den splittrade resurserna, i synnerhet som båda tidningarna arbetade för ett kristet och nyktert samhälle. Tidningen ansåg sig själv vara frisinnad, även om den ibland var kritisk till Frisinnade landsföreningen. Några veckor in på det nya året kunde Jönköpings-Posten konstatera att tidningen hade lika många prenumeranter som föregående år (21/1 1910), så åtminstone inledningsvis hade Jönköpings Läns Tidning tydligen inte varit en svår konkurrent. Jönköpings-Posten gjorde vad den kunde för att visa att Jönköpings Läns Tidning inte behövdes. Efter en tid kallade Jönköpings-Posten sig »Nyhets- och annonsblad för Jönköpings stad och län«.

Männen bakom Jönköpings Läns Tidning var i första hand parhästarna Robert Johansson och Felix Hamrin. Detta framkommer bland annat vid tidningens 10-årsjubileum, då främst dessa två skrev. Redan på våren 1910 började tidningen tryckas i Jönköping och ganska snart därefter inköpte tidningen det företag, Algot Rendahls tryckeri, där tidningen framställdes. Från den 1 oktober 1918 låg tidningsofficinen vid Barnarpsgatan 26, där fortfarande tidningens namn är inristat. År 1912 blev Jönköpings Läns Tidning varannandagstidning, 1917 utkom den med fyra nummer i veckan, och 1918 blev den en daglig morgontidning. Den redaktionella ledningen växlade inledningsvis snabbt, men åren 1913–1916 var pastor Johan Nilsson redaktör.

Annons

Jönköpings Läns Tidnings förste redaktör, Ernst Storm, skrev i tidningens jubileumsnummer om Josef Hamrins ettrigheter mot tidningen och om Erik Räfs intriger. Bland annat sades den sistnämnde ha tagit kontakt med Paul Waldenström och baktalat tidningen.

Under de första årgångarna verkar Jönköpings Läns Tidning torftig i jämförelse med Jönköpings-Posten, men i ett avseende gör den ett modernare intryck. Den har lämnat gammalstavningen. Exempelvis skriver man alltså inte »hvilken«, »djäfvul« och »af«. Jönköpings-Posten övergav inte gammalstavningen förrän efter första världskriget.

Den 19 februari 1910 skrev Carl von Mentzer, ordförande i Jönköpings läns valmansförening, en artikel i Jönköpings-Posten om Valmansföreningens program. Där framhölls att Sveriges bestånd och framtid låg i kristen tro och livs-åskådning. Dessutom ville man frigöra vårt folk fullständigt från rusdrycks-hanteringen.

Några dagar senare uppgav tidningen att Valmansföreningens tre ledamöter av riksdagens första kammare hade skrivit till landets nykterhetsvänner om att man nu borde gå in för totalförbud mot alkohol.

Den sista april 1910 blev en viktig dag i Jönköpings-Postens historia. Då dog Johan Peterson, 61 år gammal. I 18 år hade han varit chefredaktör och i 23 år vd för Halls bolag. Den 2 maj upptogs hela första sidan i Jönköpings-Posten av bild, artikel och dikt om tidningens och bolagets chef. Där fanns en osignerad artikel, men alla förstod vem som hade skrivit den. Där sades bland annat:

 

Egendomligt beslöts några dagar före hans död på hans eget förslag att tillståndsbevis skulle uttagas för den som skrifver detta att utgifva Jönköpings-Posten. Men detta beslut hann aldrig verkställas i Petersons lifstid.

 

Artikelförfattaren, Josef Hamrin, blev sålunda nu inte bara chefredaktör och ansvarig utgivare för Jönköpings-Posten utan dessutom vd för Halls bolag. Han hade i flera år varit den ledande och drivande, stundom den kontroversielle. Nu var han, 37 år gammal, också formellt ledaren för företaget.

År 1910 blev Josef Hamrin invald i Jönköpings stadsfullmäktigeförsamling. I och med det började en energisk kommunalpolitisk gärning som varade till hans livs slut.

Fortfarande var Karl Palmberg ordförande i Halls bolag. Med honom hade Josef Hamrin haft strider om Jönköpings-Postens politiska inriktning och om Jönköpings missionsförenings status och inriktning. Den sistnämnda konflikten var under åren 1909–1911 åter högaktuell.

År 1905 hade Karl Palmberg som ordförande i Jönköpings missionsförening drivit frågan att Missionsföreningen skulle gå upp i Missionsförbundet. Det var nära att lyckas, men en självständighetsgrupp under Erik Räf och Josef Hamrin hade satt stopp för planerna. År 1909 tog Karl Palmberg ett nytt initiativ. Han försökte få in Missionsförbundets distriktsföreståndare Wilhelm Walldén i Missionsföreningens styrelse, och samtidigt ville han bli av med den besvärlige opponenten Erik Räf. Denna aktion lyckades vid årsmötet 1909. Räf blev själv ytterst upprörd, och Missionsföreningens predikanter tog i stor utsträckning hans parti mot sin egen ordförande. Josef Hamrin hade samma uppfattning som Räf, men samtidigt hade han mycket goda relationer till Paul Waldenström och kunde redogöra för honom om läget i Missionsföreningen.

Striden fortsatte inför Missionsföreningens årsmöte 1910. Palmberg engagerade sig för andra namn i styrelsen, medan framför allt predikantkåren ville ha tillbaka Erik Räf. Striden utkämpades inför öppen ridå, och med stor majoritet återinvaldes Erik Räf i styrelsen. Nu stod det klart att en avgörandets stund skulle komma följande år, för då var frågan om Wilhelm Walldén, som satt på ett tvåårsmandat, skulle återväljas.

Moralfrågor engagerade och Paul Waldenström skrev (28/5 1910) att biograferna visade liderliga och djupt demoraliserande bilder. Dock fanns enligt författaren också goda rörliga bilder.

Inför 1911 framhöll Jönköpings-Posten i sin prenumerationsanmälan vikten för tidningens religiösa och politiska meningsfränder av att ha ett starkt och befästat språkrör i pressen. Så här var läget enligt Jönköpings-Posten: på högra sidan fanns de som ville njuta alkoholhaltiga drycker, på vänstra sidan de som ville frigöra vårt folk från sedliga band.

Fortsättning följer...